Jovars

Jag har så mycket "annars då?" att det nästan är det enda jag har. Annars då? så har tidningen presenterat sitt krispaket/nedskärningsförslag. Det innebär att tjänsten jag sökt, och vikariatet jag haft, inte existerar efter jul. Den som kan lägga ihop ett och ett förstår att det innebär noll jobb till mig. Annars då? så har jag och kärleken det bra. Vi är sambos och lyckliga över att vi får ses mer även om det innebär mindre jobb till mig. Det är värt det. Ett tag. Till dess att jag börjar bli påfrestande i min sysslolöshet. Men jag trivs i Stockholm så att det gör ont att resa bort varje gång. Det trodde jag aldrig.

Annars då? så ägnar jag dagarna åt att dricka julkaffe, läsa bok om Darwin och korrekturläsa bok som ska komma ut i vår om ett parti som gärna får hålla sig utanför riksdag och regering. Alltid. Jag författar ansökningar till jobb jag vill ha och tittar till min mail för ofta, med hjärtat i halsgropen. Tänder ljus och tänker på julklappar som andra ska få.

Det är mörkt här. Så hiskeligt mörkt. Vinden gör att fönsterrutorna knäpper. Jag och mina tre förköpsremsor ska ut och åka snart. En stulen från mamma, en felstämplad och en alldeles hederlig och funktionell. Vi ska till Östermalm och quizza, sen till Medis och lyssna på jullåtarnas glömda skatt.

Annars då? så har jag det rätt bra verkar det som.

Erika

Erika ringde. Det var bra. Vi pratade, länge. Det var också bra. Om sånt som är svårt. Att vi förändrats, glidit, funderat.

Att försvinna är inget alternativ. Att det blir annorlunda får vi vänja oss vid istället, och ta det ifrån det.

Det är bra.

Vaken

Nu har jag snart jobbat färdigt för idag. Senast jag var ledig en fredag var den 31 oktober. Nästa gång det inträffar kommer förhoppningsvis bli den 12 december, men jag vet ännu inte. Ikväll  har jag sett lokala förmågor göra upp om vilket som är Dalarnas bästa garage-band. Jag satt även i juryn, vilket var mycket svårt. Hur bortser man från sin smak? 

Mina favoriter vann inte. Jag försökte slåss för dem, men gav upp efter visst väggbemötande från den äldre juryordföranden. En vän från gymnasietiden var också med i samma jury. Det blev ett kärt, om än lite skavande, återseende. Vad hände för sex år sedan? Vad hände mellan oss?

Jag ser dubbelt och tänker lika illa, men om mindre än åtta timmar ska jag åka tåg. Hem. Först ska jag cykla upp för en lång lång backe. 

Varför skriver jag nu? Vet inte. Är kanske rädd för backen. Det är halt och mörkt ute. Och måste kanske smälta all musik. Det var mycket musik. Mycket bra musik. Bättre än vad jag hade väntat mig. 

Nej. Bäst att åka innan jag blir blind. Alternativt somnar i stolen. Lussebullar har jag också. Bullar. Med mandelmassa i. 

400

Tänkte skriva något om jobbet, om att aldrig leva i nuet utan en dag framåt, och så när tidningen kommit ut är dagens nyheter redan yesterdays news. Men mitt förra inlägg var mitt fyrahundrade, och det är mycket. Så mycket att jag inte vet vad jag ska skriva.

Mest äter jag choklad med digestive inuti, det är gott, och siktar mot deadline. Sen ska vi njuta av 241 på lokal krog. Två för en på öl och utvald mat, vilket är alldeles lysande. Got to love the landsort. 

Men kroppen längtar hem. Själen längtar hem. Till kärleken. 

Det är nog första gången på 400 inlägg som jag har kombinationen: kärlek, jobb, pengar, bostad. Leve!

Nu, igen

Det är svårt att börja om. För mycket blir till ingenting, och jag har knappt försökt. Tänkt en tanke, eller två, men det är allt.

På tåget till Stockholm jagade vi ljuset. I takt med solnedgången närmade jag mig hemmet; i Uppsala kom mörkret ifatt och dränkte oss. Trodde att jag skulle få det varmare och mindre snöigt här, men det blev tvärtom. Att mina vinterstövlar gått sönder är minst sagt inte bra; igår skuttade jag till och från Hammarby sjöstad (med hjälp av SL) med lätta steg för att inte sätta ned foten i marken för länge. Strumporna var blöta ändå när jag kom hem. Men jag ska inte klaga på lånta skor och väl genomförd intervju. Min första. På andra sidan skranket. Jag är nöjd, mycket, med min insats och med vad de hade att visa upp. Hoppas på fortsättning. Men jag hoppas så mycket att det blir för mycket och jag bara vill gråta.

Tillbaka till verkligheten. Efter frukost med DN och grönt te väntar arbete och espresso. Skiva ska recenseras, bok läsas. Jag älskar det faktiskt. Att få sitta hemma, ha min tid, och använda hjärnan på bästa sätt.

Och så fick jag lön idag. Min första riktiga. För något som jag faktiskt vill, och kan, göra.

Nu

Hur många av er finns kvar? Inte många. Knappt jag. Men syftet är nog uppnått. Att bli ifrågasatt för vem jag är och inte för vad jag gör, av människor som inte känner mig, lockar inte. Det är ett samtal jag inte kan deltaga i. 

Det är roligt att de flesta utgått ifrån att det bara varit paus, att jag med säkerhet skulle komma tillbaka. Jag trodde inte det själv ett tag. Har börjat jobba på lokaltidning i Dalarna, och skriver mest hela dagarna. Men inte mycket om mig. Från mig. För mig. Det finns fortfarande ord som vill ut. Sådant som inte ryms någon annan stans. Bara här. 

Jag lovar inget. Vet inte hur det kommer arta sig i framtiden. Jag lever inte ensam och tycker att det är svårt att skriva med någon inpå mig. Jag lever knappt i mitt hem; ägnar mycket tid åt SJ och dess tåg, och hittar inte riktigt vilan där orden föds. Men jag vill ge mig själv det här. Så jag säger, "nu". 

Inte nu

Jag tar en liten paus. Kommer kanske tillbaka. Vet inte än. Måste fundera.

Äh

Augustsson får sitt andra gula och åker ut. Kalmar leder med 2-0. Det är två minuter kvar. Det är bara att gratulera KFF och gå vidare i livet. Inte tänka på de två avstängda och vad de hade betytt för denna match. Inte morra över Elm-bröderna och deras tvålfagra slyngeluppsyner. Vi äter glass. Choklad med vita och mörka chokladbitar. Med kladdkaka. Och grädde. Det hjälper helt klart. Och det hade varit värre om tillexempel AIK hade vunnit allsvenskan i år.

Nu vill jag ha hockey-VM.

Den goda viljan

Glädjen över att ha fyllt en nöjessida med eget material dog precis. De jag ville göra glada blev inte det, och inför redigering och tryckeri står man maktlös. Ska kanske ägna mig åt böckerna istället. De blir inte arga på mig. Författarna är så stora att de inte vet att min tidning finns.

Och konkurrenten skriver om en kulturjournalist, en medelålders vit akademikerman, som i en bok klagar på alla som inte är just det han är. Kvinnliga, unga musikrecensenter och kvinnliga kulturredaktörer med för få akademiska poäng är några av dem som urholkar kulturjournalistiken tydligen.

Jag har ingen bra dag idag. Trots min stora mängd akademiska poäng.

På väg

Sverige är dimmigt. Himlen låg, fuktig och grå. Fälten ser goda ut, om man hade varit en ko. När vi kommit till Uppsala har det blå trängt igenom, och solen skiner in igenom tågets fönster. X2000 går snabbt, men förvirringen är stor då tåget är utbytt mot ett med två våningar. Det är tre vagnar istället för sex. Och det skapar förvirring. En del vågade knappt stiga på tåget. Vad är vi rädda för? Att hamna fel? Ibland måste man hamna fel för att kunna hamna rätt.

Jag har glasögon och sängplatt hår. Hungern ekar i magen, men serveringsvagn saknas. Det är fint att titta på Uppsala. Allt vi åker förbi är faktiskt fint. Det är så just nu; ståtliga träd som kommer till sin rätt med röda och gula kronor. Rönnbären har ett bra år och lyser längs vägen.

Lurar mig själv och tänker att det bara är ett kort vikariat som jag åker mot, att jag kan räkna arbetsdagarna på två händer och så är det inget mer med det, men i stillheten lurar framtiden. Jag vet det. Att nästa vecka avgör om det ska bli en reporter av mig under ett halvår. Men jag låtsas. Att det är vilken resa som helst. Att målet är givet. Att slutet är inom synhåll. Det går ganska bra faktiskt. Till dess att jag känner efter lite. Lite för mycket. Jag har ju en chans att få göra det jag vill, klart det känns i kroppen.

Detaljer

Han tycker om att lägga sig med blött hår. Helst på min kudde först innan jag kommit till sängen. Är jag inte hemma använder han den hela natten eftersom den påminner om mig.

Han har arbetat extra väldigt länge på ett stort köpcentrum med suffixet "Maxi". På mejeriet. Det enda han äter från mejeriet är mjölk. Inte ost, yoghurt, gräddfil, keso eller smör. Han dricker mjölk, helst i form av o'boy. När jag föreslog ett nytt extrajobb tyckte hann att det verkade ganska rimligt, all considered.

Vet ni hur jag vet att han är lycklig? När jag tittar in i hans ögon så glittrar de. Jag har aldrig sett det tidigare, men det är nästan som en discoboll där inne. Kärleken lyser ut mot mig, och jag glittrar tydligen likadant jag också.

Framtiden är mycket oviss. Jag kommer kanske få ett jobb, långt långt bort, och får jag inte det kan jag vara kvar hos honom hela tiden, men utan pengar. Ett jobb står över det mesta just nu, så det är vad jag kämpar för. Idag åker jag till Dalarna igen för en ny jobbsväng, och den verkar vara längre denna gång. Åtminstone två veckor, och kanske mer. Men jag kommer aldrig att offra honom. Inte någon som glittrar.

Rapport

Jag har jobbat. Det var roligt. Har lärt mig en massa och använt mig av saker jag lärt mig tidigare. Jag fick beröm. Och bild i tidningen. Nu är jag trött. Ser på fotboll med halva ögon, och längtar mest efter sängen. Den lockar även om den är tom och liten och på fel plats.

På spaning efter en man i flanell

Jag försov mig, inte helt ovanligt, men hoppas ändå att marginalen ska ta mig fram i tid. Idag ska jag jobba, på en redaktion. Göra intervjuer, redigera, planera, fota, tycka till och en massa annat som jag faktiskt är utbildad till att göra.

