Känn ingen sorg för mig

Det är inte synd om mig. En abstrakt kärlek har lett mig fram till en konkret.

Det är lite sorgligt. Känslan går fortfarande inte att beskriva eller prata om, men det är inte synd om mig. Jag valde. Det blev omöjligt. Men det är han som har tagit mig fram till den här punkten och att kunna tacka honom ordentligt går inte.

I lördags såg jag Håkan Hellström för första gången. Jag föll. Jag föll för honom och jag föll för mitt sällskap. Mitt "...jag hade hoppats på något" har blivit "...om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt".

Jag får återkomma. Men jag är inte utan kärlek. Tvärtom. Jag har aldrig tidigare haft så här mycket.

Att lämna en kärlek i Finland

Det går fortfarande inte att prata om det. Med någon. Med honom. Ens tänka på det. Rationellt så visste jag vad som måste göras, jag förstod det och förstår det. Men... Hur lämna det stora? Hur ens förstå det stora? Jag gråter när jag läser hans mail. Delar hans oförmåga att uttrycka något i ord och delar smärtan. Man behöver inte leta efter den mellan raderna; den finns på dem.

Utan honom; ingenting. Det blir något av ett moment 22, fast omvänt.

Nec tecum, nec sine te.

Tack, Henrik. Tack för att du hjälpte mig till ett nytt liv. Tack för att du hjälpte mig till en ny kärlek. Så som den ska vara.

Ora et labora

Utan tro, bara arbete? Just nu är det nog så. Bara arbete. Och sömn. Somnar i soffan och dreglar på kudden.

Jag försöker tro. Men det försvinner så snabbt. För snabbt. Det är inte hållbart. Men motsatsen? Att falla utan skyddsnät och ta med i beräkningen att jag kanske inte blir uppfångad? Inte än. Dock borde de fakta jag har vara mer än tillräckligt för att kasta mig bakåt över ett stup och veta att det går bra. Att jag landar mjukt. För det gör jag. Mjukare och mjukare hela tiden.

Men först arbete, ett tag till. Ingen tro, inte bedja. Bara vänta. Längta. Minnas.

Kyssarna. Tårarna. Orden. Där har vi tron. I mellanrummen.

Första skoldagen

Kom tillbaka efter lunchen och hittade "Mård är bäst såklart!" på vita tavlan. Mina sommarskoleelever är så söta! Och räknat har jag gjort också. Jag minns tydligen hur man gör. Men nu är hjärnan trött, trött trött. Så underbart att mamma lagar mat och diskar. Nu ska jag ringa ett samtal. Tänk så hjärtat kan slå för något så trivialt...

Ur led

Ord jag aldrig trodde att jag skulle säga: "Jag vill inte lämna Stockholm". Ryssland till EM-semi. Turkiet likaså. Jag sover nära någon. Det går. Ibland. Kan somna nära.

Låt oss ta i lite. Låt oss lyssna på Christina Aguilera idag.

Snart går tåget mot Dalarna. Imorgon blir Mård "fröken". Det ska bli skönt att jobba. Det är en förutsättning nu. Sysselsättning. En vecka går snabbt.

"...a better woman, to my self."

Medan jag faller

Kaffe. Väntan på tvätt som torkar. Foo fighters som fortfarande går runt runt i huvudet. Runt runt. Människor utspridda över Sverige, över världen. Alla på sitt håll. Jag tar ett annat. Någon annans.

Falleri.

Jag tycks... glad. Hjärtat lite lagom pockande.

Fallera.

Tånaglarna är målade i en ljust rosa färg. Håret vansinnigt fluffigt.

Glad midsommar, vänner. Min ska firas i Stockholm. Sen väntar Dalarna. På att fånga upp mig.

I say "when"

Studentlivets sista suck drogs när jag för några sekunder sedan sa upp min lägenhet. Mina 20.9 kvadrat med kokskåp i en korridor på tolv likasinnade kommer att lämnas i juli.

"If not now, when?" kommer från Anne, för övrigt. När och var hittar jag inte, men hon vet vad jag pratar om. Det är det här jag vill, ingen och inget kan ändra på det, så nu kör vi. Från A till B. A är givet, B väntar på att få bli en konstant.

"If not now, when?"

Min pessimism är inte rationell, heller inte hälsosam. Något händer. Något har redan hänt.

I civilisationen var vi alla vackra. I lördags. Jag varvade festivalarbete med examensfest, båda två ägde rum på campus i Stockholm, och blev en lyckad kväll utan like. Så bra var Sahara Hotnights, Queens of the stone age och Foo Fighters. Så bra var festen. Och sällskapet. Det levererade. Ni vet sånadär saker man hoppas på? Sånt som man fantiserar om sekunderna innan man somnar, sådant som kommer till en de sekunder som hjärnans skyddsmekanismer är någon annan stans. Sådant har jag upplevt. Jag tycks ha fått fem centimeter extra.

Jag får kanske leva drömmen.

"Breathe out, so I can breathe you in"

Allt har gått över förväntan. Jag är rädd, men nu på ett annat sätt. Låten har suttit kvar i huvudet sen i lördags. Den kommer nog sitta kvar ett bra tag till.

"...if everything could ever feel this real forever. If anything could ever be this good again..."

"Jag hade hoppats på något"

Rytmen är för hög. Kroppen hinner inte med. Det stressar upp i huvudet, ögonen vill knipas åt så att det försvinner. Hjärtat. Som slår så fort. Det slutar inte. I ett halv dygn har det hållit på.

Gårdagens tre öl dövade inte, som de brukar. Jag brydde mig fortfarande, alldeles för mycket, och värre blev det. Jag går och väntar på att få gråta. Släppa det. Skaka på huvudet och le lite snett åt mig själv. "Det går över, även denna gång så går det över." Men logik hjälper inte nu. Inget hjälper.