Och kanske, kanske får jag se en man i flanell, som jag delar arbetsplats med för några dagar, och som jag annars delar bostadsplats med. Vi bor i samma område av Stockholm. Hans hår fladdrar förbi ibland på cykel.

Förskjutning

Plötsligt blev jag lite ledsen. Verkligheten bankade till i hjärnan, och jag ser nu klarare än tidigare. Det smyger sig inte på längre, det är fakta. En förskjutning har skett och det finns varken möjlighet eller vilja att skjuta något tillbaka. Det har varit oundvikligt.

Jag är inte önskad. Inte ens påtänkt. Var det hit jag ville? Kanske. Men att det skulle smärta så trodde jag inte, eller låtsades kanske inte om.

Nu är jag i det och det finns bara en väg. Framåt, uppåt. Jag vet att jag inte blir ensam på vägen, men det nya är så nytt och svårgripbart att det är svårt att ens veta hur vägen ser ut.

Vi tar på elefantbyxorna

Hur fort blir lönnarna gula
Som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

Hur smal blir den gyllene strimman
som bådar att dagen skall randas.
Det klämtar en spårvagn i dimman,
och luften blir tung att andas.

Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten.
Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten

Hur snart står poplarna höga
och nakna med svärta i strecken.
Att dö är helt enkelt att snöga
Som löv i den muntra bäcken.

Höst, Stig Dagerman.

Visst är det höst? Inne, och ute. Vi fryser. Näsan droppar. Halsdukar och skor som tål regn letas fram. Vi kokar te och drömmer om midsommaren som kom och gick så fort så fort. Om allt vi skulle göra, allt som skulle upplevas och uppnås denna av Guds nåde oss skänkta sommaren. För visst levde vi upp? Ut? Sprittandet i kroppen och längtan till havet, hur mycket av det är kvar nu?

I min ungdom och barndom tyckte jag mycket om Jonas Gardell. Såg på TV, sedan på scenen flera gånger, och läste i bok. En gång när jag såg honom hade han på sig ljusblå byxor med vita elefanter på. Han brukar inte syssla så mycket med "gadgets", och byxorna fick sin förklaring efter ett tag. När livet känns som allra värst, när man sjunkit och faktiskt hittat botten, när det inte finns något mer att göra, då tar man på elefantbyxorna. Det blir plötsligt lite roligare då, och man orkar än en gång kravla sig upp. Elefantbyxorna ger distans, som jag förstod honom, så det gör vi nu. Det är höst, det kommer bli vinter, så varför inte göra det bästa av situationen? Låt oss ta på elefantbyxorna.

Jag rör på mig

Har skjutit upp resan hela dagen. Sista tåget går 19.44 så det fick det bli. Förnekar fortfarande att jag ska vara ifrån det jag kallar för "hem" så länge som tio dagar, och likaså ifrån honom. Honom som jag kallar min kärlek, mitt solsken, mitt liv. Jag vet att jag kommer sitta där och titta ut genom fönstret under det att Sverige blir mörkt, skogen läskig och djuren trötta. Men, hur tar man steget ut genom dörren, och stänger den, lämnandes kärleken ensam? Det är ett val som river ända in i själen.

Så jag skjuter upp det. Packar inte, duschar inte. Dricker kaffe och låtsas att allt är som vanligt. Men i tanken är jag redan borta. Jag rör på mig.

Det rör på sig

-Vill du tänka på saken och återkomma?
-Nej, det är inga problem, det passar mig utmärkt.

Ser jag ut som någon som tackar nej till jobb?

Blev plötsligt tokhungrig efter att ha matvägrat hela dagen. Längtade mest efter sängen tidigare. Har försökt få bli lärarvikarie i språk, men utan sammanlagt ett års erfarenhet (!) behövde jag inte anstränga mig. Tack, men nejtack.

Och då, när man inte ens duger som halvdan spanskfröken, ringer telefonen. Efter trassel med handsfree får jag slutligen nöjesredaktören på en lokaltidning i örat. Det är vikariat på tre dagar nästa vecka, men att de ringer mig och inte tvärtom (jag bönandes och bedjandes om billigtbilligt frilansknäck tex) gör mig överlycklig. Hon tyckte att det vore bra om jag fick se redaktionen och så. Eh? Jag anar att det ligger något i framtiden på lut, jag hoppas det i alla fall, och det var bra att jag kunde redigera också. Jag kan låta mycket övertygande i telefon, men det var kanske två år sedan jag petade på Quark. Har sparat en "for dummies"-manual (typ) i en låda någonstans, så den ska jag plöja nu.

Det bär alltså av hem till byn imorgon. Farmor fyller 90, jag och far ska övningsköra, och så ska jag visst arbeta på Nöjet. Jag dansade inte, jag hoppade, runt runt och kunde inte sluta le. För tre dagar. Det rör på sig.

Söndagsrad

En rad om dagen my ass. Men jag har fina ursäkter, i fredags var jag festfixare i Uppsala. Det blev mycket lyckat. Det klassiska Vännercitatet, Chandler som efter en fylla förklarar hur full han var med orden "My apartment isn't there anymore, because I drank it" beskriver festen. Eller snarare att vi drack lägenheten torr på all sprit. Den julinspirerade shot som jag och det rödhåriga yrvädret Magnus trugade på folk, bestående av hembränt, lingon samt mortlad kardemumma och kanel, visar nivån.

Den sista måltiden med Anders blev italiensk pizzabuffé, innan jag och sötnosen återvände till det som i folkmun kallas för "stan", alltså Stockholm. Märk väl att jag inte är "folk" i detta avseende. Att Anders nu lämnar östern för västern känns konstigt. Mycket. Orolig är jag inte, han kommer ha det bra, vi kommer åka till Gbg oftare och han kommer hit (årskort på SJ). Men jag trodde alltid att han också skulle hamna i Stockholm. Det gör han kanske också, till slut. Jag kommer sakna dig, min vän, men det är nära till mina öron. Just a phonecall away.

Och igår såg vi At the gates. Det var så bra att det nästan är ledsamt. Ledsamt att det inte går att beskriva hur bra det var, och ledsamt att jag aldrig kommer få se dem igen. Men, om det inte varit deras nästnästnäst sista spelning någonsin, återförenade och allt, så hade kanske inte allt funnits där. Låtarna, energin, den slutsålda lyckliga lokalen, svetten, intensiteten i den musikaliska uppvisningen och vansinnet som sångaren sjöng med. Jag också. Trodde inte att jag skulle kunna prata efteråt, men det kan jag. Har kanske en framtid som metalskrikare? Det var en total urladdning, kunde knappt stå upp efteråt, och det tänkta efterfestandet all night long blev till en stillsam pale ale i en pub modell flådigare utan musik i ett vitt valvrum.

Fortfarande när det blir tyst för en sekund kommer sista låten smygande. "Kingdom gone". Tack At the gates, detta kommer jag njuta av länge.

Torsdagsrad

Parallelldricker övervarmt kaffe och kylkall mjölk. Något sticker i näsan men jag låtsas som att det bara är damm. Det är soligt ute, men hösten har kommit och starka vindar blåser. Som en liten egen Gustav över Stockholm. Väntar på förlösande mail och får inte till recensionen ordentligt. Pressade fram en deadline imorgon förmiddag att arbeta emot; det funkar bäst för mig. Krönikan på 3000 tecken över Sweden rock festival avlades och föddes fram under outsägliga plågor och baksmälla på knappt 30 minuter i ett kokhett presstält. Minns knappt vad jag skrivit efteråt, men bra blev det.

Borde inte skriva här egentligen, har bråttom till tåget. Men tidsoptimismen går aldrig ur Mården. "Separationsångest" är det visst.

Luktar vitlök om fingertopparna. Leker Bindefelt kring hejdå-festen för Anders imorgon och ska till "lokalen" (a.k.a hans lägenhet) och sondera. Imorgon ska jag gå loss med kortet (ICA-kortet...) och köpa förnödenheter samt blanda bål och hitta någon att bossa runt lite.

Nu måste jag springa. Nyss.

En rad om dagen

Ska försöka, så det inte blir tyst.

Har ätit tortillas med falafel och gul zucchini. Fick grönsaker från mammas trädgård när hon och pappa var här i helgen. De kom med saker åt mig och min bror, till våra nya hem. Mitt hem ligger i en grön och mysig förort dit ingen tunnelbana går. Vi bor i ett hyreshus i en lätt standardiserad lägenhet med ganska lågt i tak. Min bror och hans flickvän bor i en bostadsrätt byggd kring förra sekelskiftet med tre meter i takhöjd och färgade glasrutor i det halvcirkelformade vardagsrummet. Granne med Mosebacke. Vilka våra grannar är har jag ingen aning om, men två söta katter tussar runt här i grannskapet.

Har läst ut boken och söker efter inspiration. Ska försöka få recensionen såld till åtminstone en tidning till, då känns det värt det. Pratade tidigare med chefen på restaurangen om hur jag skulle få min lön. Han hävdade att han tänkt ringa mig om just den saken. Artigheterna avslutades med att han skulle höra av sig när jag behövdes. Har en känsla av att det kommer dröja länge innan det händer.

Slits mellan hopp och förtvivlan varenda gång jag öppnar mailkorgen. Finns några ljusglimtar där, men mest är det nattsvart.

Dock några rader här. Det piggar upp. Det går, om jag bara försöker. Men då jag ägnar resten av arbetsdagen åt att just försöka så tar det lite emot.

Satt i blockad

Saknar. Er, att prata med, ni som läser, kommenterar. Mig, som inte skriver. Inte ens tänker i skrivform längre. Förut kunde jag producera redan i hjärnan och slänga mig iväg efter närmsta dator/bit papper. Saknar stimulansen i samtal och träffar, saknar det intellektuella utbytet av skola och arbete.

Detta gör att jag inte mår så bra. Blockerar mig. Vänder min blick åt annat, dock kortvariga företeelser. Får små impulser ibland, idéer, formuleringar, och skickar iväg mail. Där jag försöker sälja mig.

Jag visste nog att det skulle bli så här, men att förstå vidden av behovet att vara nyttig gör man inte förrän man enbart sitter still till ingen nytta.

Försöker vara min egen lyckas piga, men är rätt dålig på att tacksamt stå och niga. Ni får ursäkta rimmet, det var inte avsiktligt, men när det dök upp kunde jag inte låta bli.

Fortsätter. Till nästa dag. Igenom boken. Fler mail. Har sysselsättning under tiden, men recensioner för lokaltidningar betalar knappt maten för en dag. Jag vill vara oumbärlig. Ja, det vill jag fan.

Så smått

Träffade svärmor igår. Fick god mat (hon hade noggrant förhört sig om mina allergier) och umgicks. Det var trevligt. Hon heter också Karin. Fast i förnamn.

Trodde att jag skulle bli krasslig, men en stillsam måndag stävjade det värsta. Snart ska vi till IKEA. Det ska nästan bli mysigt. Eller, det ska bli mysigt. Allt är mysigt med honom.

Från badrummet vrålar sötnosen ut sin träningsvärk. Han har duschat. Nu sitter vi i varsin soffa och säger "Hej stumpan" till varandra. När han ser grannkatten genom fönstret flyger han dit, samtidigt som han säger "kisskisskiss". Han brukar sitta ute på bänken bredvid vårt fönster och prata med katten efter att han varit ute och rumlat.

Vårt fönster. Det är så nu. Vårt. Så smått.

Lördagsnotering

Samtalet kom aldrig. Hade en chans, men utan körkort och TV-erfarenhet blir det det svårt att vara konkurrenskraftig.

Huvudet gör ont. Två öl och en GT blev det igår, jag och Anders grekade för kanske sista gången, och de satte sig mitt i pannan. Dagens andra drycker var kaffe, enbart. Måste vätska upp mig lite.

Solen lyser. Snart åker vi djupare in i Dalarna. Upp på en höjd där en loge och några härbren står. Samt en sommarstuga ombyggd till åretruntbostad. Det är otroligt vackert. Det faluröda kontrasterar det frodiga gröna perfekt. Över jeansen ska jag ha min mörkrosa klänning med vita blommor. Ett tunt snöre under brösten. Vita hängande pärlor i öronen. Det är därför jag har åkt hem, för festen. Blir också min och Anders sista helg tillsammans på länge. Jag kommer säkert bli sentimental.

Jobbade som engelsk- och svenskfröken igår. Dagen avslutades med hot om våld. Hur lärare orkar vet jag inte, men det var skönt att komma hem till två rektorer som kunde prata om saken. Både som föräldrar och som bärare av grymt mycket kunskap, tillsammans har de arbetat inom skolan i över 50 år.

Min bror ringde precis och undrade om han fick komma hem. Vi går lite i skytteltrafik här ibland. Han hävdar att han sliter i sitt anletes svett, att kemidoktorerandet är ett hantverk, "men med jävligt litet lim". Är jag kanske också hantverkare? Med ord. Innebörd. Känsla.

Nu skall kroppen tvagas. Snart får jag upphämtning i den flådigaste Volvo jag skådat... alltid. Bra att känna bilförsäljare. Imorgon ska mer av mitt bohag fraktas till Stockholm, vi fogar samman våra liv till något nytt. Jag saknar honom. Men leendet finns alltid nära, man kan nästan ta på lugnet som sprider sig i mig när jag känner efter. Känner de små små ilande bubblorna inuti bröstet, magen, ryggen. Han är en sådan jag inte trodde fanns.

Att komma hem ska vara en visa av Dan Andersson

Åker förbi vattendränkta åkrar. Höga sjöar. Resans vackraste platser blir hotfulla i sitt glittrande överflöd. Solen strålar ned från halva himlen, bredvid vita Simpsontussar. På andra halvan är ett tjockt, grått lager utsmetat.

Det suger i mig när det öppna vattnet passeras. Vill slå sönder rutan och hoppa ut. Dyka i. Bli en del av det blå och svarta. Låta endast ögon och näsa sticka upp ovanför ytan.

De gröna murarna av grenar på tågets sidor är bekanta. Stigar som leder in i skogen. Marker jag bara har sett genom fönster. Den blå kanten runt iris blir mörkare i spegelbilden med träden vi passerar bakom. Ansiktet blekare. Fräknarna mer framträdande.

Mannen i sätet bredvid mig läser böcker på engelska och laddar sin Pradamobil i eluttaget vid mitt armstöd. Inga problem för mig. Jag identifierar honom snabbt som ryss, men det beror enbart på min okunskap. Och det faktum att han noggrant läser vad DN skrivit om Georgien i tidningen jag lånar honom.

Första gången tåget stannar i Dalarna märker jag att ansiktet gör ont. Har bitit ihop käkarna, och det smärtar till och med i munnen. I pannan, i tinningarna. Ilsknar till i takt med musiken, frågar vad det är jag väntar på och kommer fram till ingenting. Jag måste skapa något eget.

"RE" har släckts i den ljusröda neonskylten, men om man vill kan man gå och äta på "STURANGEN". När vi väl lämnar stationen har himlen fått en mörkare nyans och solen syns inte längre. Regndropparna blir streckade linjer på det framrusandet tågets fönster.

Skickar en kaskad med sms ut i omvärlden, får svar på några. Egentligen väntar jag på samtal. Samtal om framtiden. Men det kommer aldrig. Hoppas på väckning imorgon istället.

En mycket smal man med mörkt tjockt hår och dito ansiktsbehåring står och stampar vid nästa stopp. Cigaretten och tändaren har han redan redo. Han får snabbt återvända, orökt. Vi ligger efter tabellen och måste ta igen tid. Några män knäcker högt stora Mariestadsburkar i vagnen.

Jag kavlar ned byxbenen på mina slitna, numer lätt överdimensionerade, ljusa jeans. Letar fram trenchcoaten. Snart är jag framme. Jag har åkt baklänges. I ögonvrån ser jag att vi åker mot solen.

Mangamård

Inte nog med att jag har en bild på mig uppe vid infon om mig, här kan ni också få se mig som Mangamård. En lätt förskönad version, men vad gör man inte när man får chansen? Gör en egen här.

Snart ska jag, än en gång, bestiga ett tåg och låta det (skulle vilja skriva tuffa, men tågen gör ju inte det längre...) ta mig hem till Dalarna. I helgen ska det balunsas å det grövsta då Anders syster fyller 40. Idag ska jag och moderskapet gå och se "Mamma mia!". I övrigt ska jag ta mig samman och umgås med mig själv. Samt kanske dyka upp här.
Har beskrivit min vän som en Jan Stenmark, fast med polaroidbilder.

Jag drömde om henne i natt

Jag tror att jag gömmer mig. Sitter lite fast. Tycker inte om verkligheten, så jag förnekar den. Förnekar den att innehålla mig. Ställer mig vid sidan av. Det tror jag.

Men så kommer något och rycker mig tillbaka. Ett samtal från Mo som handlar om jobb. Plötsligt finns världen där utanför igen, och jag inser att jag vill vara i den. Har saknat den. Har en plats där ute.

Det är svårt, mycket svårt, när man vill men inte får. Men det handlar inte om "få", det handlar om att ta. Chansen, när den dyker upp, och skapa tillfällena som ger chanserna. Jag hoppas att Mo har en chans att ge mig. Jag tror det. Jag drömde om henne i natt.

Göteborg

Min bästaste Anders ska flytta till Göteborg. Från den åttonde september ska "Sveriges största fiskeläger" föräras en Dalkarl av rang. Nu till mitt ärende, att tycka synd om mig själv för att han försvinner så långt bort får jag göra sedan; han behöver någonstans att bo. Frivilliga kan maila till lillalur [at] gmail.com eller skriva en käck kommentar här. Han är snäll och ordningsam och kan en massa saker!

När han vänder på sig

Natt till måndag, runt klockan två.
H ska lägga sig på sidan i sängen:
-Plask plask

Natt till tisdag, runt klockan tre.
H ska lägga sig på sidan i sängen:
-Mummel mummel dubbelnelson
Jag frågar va?
-Mummel mummel dubbelnelson
Jag frågar om jag ska göra en dubbelnelson och får svaret...
-Nej, det är förbjudet

Sen några timmar senare är det dags igen, mumlet är ogenomträngbart men orden "torpedost" slinker ut.

"Plask plask" kommer ifrån att vi tittat på mycket OS-simning, och jag högt funderat om de som simmar hela tiden tänker, "sim sim, plask plask". "Dubbelnelson" kommer ifrån att H undersökt vad som var skillnaden i regler mellan dam- och herrbrottning, och kommit fram till att dubbelnelson är förbjudet på damsidan. Men vad "torpedost" är vet ingen av oss.

Den gråtande tandläkaren

Vinnare i en fin avslutande hoppning i fälttävlan blev Romeike från Tyskland. Den enda i startfältet som är helamatör, han arbetar som tandläkare vanligtvis. Tårarna var fina. Och den tyska dominansen inleddes med dubbelguld, både i lag och individuellt. Vad som ska stoppa Ludger och gänget sen vet ingen.

Killing me not so softly

Det tycks mig som om något är fel. Det känns inte rätt. Även om öppenheten för det mesta är total och utelämnande är det något som saknas. Rädslan kommer fort då. Inte igen, någon jag inte kan lita på. Någon som systematiskt ljuger. Någon som är otrogen. Någon som undanhåller, putsar, delar upp vilken bit av verkligheten jag ska matas med.

Jag vill fly, men är i en sådan situation att jag inte har någonstans att ta vägen. Jag bor ingenstans. Längre. Har inget hem. Och även om jag kan fly till Dalarna så har jag en lätt släng av nackspärr och kan inte bära min egen väska. Just nu. Inte jobba heller. Så sparken får jag väl nästa vecka istället.

Försöker hitta något att hålla fast vid men faller. Pendlar mellan ansökning till näringslivstidning och tankar på kurs i sportjournalistik. Inget passar. Och ont gör det.

Han ska försöka besegra en osynlig fiende, som inte heller jag vet hur den kommer attackera förrän det är försent. Ett gift utan botemedel. Jag har inte fått den hjälp jag behöver, uppmaningen om att jag måste lita på honom har inte helt och fullt efterföljts av något som gör det möjligt. Istället tvärtom, och hjärnan och själen slår bakut. De gamla mönstren är för tillgängliga, hamnar mitt uppe i dem innan jag ens märkt att jag var på väg åt det hållet.

Min önskan, vilja och tro är att det här kan bli bra. Men ovissheten dödar mig just nu.

Till en vän som behöver det

OS-vansinne

Tårar. Koncentration. Korta frisyrer och total kontroll. Små leenden och artiga gester mot domarna. Män och pojkar som väger lika mycket som jag lyfter 132 kilo från marken upp ovanför huvudet. Låren ser ut som på Belgian Blue. Hoppas att vi slipper dopningsavstängningar efter tävlingen. Tyngdlyftningsfinal, herrar 62 kilo. Rumänen är 18 år. Tydligen ska en kines vinna. Jag ser fram emot världsrekord.