Fotboll. För stunden. Arbete. Men att lyckas tvinga hjärnan att bearbeta orden på det sätt jag vill tycks omöjligt i stunder längre än en kvart.

Jag vill inte ha det kalla. Inte igen. Jag vill inte vara den kalla. Jag vill inte bita ihop. Gå vidare. Men snart kommer jag skaka på huvudet åt mig själv igen. Undra över graden av självbedrägeri den här gången. Släppa ut den gamla luften och leta efter ny. Drömma. Hitta en ny dröm.

Nuet

Total uppslukelse. Inte en tanke på något annat, inte en känsla av något annat, bara tv-bilden framför ögonen. Det gröna gräset. Satsningen under 90 (plus 5) minuter som om inget annat hade betydelse. Överenskommelsen om att det är just det som gäller, i hela världen finns det inget viktigare. I den stunden.

Men det var då. Matchen hinner knappt blåsas av innan jag är tillbaka igen. En annan nervositet som följer mig. Att varken veta ut eller in från ett myller av perspektiv. Att inte kunna påbörja en analys, fånga strimman av det som finns inuti.

Målet är uppsatt, men det kan lika gärna bli antiklimax. Ett enda stort ingenting.

Jag vet inte vad som är vad. Men jag längtar tillbaka. Till nuet. Som fanns.

Work in progress

Det är något som sitter fast i hjärnan. Som gör att jag inte rör mig framåt. Det är något som väntar på att realiseras, förlösas, sätta ned foten och sedan arbeta utifrån den nya punkten. Jag upplever ett paradigmskifte in the making. Det går inte att fortsätta så här. Det är dags nu.

Jag har väntat länge på detta. Att bli redo. Hitta ut och fram och till något.

Stegvis med babysteps, om än så väl avvägda och medvetna. Ett nytt steg på vägen. Jag vet vart jag vill. Och framför allt vad jag inte vill.

Mobilisering inledd. Jag ringer mamma.

Istället för Norman Mailer

The Ting Tings - That's not my name

Hjärnan behöver rensas från all hårdrock, igår blev det digilistan.

Civilisation

Exakt hur smutsig man är upptäcks på tåget mot Uppsala från Södertälje syd. Skäms för fötterna och den bruna kudden som förr var vit. Väl i Uppsala fick jag skölja av det värsta för att ens få sitta i soffan. Matades och tittade på civilisation (tv). Sov över tio timmar och väcktes av rektorn vid högstadiet i Dalarna jag ska ha sommarskola på.

Har tvättat, ätit, ätit igen, duschat (efter två shamponeringar luktade håret gott) och tagit igen lite kommunikation som legat och väntat. Fyra dagar utan tidning är inte hälsosamt för mig. Har installerat mig som hemmafru (hemmamård) hos Erika, hon jobbar på sjukhuset om dagarna, så på kvällen ska maten stå på bordet och groggen vara kyld. Igår misslyckades jag. Vi möttes på stan och drack kaffe, och jag köpte skor. Som på bara 500 meter fick vänsterfoten att blöda.

Igår kväll sändes en av de bästa matcher jag sett i EM-historien. Jag tror aldrig jag sett Nederländerna så bra. Italien hade ingenting. Försvarsspelet har krackelerat helt. Det var fantastiskt. Idag väntar Grekland för Sverige, om någon har missat det. Haussen har varit total och jag får gång på gång bekräftat för mig att kvällstidningsjournalistik inte är något för mig. Över matchen är jag redan nervös. En bra öppningsmatch i Sveriges mästerskapshistoria? Ni får leta er tillbaka till Dackefejden, ungefär.

Jag vet inte hur jag ska sammanfatta festivalen. Sällskapet gjorde den till en fantastisk upplevelse. Tack. Vi ska ses alla igen på lördag. Det ska bli spännande att se er ute i civilisationen.

Festival

Kokhett presstält. Långbord och dito bänkar. Inskickad artikel och egenhändigt fotad bild. Det gick snabbt att skriva, mycket snabbt. Samtalar med greken bredvid mig. Jag förstår inte hans bokstäver. Det är spännande.

Benen blåslagna. Varifrån är oklart. Höfterna ömma efter liggunderlagsliggande. Lite benig kanske? "Späd" fick jag höra nyss. Som vore jag något som kunde gå sönder, alternativt skulle slaktas snart.

Det är varmt. Det är så otroligt varmt. Nätterna tvärtom iskalla. Dricker blåbärsmilkshake till frukost och äter kött resten av dagen. Variationen är stor, men det mesta innehåller kött. Den specialbryggda festivalölen i sina specialplastflaskor är kalla och goda backstage.

Kåtslag i onsdags när Satyricon spelade. Satyr är om möjligt ännu hetare med kort svart backslick. Sover knappt, men ska inte klaga. Det finns ju så mycket annat att göra. När solen gått upp runt tre luras man lätt att tro att det bara är att fortsätta. Det gjorde jag första natten och kom i säng klockan sju på morgonen. Har skrattat så mycket att det gör ont i magen. Det är pluralis majestatis och Jack är återfunnen. Det är tydligen fyra år sedan jag senast var på festival på riktigt, men det märks knappt. Man anpassar sig, rutinerna sitter i kroppen.

Jag såg At the gates igår och kan knappt fortfarande tro det. Det känns lite konstigt, de stod där och spelade som om inget hade hänt, att det inte var tolv år sedan de spelade i Sverige. Jag stöter på folk då och då, och folk stöter på mig.

Nu lockar havet. Men först kebabpizza, ja, det finns en pizzeria på området. Vi är 29000, och vi är hungriga.