Även om det regnar

Regnet ger sig inte. Det kommer vinna. Till slut.

Till slut dränks vi alla. Men fram till dess så har jag en hand att hålla i, en glädje att vakna till.

Förut tyckte jag inte om att gå och lägga mig. För jag ville inte vakna. Jag är vän med en människa som förstår det, som känner likadant, som obstinat försöker att inte sova. Vi förlorade alltid mot sömnen, till slut. Men vi höll varandra sällskap ofta i natten. Nu när jag vaknar är jag glad. Jag blir lycklig varenda morgon när jag inser att det inte var en dröm, att kärleken faktiskt är verkligheten. Att vakna och vara lycklig är ingen självklarhet för mig. Men numer vill jag sova, för jag vill ha ännu en ny dag. Med honom. Och hans hand. Händer. Leende. Även om det regnar.

Publicerat 17/4 i en lokaltidning

SÄLLAN HAR EN BOK kommit så lägligt. Även om Tibet bara berörs på någon enstaka rad av Sverker Lindström skänker boken ett välbehövligt perspektiv på, och ger också ny information till, frågan om Kina idag och hur man kan förhålla sig till OS i Peking som invigs i augusti. Bojkott eller inte? Med boken färdigläst så framstår Kinas behandling av utbrytarprovinsen som ett av landets mindre problem. Protesterna borde handla om något annat, om något större. Om systematiken i diktaturens förtryck av sina invånare. Om bojkott av alla produkter tillverkade i Kina. Om mänskliga rättigheter. Om att Internationella Olympiska Kommittén, IOK, inte tagit sitt ansvar som är dem ålagt enligt stadgarna.

BOKENS UPPLÄGG kan tyckas konstigt vid en första anblick. Den börjar med att två bröder kommer hem från första världskriget, och startar varsin karriär som skotillverkare. Det är den kända historien om två av världens största producenter av sportskor och sportkläder, en bitter släktfejd vars konkurrensförhållande är starten till det vi idag känner som sponsring. Bröderna och deras imperium följer som en röd tråd genom boken, och visar inte bara sponsringens historia, utan också den globala marknadens historia: den största delen av världens sportskor tillverkas idag i Kina, under minst sagt förfärliga förhållanden.
Sverker Lindström jämför de Olympiska spelen i Hitlers Berlin 1936 med de som ska hållas i Peking i år: båda är tänkta att främja en absolut regim i omvärldens ögon – Lindström pratar om ”glamouren” som man hoppas att OS ska skänka. Han visar i den historiska redogörelsen att frågan som debatteras idag, ”Hör idrott och politik ihop?”, kan besvaras med ett starkt ”ja”, världsidrott och världspolitik har hållit varandra i handen under historien.
Här finns också de svenska inslagen, en rad svenskar har varit drivande under IOK:s början och mitt, i begynnelsen med nazistiska inslag. Undrar du varför SM-pokalen i fotboll inte längre heter ”von Rosens pokal”? Läs boken!

DET ÄR INTE LÄTT att hitta vad som menas med ”det stora sveket”. Från IOK:s sida? Omvärlden som låter allt i Kina ha sin gilla gång? De styrande i Kina som istället för att värna om sina medborgare gör skillnad mellan dem i ett apartheidliknande system?
Sverker Lindström upprepar sig ibland, och levererar någon moralkaka i förbifarten, likaså hade boken tjänat på ännu en korrekturläsning, men det behöver man inte fästa sig vid. På ett genomlysande sätt får vi läsa om komplexiteten i världens största sportarrangemang, om pengarna som är inblandade, om vilket resultat det får att man kan pressa produktionspriserna i Asien och framförallt om hur en diktatur faktiskt fungerar i praktiken. Det är mycket ny information. Historisk om både OS och IOK, men mest om Kina idag; ett land där 900 miljoner är andra klassens medborgare. Ett land där vår sportutrustning tillverkas för tre kronor i timmen under 15 timmar per dag, där arbetarna saknar rättigheter, där det bestäms i efterhand vad som varit olagligt och misshagat staten. Där du, likt som på Guantanamo, kan hållas i förvar i flera år utan anklagelse. Ett land där de Olympiska spelen ska hållas i år.

FUNDERSAM ÖVER hur du ska förhålla dig till OS i Peking? Läs Sverker Lindströms bok och fatta sedan beslut.
Du kan också fundera en extra vända på om du kan fortsätta att handla varor ifrån Kina.

Rött och rätt

Det får inte bli ett krav. Ett krav att skriva. Att älska. Förr kunde jag känna ett krav att ha roligt. Det gick aldrig.

Kravet skapar jag själv. Tror jag. Genom att inte kunna hantera andras förväntningar, andras verklighet. Eller clashen mellan dem och mina dito. Och mina tankar om förväntningarna och verkligheten.

Nu har jag haft ont i bröstet i snart tjugofyra timmar. Det smärtar. Spänner. På sidan. Där hjärtat sitter. Det sitter där, jag vet det, jag lovar, för ibland rusar det till. Springer ifrån mig och får mig att dra efter andan. Sätta mig ned. Lägga ned kroppen. Tänka enbart på att överleva till dess att det lugnar ned sig igen. Men smärtan har inte gått över än, och det börjar bli läskigt. Det strålar bakåt genom kroppen ut i ryggen också.

Hjärtat är det inget fel på. Det kan det inte vara. Det har ju aldrig tidigare varit så rätt, men skulle det inte kunna få vara lite trivsamt i kroppen då? Inte isande och svårgripbart.

Jag väljer kärleken varenda dag. Och den tycks välja mig om och om igen tillbaka. Lyckan finns både inuti kroppen och utanför. Ibland flyger jag ovan mig och ser hur jag har det. Rött och rätt. Utan krav.

...skuren af

Lefnadslusten är ganska intakt, men lusten till mycket annat har sipprat ut i takt med att pengarna sinat, jag fått ta ett skitjobb och behövt ställa in roligheter. Kärestan går upp kvart i fem på morgonen för att kroppsarbeta. Jag kommer hem runt halv två på natten de vardagar jag jobbar. Om jag nu får ha jobbet kvar. Mina små händer och klena handleder måste lära sig att bära fyra tallrikar samtidigt till nästa vecka, annars är jag rökt.

Och det på ett jobb jag egentligen inte vill ha.

Ska ägna ett dygn till åt att leka hemmafru, sen är det helg. På riktigt. Det finns bara en sak att göra då. Party hard. Andrew WK-style. Hittade inte videon men dra igång låten och kör hårt. Först med näsblod vinner!

Milkshake?

Live, direct from Stockholm, I give you quite a conundrum: ska vi åka till Göteborg eller inte? Det kommer kosta oss alla pengar vi äger och har, men vi vill vill vill. Beslut kommer att fattas inom kort. Risken är tyvärr stor att den enda milkshake jag ens få nosa på är den jag kan laga själv.

"I hate you so much right now!"

Och "Milkshake", baby. Kelis kommer till Way out west och jag tänker skaka till dess att det skummar om mig. Vågar man hoppas på fortsatt fint väder? Även om det inte vankas åker ser jag inte fram emot lera och hutter. Kärlek, glädje, sol, dans och öl ser jag fram emot. Skymning och gryning. Musik som jag aldrig har hört förut och artister jag aldrig trott att jag skulle få se. Och så Håkan. Igen. Att hålla sötnosen i handen, och prata med människor jag inte träffat förut. Se Göteborg. Det ser jag fram emot.

Jag har mellanlandat i Dalarna, och ska än en gång försöka packa ihop mitt liv i en resväska för att åka till Stockholm. Imorgon får jag kanske en livlina. Den ska jag hålla fast i.

Herrbesök före nio på morgonen

Han hade skorna på sig hela tiden. Jesper. Som besiktigade min lägenhet. Den gick igenom! Joy joy. De kommer inte och kontrollerar sen att man städat ordentligt. Det är upp till kommande hyresgäst att klaga om det inte duger. Ska se om personen ifråga vill ha min säng också. Tänk så bra det vore.

Internet fungerar väldans bra just nu, och jag hetsar mig runt bland sidorna. Tar upp hela pdf-tidningen från DN, byter bild på Fejan (efter klagomål) och tittar på Blocket efter biljett och säng. Mer finns inte att göra så här en torsdagmorgon i juli, när det bara är åtta timmar sedan jag gick och la mig. Somnade? Ingen aning. Men några timmar har jag i alla fall fått, för jag har drömt vansinnesdrömmar igen. Helt fruktansvärda. Värmen gör sitt, men något ligger nog och trycker. Och vill ut. Men jag hittar det inte riktigt.

Tvingar mig själv att vara vaken genom aktivitet. Äter frukost. Försöker tänka men det vill sig inte. Ska inleda den stora jakten på Ipren snart, och kommer antagligen att gå och lägga mig igen innan lunch. Herrbesöket kom mycket tidigt. Och fåordig var han också. Det är skönt med Norrland.

Umeå

Ensam i mycket varm och mycket liten lägenhet. Den (förhållandevis) stora och alltid kalla i Stockholm lämnades i tisdags. Mitt bredband är uppsagt, jag stjäl någon ovetande själs obevakade trådlösa då och då. När det vill.

Jag har ont. I ryggen och magen. Det botar Ipren. Det gör ont i hjärtat också. Det botar inget. Men han kommer hit på fredag. Han som botar allt.

Umeå lämnas nästa vecka. Det ska bli skönt. Jag ska centreras.

Kan inte sova, inte somna ensam, sitter därför med ett dokumentfönster och knappar in några ord i ett anfall av megalomani. Det är roligt att skriva. Och det är ju kul med kul, eller hur?

Äntligen

Han är trött men vill inte gå och lägga sig utan mig. Sveper in sig i ett påslakan och placerar huvudet på högen med rena kläder som ligger i soffan medan jag gör mig i ordning för natten.

- Mård?
- Ja...? (Går från badrummet)
- Om vi köper en större säng, ska den kanske stå här ute istället?
- Ja... Kanske.

Vi diskuterar sängplacering och dess för- och nackdelar. Jag går återigen till badrummet för att försöka bli färdig.

-Mård?
- Ja? (Suckar lite och kommer tillbaka till soffan)
- Jag är så lycklig nu.

Allt stannar upp och jag står bara och stirrar på honom till dess att jag lyckas ta mig samman. Sätter mig på soffkanten och ser honom i ögonen. Jag är också lycklig. Herregud. Jag visste inte att man kunde ha det så här. Men det kan man tydligen. Jag börjar förstå det. Äntligen.

Fikapaus

Det enda vi gör här är att äta. Fika. Mumsa. Likaså när jag jobbade i skolan. Vilken lyx att få lagad mat! Jag tycks ha gått upp två kilo. Hävdar att jag äter upp mig för vintern 2008, beach 2008 är redan förlorad. På fredag börjar konditionsträningen.

I torsdags bjöd jag Jo på fika. Det var trevligt.

Avsaknad

Nu i efterhand är jag inte helt nöjd med det förra inlägget. Det kan bli så. När idén inte är färdig, inte tänkts klart. Inte är redo att formuleras i ord. Jag vet ju hur det känns inuti, men jag får inte riktigt ut det. Något som står klart är att jag under den här tiden, som kan liknas vid skärselden, limbon och kön till paradiset, har kommit många steg. Framåt och också in i mig. Jag har förstått saknaden. Att den är en avsaknad. Och vad den gör med mig. Jag har också förstått vad jag känner. Vad jag är rädd för. Och vad jag måste arbeta med.

Jag har förstått vad kärlek betyder för mig. Och vad jag är bra på. Vad jag vill.

Försöka. Dela. Lita.

Det har varit viktigt att göra det här. Stå ut och komma fram på andra sidan. Om några dagar får jag se kärleken igen. Jag vill kunna njuta av det. Hejdlöst. Med en förankring i verkligheten. Att nå fram till verkligheten är det viktigaste. Men jag behöver hjälp med att förstå. Det vet jag nu.

Tu me manques

Saknad.

Egentligen är det nog en känsla av att något är fel. Något fattas. Man är på fel plats. När man lyfts upp till punkten där det är rätt, helt, högre än man kunnat föreställa sig, och sedan fråntas det. Frivilligt eller inte. Då kommer saknaden. Inte bara av personen som plötsligt inte finns inom räckhåll, utan också av det rätta. Livet. Som vi vill att det ska vara. Som vi vet att det kan vara. Det personen gör. Ger oss. Inte bara personen i sig, utan det som vi blir.

Om jag nu vet vad som är rätt, varför befinna sig på fel plats? Varför leva fel?

Detta är saknaden. Avsaknaden av det som gör att vi kan lyftas upp. Dit där vi vill vara. Hemma. Inuti.

Lördag i Dalarna

Väcks av bror och broderflickvän som spelar dragspel och gitarr, och sjunger låtar från det glada 90-talet. "Where wild roses grow" är deras paradnummer. Ur ett könsperspektiv kan det kanske tyckas lite sådär.

På frukosten följer nybakat fika från ett av stadens två konditorier, utmärkta med skylt från föreningen "Sveriges bästa caféer och konditorier" och även i deras bok. Vi är lite bortskämda här. På fikat följer lunch, av principskäl. Vi ska ut till farmor på mer fika och behöver lite näring i mellan.

Vänstra sidan av munnen och halsen börjar ömma. Helt utan anledning. Sjuk? Nej, inte jag. Inte nu, och inte sen.

Kort meddelande på Fejan från pojkvän i Amsterdam. Jag saknas. Det gör han också.

Senare ska jag tampas vidare med Norman Mailer, och längta till Ajvide Lindqvist. Han följer som belöning på slitandet som den förstnämnda är att läsa.

Lördag i Dalarna. Det kunde likagärna vara tisdag, det är knappt någon skillnad. Men det har sin charm. Som semester. På det följer sedan allvaret. Hoppas jag.

Jag har snöat in på John Ajvide Lindqvist

"Mellan rummen finns rum som är större än rummen.
De ingår inte i värderingen, ty vi kan inte vistas där.
På gångstråken mellan parkeringsplatserna möter vi vår tillkommande.
Älskar, grälar, faller i glömska och dör.
Utan att märka när det händer.
Hinnorna som skiljer oss från vansinnet, fallet, monstren är så tunna.
Pappersväggar, bara."

Ur Pappersväggar, förordet

Mårdar på gränsen till sammanbrott

Eller vadå "gränsen". Jag har nått den. Är över den. Fulla vidden av det kommer att få sitt utlopp i nästa vecka. Sammanbrott gör sig bra i Stockholm tror jag.

Ska vi prata vidare om vidder så har vidden av min pankhet aldrig tidigare varit så här omfattande. Det märks inte när det gäller det vardagliga, som att köpa schampo och mat eftersom moderskapet fixar sådant, men det har en stor inverkan på det rumsliga; jag tar mig ingenstans. Annars brukar tåget vara mitt flyktfärdmedel by choice, men nu får jag bara kasta suktande blickar efter dem när de dundrar förbi.

Boken jag läser och ska få betalt för tar aldrig slut. Mor liknade dess sidor vid Särimner idag. Jag är benägen att hålla med. Vem sjutton kan gilla att läsa Mailer? Det är beyond me. Andra saker som är beyond är jag och vansinnet. Och regressionen.

I övrigt står jag helt bakom tanken med "A room of one's own", ordagrant, och blir nästan lite ledsen när jag inser att jag snart inte kommer ha något dylikt. Någonstans. Vad ska det bli av mig?

Jag behöver upplyftning, dito -piggning och mental sysselsättning. Vill ni göra en god gärning? Rädda en Mård. En Mård i nöd. Beyond gränsen till sammanbrott.

"Try not to breathe"

Ju högre upp, desto längre ned. Desto hårdare fall. Desto svårare att klättra upp igen.

Kanske.

"Desto" är ett rätt konstigt ord... Desto...

Jag får åka till Göteborg i augusti. På Way out west. Se Håkan igen. Och Sahara Hotnights. Igen. Neil Young och José Gonzáles, och Franz Ferdinand. N.E.R.D. Lykke Li och Broder Daniel. Det är bara de där två första som jag har sett tidigare. Allt det andra är nytt. Min Vera kommer med på lördagen för att se Håkan. Min H likaså. Eller hela helgen. Hoppas jag. Min söta H. Vi ska se Håkis. Igen. Kan man bli kär igen? Vi märker då och där. Andra helgen i augusti.

Ska ni med?

Ju fler desto roligare. Desto... Jag har nog förstört det ordet nu.

Natt till måndag

Natt tillsammans. Mycket bättre att vara vaken, njuta av tiden, än att sova bort den. Efter fyra går han in i duschen. När han kommer tillbaka ligger jag i sängen och försöker bli sömnig. Han har tandkräm i mungipan, och de korta hårstråna på huvudet gör mig lite blöt. Som vanligt.

Innan har vi druckit Santa Ines, han i stort glas, jag i litet. Spelat backgammon, lyssnat på musik. Pratat. Jag vill stilla min oro, eller en möjlig oro, och dubbelkollar att vi är överens. Om att det är seriöst. På allvar. Felsöker och kommer fram till barn, även där är vi överens. Fler än ett, och inte vänta för länge in på 30-området. För snabbt? Ja absolut, men det är rent teoretiskt vi pratar om saker. Jag vill inte upptäcka en bra bit in i relationen att vi inte kan fungera ihop på avgörande saker. Han vill bo kvar i Stockholm. Alltid. Jag tänker i mitt stilla sinne att det kanske ändras med tiden, och berättar vilka städer jag känner mig sugen på. Men att jag antagligen kommer hamna i Stockholm tillslut. Han har stått i bostadskö i 26 år. Bra att veta, när det pockar på. Fin är han. Erbjuder mig att bo hos honom även om jag inte har jobb. Det fungerar inte för mig, och bo ihop är för tidigt, men fint att höra ändå.

Jag slappnar av. Litar. Är mig själv och vi ler in i varandras ansikten.

Så i sängen innan han ska gå kramas vi hårt.
- Du är mer än vad jag vågat drömma om. Därför är det lite svårt att vänja sig vid det.
Han blir så glad att jag känner det ända in i mig. Bäddar ner mig. Pussar på mig. Kysser mig. Luktar på mitt hår. Tittar mig i ögonen.
- Jag är kär i dig.
Vacuumet sekunderna innan exploderar till lycka i min själ. Jag gråter och ler och skrattar. Innerliga kyssar.

Sen går han. Han kommer tillbaka till Sverige nästa vecka. Jag ler fortfarande.

s. 67

"... det omöjliga existerar på den yttersta kanten av tillvaron. Minsta felaktiga rörelse, minsta störning och det faller. Eller reser sig vrålande. Man vet inte. Man måste vara försiktig, ta hänsyn."

Hanteringen av Mård (inkl. Lost-spoiler)

Jag och den neurotiska sidan av mig är lite för tajta just nu. Det håller inte. När Sawyer hoppade igår kom en störtflod ur mig utan dess like. Som vore mitt nästa steg att be Noak fixa ihop en ark.
Min käraste H åker bort i nästa vecka. Ut i Europa. Det kommer att härda mig, och kanske kommer några uns vett att krypa in också. Det vore bra. Bit ihop till dess att jag vänjer mig.

16.11 imorn hoppar jag på tåget till Sthlm och placerar min bakdel i första klass. Billigare än vad det skulle blivit annars. Säger bara Sj-Prio. Innan dess har jag gjort min sista dag i sommarskolan. Man ska inte ta med sig jobbet hem, men hjärtat smälter när de trubbiga barnen efter snart två veckor bjuder på godis och berättar att de tycker att det är roligt att komma dit. När man ser att de anstränger sig. När de förstår. När det funkar bara av att man lyfter dem några centimeter över marken genom att säga "Du kan! Du förstår! Bra jobbat!".

Barn är fina. Förstör dem inte.

Jag tänker sluta förstöra för mig själv. Det blir roligare så.

Hanteringen av odöda

Försöker tänka på annat. Hålla modet uppe. Sysselsätta mig. Häller upp ett glas öl, men dricker färdigt ur flaskan först ändå. Old speckled hen. Prisar pappas goda ölsmak. Som vi delar. Prisar att pappa har pengar och vett att ha god öl hemma. Vett har jag också, men inte pengar. Tar fram den nya boken som legat till sig ett tag. Nu är det dags. Få saker kan sluka min hjärna och tid så som böcker.

På första raden står hans namn. Henning. Han heter så. I efternamn. Men det har blivit hans tilltalsnamn. Min pojkes. Min mans. Och där på första raden stirrar hans namn emot mig. De följande fyra sidorna handlar om Henning i Stockholm. Ödet ligger någonstans och asgarvar åt mig nu. Vrider sig runt och tycker att det är skitroligt. Själv går jag upp i atomer. Imploderar.

Efter sida fyra handlar det istället om David. Magnus. Och Eva. De namnen har jag ingen speciell relation till. De skapar inget i mig. Men skadan är redan skedd. Flykten uteblev. Henning finns överallt. I huvudet, i själen, i känslorna. Och nu också i bokform.

"Nu går horisonten vilse i mig"

Lite ont gör det. Hugger till. Jag har så mycket att bekämpa. Trycka ned. Övertyga med rationella argument. Jag behöver påminnas, om och om igen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska klara det här. Problemet är mitt, inte hans.

Allt försvinner varenda gång jag fäller upp luckan på mobilen. Med ett klick. Så är han där. Det finaste jag sett. Då vet jag. Då kommer jag ihåg. Då ler jag och slappnar av, tänker på hur lång tid det är kvar till dess att vi ses och drömmer om hur fantastiskt det kommer bli. Bara av att se honom. Då skulle ni veta vad sms:en gör med mig.

Jag har aldrig upplevt en kärlek av den här arten tidigare. Inte en genomförbar. Inte en som jag förstår. En kärlek som inte är tärande. En som är enkel och självklar men ändå lyfter mig högt och högre om och om igen. En som växer för att vi växer. En som är ett "vi". Jag vill bara gå mot den röda solnedgången. Möta horisonten. Livets makter. Vapenlös.

Kan det bli roligare än så här?

Jag tror inte det.

(Men det skulle ju kännas bättre om det låg lite längre bort från verkligheten...)

Iakttagelser från en journalistarbetsdag

- Det går alldeles utmärkt att koka espresso i perkulator. Just add one cup extra och värm mjölken i micron.

- Gräset bör klippas och sköldpaddornas vatten bör renas, arbete till onsdag och torsdag. Idag ska blommorna vattnas. Mina fingrar är inte ens i närheten av gröna, snarare svarta som döden, men mammas växter är mina dagisbarn denna vecka.

- Post"jag har en ny kärlek"-chocken har inte lagt sig än. Men det är rätt mysigt. Längtan svider inte. Den skuttar lite inombords bara. Den räknar ned dagarna. Den får mig att le.

- Folk mailar på Facebook och undrar om kärleken. Fick frågan vem "denne pojkvän/flickvän är". Så klart och så enkelt. Fint.

- Det är varmt ute, bikinin gör Norman Mailerboken lättare att läsa, men jag har aldrig tidigare varit med om något så svårtuggat och samtidigt ointressant. Jag lovade två veckor; nu har det gått över fyra och något slut i sikte har jag inte. Läs inte hans sista bok. Ta någon tidigare om ni prompt måste.

- Lönen för allt junijournalistande kommer att bli fin. Jag går plus. Fantastiskt.

- Rasbiologin går i staccato, men 4000 tecken är inte mycket, så det verkar rimligt att skriva så. Stundtals flödande i kortare stycken. Bör bli färdigt i natt. Letar ständigt efter "grejen". Vill ni läsa den sen? Det vore roligt. Ska säga till att de slänger upp den på hemsidan.

- Jag har redan bränt läpparna. Efter en kvart utomhus.

- Kurs för övningskörningshandledare är bokad till nästa vecka. På torsdag ska synen kollas. I augusti börjar intensivkursen. För första gången tänker jag vara den i relationen som har körkort.

Känn ingen sorg för mig

Det är inte synd om mig. En abstrakt kärlek har lett mig fram till en konkret.

Det är lite sorgligt. Känslan går fortfarande inte att beskriva eller prata om, men det är inte synd om mig. Jag valde. Det blev omöjligt. Men det är han som har tagit mig fram till den här punkten och att kunna tacka honom ordentligt går inte.

I lördags såg jag Håkan Hellström för första gången. Jag föll. Jag föll för honom och jag föll för mitt sällskap. Mitt "...jag hade hoppats på något" har blivit "...om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt".

Jag får återkomma. Men jag är inte utan kärlek. Tvärtom. Jag har aldrig tidigare haft så här mycket.

Att lämna en kärlek i Finland

Det går fortfarande inte att prata om det. Med någon. Med honom. Ens tänka på det. Rationellt så visste jag vad som måste göras, jag förstod det och förstår det. Men... Hur lämna det stora? Hur ens förstå det stora? Jag gråter när jag läser hans mail. Delar hans oförmåga att uttrycka något i ord och delar smärtan. Man behöver inte leta efter den mellan raderna; den finns på dem.

Utan honom; ingenting. Det blir något av ett moment 22, fast omvänt.

Nec tecum, nec sine te.

Tack, Henrik. Tack för att du hjälpte mig till ett nytt liv. Tack för att du hjälpte mig till en ny kärlek. Så som den ska vara.

Ora et labora

Utan tro, bara arbete? Just nu är det nog så. Bara arbete. Och sömn. Somnar i soffan och dreglar på kudden.

Jag försöker tro. Men det försvinner så snabbt. För snabbt. Det är inte hållbart. Men motsatsen? Att falla utan skyddsnät och ta med i beräkningen att jag kanske inte blir uppfångad? Inte än. Dock borde de fakta jag har vara mer än tillräckligt för att kasta mig bakåt över ett stup och veta att det går bra. Att jag landar mjukt. För det gör jag. Mjukare och mjukare hela tiden.

Men först arbete, ett tag till. Ingen tro, inte bedja. Bara vänta. Längta. Minnas.

Kyssarna. Tårarna. Orden. Där har vi tron. I mellanrummen.

Första skoldagen

Kom tillbaka efter lunchen och hittade "Mård är bäst såklart!" på vita tavlan. Mina sommarskoleelever är så söta! Och räknat har jag gjort också. Jag minns tydligen hur man gör. Men nu är hjärnan trött, trött trött. Så underbart att mamma lagar mat och diskar. Nu ska jag ringa ett samtal. Tänk så hjärtat kan slå för något så trivialt...

Ur led

Ord jag aldrig trodde att jag skulle säga: "Jag vill inte lämna Stockholm". Ryssland till EM-semi. Turkiet likaså. Jag sover nära någon. Det går. Ibland. Kan somna nära.

Låt oss ta i lite. Låt oss lyssna på Christina Aguilera idag.

Snart går tåget mot Dalarna. Imorgon blir Mård "fröken". Det ska bli skönt att jobba. Det är en förutsättning nu. Sysselsättning. En vecka går snabbt.

"...a better woman, to my self."

Medan jag faller

Kaffe. Väntan på tvätt som torkar. Foo fighters som fortfarande går runt runt i huvudet. Runt runt. Människor utspridda över Sverige, över världen. Alla på sitt håll. Jag tar ett annat. Någon annans.

Falleri.

Jag tycks... glad. Hjärtat lite lagom pockande.

Fallera.

Tånaglarna är målade i en ljust rosa färg. Håret vansinnigt fluffigt.

Glad midsommar, vänner. Min ska firas i Stockholm. Sen väntar Dalarna. På att fånga upp mig.

I say "when"

Studentlivets sista suck drogs när jag för några sekunder sedan sa upp min lägenhet. Mina 20.9 kvadrat med kokskåp i en korridor på tolv likasinnade kommer att lämnas i juli.

"If not now, when?" kommer från Anne, för övrigt. När och var hittar jag inte, men hon vet vad jag pratar om. Det är det här jag vill, ingen och inget kan ändra på det, så nu kör vi. Från A till B. A är givet, B väntar på att få bli en konstant.

"If not now, when?"

Min pessimism är inte rationell, heller inte hälsosam. Något händer. Något har redan hänt.

I civilisationen var vi alla vackra. I lördags. Jag varvade festivalarbete med examensfest, båda två ägde rum på campus i Stockholm, och blev en lyckad kväll utan like. Så bra var Sahara Hotnights, Queens of the stone age och Foo Fighters. Så bra var festen. Och sällskapet. Det levererade. Ni vet sånadär saker man hoppas på? Sånt som man fantiserar om sekunderna innan man somnar, sådant som kommer till en de sekunder som hjärnans skyddsmekanismer är någon annan stans. Sådant har jag upplevt. Jag tycks ha fått fem centimeter extra.

Jag får kanske leva drömmen.

"Breathe out, so I can breathe you in"

Allt har gått över förväntan. Jag är rädd, men nu på ett annat sätt. Låten har suttit kvar i huvudet sen i lördags. Den kommer nog sitta kvar ett bra tag till.

"...if everything could ever feel this real forever. If anything could ever be this good again..."

"Jag hade hoppats på något"

Rytmen är för hög. Kroppen hinner inte med. Det stressar upp i huvudet, ögonen vill knipas åt så att det försvinner. Hjärtat. Som slår så fort. Det slutar inte. I ett halv dygn har det hållit på.

Gårdagens tre öl dövade inte, som de brukar. Jag brydde mig fortfarande, alldeles för mycket, och värre blev det. Jag går och väntar på att få gråta. Släppa det. Skaka på huvudet och le lite snett åt mig själv. "Det går över, även denna gång så går det över." Men logik hjälper inte nu. Inget hjälper.

Fotboll. För stunden. Arbete. Men att lyckas tvinga hjärnan att bearbeta orden på det sätt jag vill tycks omöjligt i stunder längre än en kvart.

Jag vill inte ha det kalla. Inte igen. Jag vill inte vara den kalla. Jag vill inte bita ihop. Gå vidare. Men snart kommer jag skaka på huvudet åt mig själv igen. Undra över graden av självbedrägeri den här gången. Släppa ut den gamla luften och leta efter ny. Drömma. Hitta en ny dröm.

Nuet

Total uppslukelse. Inte en tanke på något annat, inte en känsla av något annat, bara tv-bilden framför ögonen. Det gröna gräset. Satsningen under 90 (plus 5) minuter som om inget annat hade betydelse. Överenskommelsen om att det är just det som gäller, i hela världen finns det inget viktigare. I den stunden.

Men det var då. Matchen hinner knappt blåsas av innan jag är tillbaka igen. En annan nervositet som följer mig. Att varken veta ut eller in från ett myller av perspektiv. Att inte kunna påbörja en analys, fånga strimman av det som finns inuti.

Målet är uppsatt, men det kan lika gärna bli antiklimax. Ett enda stort ingenting.

Jag vet inte vad som är vad. Men jag längtar tillbaka. Till nuet. Som fanns.

Work in progress

Det är något som sitter fast i hjärnan. Som gör att jag inte rör mig framåt. Det är något som väntar på att realiseras, förlösas, sätta ned foten och sedan arbeta utifrån den nya punkten. Jag upplever ett paradigmskifte in the making. Det går inte att fortsätta så här. Det är dags nu.

Jag har väntat länge på detta. Att bli redo. Hitta ut och fram och till något.

Stegvis med babysteps, om än så väl avvägda och medvetna. Ett nytt steg på vägen. Jag vet vart jag vill. Och framför allt vad jag inte vill.

Mobilisering inledd. Jag ringer mamma.

Istället för Norman Mailer

The Ting Tings - That's not my name

Hjärnan behöver rensas från all hårdrock, igår blev det digilistan.

Civilisation

Exakt hur smutsig man är upptäcks på tåget mot Uppsala från Södertälje syd. Skäms för fötterna och den bruna kudden som förr var vit. Väl i Uppsala fick jag skölja av det värsta för att ens få sitta i soffan. Matades och tittade på civilisation (tv). Sov över tio timmar och väcktes av rektorn vid högstadiet i Dalarna jag ska ha sommarskola på.

Har tvättat, ätit, ätit igen, duschat (efter två shamponeringar luktade håret gott) och tagit igen lite kommunikation som legat och väntat. Fyra dagar utan tidning är inte hälsosamt för mig. Har installerat mig som hemmafru (hemmamård) hos Erika, hon jobbar på sjukhuset om dagarna, så på kvällen ska maten stå på bordet och groggen vara kyld. Igår misslyckades jag. Vi möttes på stan och drack kaffe, och jag köpte skor. Som på bara 500 meter fick vänsterfoten att blöda.

Igår kväll sändes en av de bästa matcher jag sett i EM-historien. Jag tror aldrig jag sett Nederländerna så bra. Italien hade ingenting. Försvarsspelet har krackelerat helt. Det var fantastiskt. Idag väntar Grekland för Sverige, om någon har missat det. Haussen har varit total och jag får gång på gång bekräftat för mig att kvällstidningsjournalistik inte är något för mig. Över matchen är jag redan nervös. En bra öppningsmatch i Sveriges mästerskapshistoria? Ni får leta er tillbaka till Dackefejden, ungefär.

Jag vet inte hur jag ska sammanfatta festivalen. Sällskapet gjorde den till en fantastisk upplevelse. Tack. Vi ska ses alla igen på lördag. Det ska bli spännande att se er ute i civilisationen.

Festival

Kokhett presstält. Långbord och dito bänkar. Inskickad artikel och egenhändigt fotad bild. Det gick snabbt att skriva, mycket snabbt. Samtalar med greken bredvid mig. Jag förstår inte hans bokstäver. Det är spännande.

Benen blåslagna. Varifrån är oklart. Höfterna ömma efter liggunderlagsliggande. Lite benig kanske? "Späd" fick jag höra nyss. Som vore jag något som kunde gå sönder, alternativt skulle slaktas snart.

Det är varmt. Det är så otroligt varmt. Nätterna tvärtom iskalla. Dricker blåbärsmilkshake till frukost och äter kött resten av dagen. Variationen är stor, men det mesta innehåller kött. Den specialbryggda festivalölen i sina specialplastflaskor är kalla och goda backstage.

Kåtslag i onsdags när Satyricon spelade. Satyr är om möjligt ännu hetare med kort svart backslick. Sover knappt, men ska inte klaga. Det finns ju så mycket annat att göra. När solen gått upp runt tre luras man lätt att tro att det bara är att fortsätta. Det gjorde jag första natten och kom i säng klockan sju på morgonen. Har skrattat så mycket att det gör ont i magen. Det är pluralis majestatis och Jack är återfunnen. Det är tydligen fyra år sedan jag senast var på festival på riktigt, men det märks knappt. Man anpassar sig, rutinerna sitter i kroppen.

Jag såg At the gates igår och kan knappt fortfarande tro det. Det känns lite konstigt, de stod där och spelade som om inget hade hänt, att det inte var tolv år sedan de spelade i Sverige. Jag stöter på folk då och då, och folk stöter på mig.

Nu lockar havet. Men först kebabpizza, ja, det finns en pizzeria på området. Vi är 29000, och vi är hungriga.

Sista fredagen

Newcastleflaskan immar igen. Den som uppfann duschölen förtjänar ett Nobelpris i smart. Den lilla lägenheten behåller värmen av tvagningsångorna, hårblåsen och värmen från diskvattnet. Fönstret mot gångväg och husvägg öppnas. Tidigare har grannbasen dunkat så hårt att rutorna skallrat. Datorns svaga skrammel kämpar förgäves mot gigantiska högtalare.

Har förberett mig lite för kvällens hiphop, en förvarning utfärdades nyss om att Lil' Vera och Missy Misdemeanor Mård ska besöka Livin' Lavish för första och enda gången. Jag ska få en mixtape. Det känns stort.

På husväggen, mellan porten in och porten till tvättstugan, sitter en ljusblå plastsäck uppspikad. Så på varje hus i den här långa raden där mitt bara är ett av tio. Umeåmästerskapen i fylla, Brännbollsyran, äger rum ikväll. Jag hade mitt eget mästerskap förra fredagen, och tänker vara snygg och städad ikväll. Sidesteppa lite i takt.

Jag skrev min första jobbansökan idag som innehöll orden "jag har precis avslutat mina studier...". Den ska få ligga till sig lite över natten. Ringde den ansvariga chefen, som jag har träffat i olika sammanhang tidigare, och sonderade terrängen. Han verkade positivt inställd.

Snart börjar burgarna fräsa. Tillsammans med vitlök. Lil' Vera och Missy Misdemeanor Mård ska ladda upp inför natten.

Slutet

-Jag tycker inte om slut. Jag klarar inte av dem. Jag vet inte hur man gör. Det är inte jag som väljer, jag har inte fått välja. Imorgon är det slut, och det finns inget jag kan göra åt det.

-Men du valde att börja, då har du också valt att sluta.

Början och slutet hör ihop. Jag valde början. Efter detta slut väntar en ny början. Som jag också ska välja.

Journalisten

Väckt av kulturredaktör som vill betala för att jag ska utöva mina favoritsysselsättningar. Än en gång. Jag får pengar för att gå på konsert och läsa bok. Imorgon ska My own grave från Sundsvall ses. Mailers sista bok ska läsas nästa vecka. Den handlar om Hitler. Bra start på sommaren.

Mitt reportage mailas äntligen som pdf. 4.6 MB, fyra sidor, två stora Mo-bilder och en liten. Våra namn under rubriken som vore vi kända och etablerade. Min text i ett myller i kring allt. Mycket text. Min myckna text. Fattas bara att vi får omslaget också.

En bra morgon för journalisten.

Världen ska inte vara ihoprullad

Promenerar om natten. Tittar tveksamt under lugg på björkarna som sover. Kylan gör att det sticker i huden, men det är skönt att andas.

Klockan på pinne utifrån biblioteksväggen som ständigt gått fel står på tjugo över ett. Den tycks ha hamnat rätt, eller så fångade jag den i ett av de två ögonblick under ett dygn då den faktiskt visar den aktuella tiden.

Det är som om jag letar efter mitt liv. Det finns där, givet, jag har bara inte hittat det än. Jag måste plocka ihop mina bitar.

I Dalarna ligger min världskarta ihoprullad. Den var en inflyttningspresent för tre år sedan och följde av misstag inte med upp till norr. Bredvid står en Pink Floyd-affisch, också i en tub; den har aldrig tagits ur sitt emballage.

Jag har inte reclaimat mitt hem efter att jag återvände. Allt är undangömt, nedpackat. Det minimala förrådet fyllt upp till taket. Kläder, lakan och handdukar är kvar i Dalarna i en resväska. Hälften här, hälften där. Nästan. Skinnjackan väntar på att få åka på festival. Det var ju så längesen.

Umeå var bara till låns.

Jag vill hitta min plats. Slänga alla flyttkartonger. Organisera in mina kläder i garderober och på hyllor, hänga upp folkdräkten. Klä mina väggar.

Världen ska inte vara ihoprullad.

Vad händer om det är ni som är de normala?

Klarar man någonsin en jämförelse? Hela världen kryllar av briljanta personer, och det finns en oändlig mängd "å ena sidan" och "å andra sidan" att ösa ur. När man väl börjar jämföra är det svårt att sluta. Ju längre bort ifrån sig själv man kommer, desto mindre blir jaget. Desto mindre värd verkar man, desto orimligare tycks hela ens existens. De val man gör, hur man lever, hur man ser på saker, vem man är.

Jag har aldrig varit bekväm med tanken på jämförelser. De får mig att känna mig mindre värd än alla andra, för att inte säga värdelös.

Vägen jag har valt liknar inte många andras. Det gör också att resultatet blir annorlunda. Men jämförelsen mellan mina klasskamraters närmaste framtid och min börjar stå mig upp i halsen. Jag vet att jag skapar pressen till stor del själv, men att höra hur de ska börja tjäna 20'000 i månaden och har fått löneförhöjningar på en massa tusen gör mig... Ledsen. De sitter och pratar om sina pengar på ett sätt som om det vore... vilken sak som helst i världen. Och som att de stora summorna i sig har egenvärde. Jag försöker få livet att gå ihop, ha mat och kunna betala räkningarna. Lära mig att tänka några veckor framåt. Kanske en månad.

Kan hända är jag bara känslig. Man kan inte gå runt och ta hänsyn till allt hela tiden, då skulle det aldrig hända något, och jag är glad för deras skull. De förtjänar varje krona, blod svett och tårar har tagit oss fram till denna punkt. Det är bara min oro som sipprar fram, och min tystnad. Jag kan inte delta i deras sammanhang. Jag kan inte relatera till vad de pratar om. Och framförallt kan jag inte klaga över att jag inte får vara ledig något i sommar för att jag "måste" jobba. Det är arbetslöshetens moment 22; vi som inte har jobb har inga pengar att använda på all fritid vi har, och de som arbetar har pengar men ingen fritid.

Jag tycker mycket illa om pengar. Jag tycker mycket om sysselsättning och stimulans. Men i en jämförelse väger det alltid över mot att kunna äta sig mätt. Betala räkningar. Klä sig. Ha tak över huvudet.

Nästa vecka ska våra exjobb opponeras. Det känns fruktansvärt. Jag vill inte bli jämförd mer nu. Jag vill fortsätta på min egen väg. En väg jag är så säker på är den rätta. Egentligen. Den klarar en jämförelse; jag vill inte leva på något annat sätt, men varför glömmer jag det? Varför måste jag berättiga min existens i mina egna ögon? Varför jämför jag när äpplen och päron inte är gjorda för det?

Mitt senast skickade mail

Började närma mig punkten där man skulle finna mig
med ett krampaktigt grepp kring exjobbet,
vägrandes att lämna den ifrån mig, väsandes
någonting i stil med "över min döda kropp".

Det känns bara tråkigt att sluta min akademiska
bana med något som inte är helt genomarbetat.
Men sen är väl inte jag känd för att någonsin bli nöjd
heller...

Mitt topic till hela spektaklet var "Att skiljas är att dö en smula".
Jag tycks ha lämnat in mitt exjobb.

Jag kan nöja mig med att titta på er

Solen skiner tydligen över Umeå; det ser ut så på tv. Det är uppgörelse i vilket lag som ska bli världens bästa klubbdito för damer. Sändes både på SVT och Eurosport, men bruset kring herrarnas ishockey VM och uppladdningen för EM i fotboll har dränkt det fullständigt. Mo bevakade för lokaltv'n, och jag skulle ha varit med.

Vad är bättre än att vara allergisk? Att vara allergisk och sjuk! Det var nollgradigt när jag gick hem i natt efter Tre kronors hockeysemi, och som vanligt klarar jag inte av temperatursvängningar. Febern låg som ett lätt dunkel under natten, och halsen gör vansinnigt ont. Jag skrek mycket igår, men jag tvivlar på att allt är supporterrelaterat. Hårt leverne på alla fronter har gjort sitt, I had it coming.

Persiennernas uppvinkling bekräftar det fina vädret, några killar dricker rosé ur pappbox på en till solen flyttad bänk. De avviker när skuggan faller men njuter nog fortfarande i fulla drag av att kvällen knappt börjat. Det är många systemetpåsar i rörelse på området, många nylagda frisyrer, många vassa klackar. Mina klackar visar stål efter onsdagens skavande; antagligen mest av all asfalt de fick slita.

Teet rinner snabbt genom kroppen. Det är grönt och gott. Varm och drickbar mat föredras idag. Glass ska också gå ned. Sen är det jag och tv'n.

Tjejen som nyligen gick förbi åt ett håll med hela kittet; turkos systemetpåse, nylagt rött hår och vassa klackar victorianstyle, passerar plötsligt fönstren igen åt andra hållet. Gatorna och husnumren är ett töcken här. Men hon hinner. Kvällen har knappt börjat.

Don't call me baby

Slutligen kommer jag fram till den punkt då det enda som kvarstår är att på knä en meter framför tv'n vråla ut glädjen över att pucken hamnar i mål.

Efteråt åt jag, maten hade blivit lite kall. Ölen lite avslagen och inte alls så intressant som när jag i första periodpausen skuttade till ICA för att handla den. Jag har inte köpt folköl på år och dar; fick lov att skutta hem efter min legitimation.

När Sverige kvitterade hoppade jag och klappade i händerna. Mitt meddelande på Facebook, om vad jag gör just nu, orsakade ett oroligt telefonsamtal från Anders som var redo att ställa upp för en vän i nöd. "Mård sitter och skriker i sin ensamhet" kan naturligtvis tolkas som att jag mår dåligt och inte bara tittar på ishockey. Jag hann må rätt dåligt också. Outhärdlig nervositet.

Maximeringen av studentlivet fortsätter, och NH fick besök av tre flickor i varierande höjd och utformning på klackarna. Golvet fick slita lite, men inte så hårt som vi kanske hade hoppats. Mitt danshumör kommer och går, och musiken var inte helt övertygande. På slutet kom både den och vi igång, och jag viftade loss med armen Jennifer Lopez' style. Fyra utbytesstudenter med armarna om varandras axlar försökte sig på någon form av raggning i grupp, masspsykosen och en av deltagarnas "Hey baby" gjorde mig le. De tyckte att jag viftade med armen för mycket och ville även dansa med oss. Det lär ju hända. Don't call me baby.

En som inte kallade mig baby var en precis skitdryg Stockholmare som inte riktigt kunde hantera att man käftade tillbaka. En kille i min smak. Jag såg honom som ett socialt experiment, det slutade i rosévin och rosa kalsonger. För oss båda. Han är helt klart det snyggaste jag någonsin satt tänderna i. Därför kunde jag inte slappna av riktigt och accepterade inte hans komplimanger. Jag behöver en kurs. Men ett "baby" kommer jag aldrig kunna ta.

Solidaritet

Jag blir lite kär när jag ser Birgitta Ohlsson prata om solidaritet från talarstolen i riksdagen.

Finns det någon solidaritet kvar? Har det blivit "ute"? Har vi glömt hur man gör? Det är dags att reclaima det, ta det tillbaka, och använda det på nytt. Bör inte solidaritet vara en av de lättaste känslorna att känna? Räcker det inte med identifikationens grund, vi är alla människor?

Under pågående allergichock

Det gröna djuret är tillbaka utanför fönstret. Pälsen frodig och lång. Snart kommer en gräsklippare att frisera den till något mer anständigt, men idag får jag njuta av att se de smala stråna fladdra snabbt i vinden. Solen smyger sig på ibland. Fram för att göra så att pälsen blänker.

Våren tvekar inte här. Att det gör ont när knoppar brister beror snarare på att den tänkta publiken till skådespelet inte kan njuta riktigt av det. Kroppen tycker inte om det. Den vill att det ska vara över. Natten är min vän; då är hjärnan fri från luftens föroreningar. Nu vill allt bara sova. Ligga still som det gröna djuret.

Jag vill kasta mina vapen

Anne skriver att hon är ordlös just nu. Litteraturen kvar i Sverige, och av hennes egna ord syns inte ett spår. Inte som hon brukade skriva. När man själv inte orkar, inte kan, så är andras ord den bästa medicinen. För att minnas att det finns ord. För att hitta känslan igen. Så idag får ni Karin Boye av mig. Jag vet nämligen inte heller om jag har några ord för tillfället.

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld
All den hårda fiendskapen
var min köld

Jag har sett de torra fröna
gro till slut
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös
Jag vill möta livets makter
vapenlös

Tjena bruden!

Yttrade nyss orden "Tjena bruden!" och menade det. Man får det. När vänner ska gifta sig. Min vän ska gifta sig. Jag ska ha folkdräkt och hålla tal.

Vi åker mot nordväst, till en liten kommun som brukar tävla om att vara Sveriges minsta. Det är närmare till Norge än till Umeå där. Vart går trädgränsen? Den är jag ute efter just nu. Jag är mycket allergisk, och har året till ära fått utslag på hela armarna. Mamma tyckte att det var fascinerande. Tydligen har man antingen eller, och inte både och som jag. Bra att nån finner glädje i det, kära mor.

Sov bort hela dagen igår, och försökte mig på en allnighter i natt. Man måste ta chansen till sådant studentikost nu när jag snart slutar. Runt halv fyra kom jag i säng utan att vara färdig med exjobbet. Det gör inget hävdar jag.

Vi ska fira min väns kärlek i helgen, och också göra "sista resan med gänget". Det känns stort. Jag hoppas att folk kommer gråta när jag håller mitt tal. Det ska handla om kärlek, om tron på den, om hoppet. Jag kommer säkert börja gråta själv.

Profant

Just ikväll är sport räddningen. Att ägna sig åt timmar av tittande på något som har betydelse precis här och nu, som får hjärtat att hoppa till, som gör mig nervös när sekunderna tickar, som gör att jag pratar med tv'n, skriker åt spelarna, svär åt missarna, hoppar upp i luften och jublar vid mål och ler vid vinst. Det ger mig en paus. Det ger distans.

Efter det ska jag och Vera ut och dansa. NH ska få vad det tål. En dusch, plattat hår, litet linne och höga klackar blir pricken över i't denna förvirrade tid. Imorgon ska jag kontakta verkligheten, öppna munnen, hitta fram. Men inte idag. Idag har både damer och herrar ett jobb att göra. Och tycker man att det inte var nog med sport finns el clásico till er tjänst, start 22.00.

Jag behöver det världsliga. Annars skulle jag flyga runt i det abstrakta, runt i kring er, runt runt i min egen hjärna, utan att någonsin landa. Jag vill landa. Jag vill vara med.

Var aktsam med vad du önskar

Det hände något igår. Jag vet inte om jag drömt om det, men det är något jag velat, och nu har det ställt hela världen på ända.

Jag kan inte prata. Inte jobba.

Jag hade identifierat problemet redan innan, och det kvarstår. Men ändå, i sekunden, i ögonblicket, när inget annat existerar...

Det är något som gått i uppfyllelse, och det är precis lika farligt som jag hade trott.

Inte sova

Ordningen återställd. Ska på punkspelning i ockuperat hus.

Tillbaka

Tåg. Ett mycket litet sådant; jag fick åka på "fällstol från väggen" på snedden. Mina fötter och skor är ifrån tåget. Väntan på Arlanda, hittade eluttag till datorn, sen ännu mer väntan då standbylistan och platsbokningarna inte fungerade. E var på planet. Han såg mig inte förrän på bussen från flygplatsen. Hela tiden i luften satt jag och var nervös för hur mötet skulle gå. Det blev lite trevande, men ändå bra. Vi ska ses, tror jag. Vi famlade runt allmänna saker som fest , fotboll och skola på bussen, men när jag tittade in på honom genom fönsterrutan efter att jag stigit av gjorde han det välkända telefontecknet och tittade uppfordrande på mig. Jag nickade och log.

Mitt hem är kalt. Min thermosmugg har gått åt, lika så en dörrhylla i kylen, en Höganäskaffekopp och diskstället. Konstigast är diskstället tror jag. Får se om det blir reprimander. Något som helt klart kommer svida är att det stora skrivbord jag ställt ut i det gemensamma "vardagsrummet" inte står kvar. Man brukar få betala ungefär det dubbla värdet för sådant.

Har varit på ICA. Det var som vanligt. Tryggt. Det var klokt att gå och handla på en gång. Jag kommer nog somna nu.

Din tjänare hör

"Den som är i dödsfara ropar på den älskade - och blir hörd, oavsett avståndet - om den älskade icke är upptagen av annan kärlek, eller framgång.
Den som är i dödsfara och ropar på den älskade kan också bli hörd och sedd av någon annan som älskar den älskade. Denna andra står med sin uppmärksamhet strax utanför den älskades upptagenhet och genomborras där av de hjälpsökande ropen från vilket håll de än komma.
Och någon som aldrig får undgå att höra och se den döendes kval är den som själv är nära döden; så spegla de och förstärka varandras pina oändligt."

Sara Lidman, ur Din tjänare hör

Dit hjärtat längtar

Hemmet är överallt och ingenstans. Stockholm har blivit bekant, Uppsala fullt av vänner, vana miljöer och aktiviteter, Dalarna alltid detsamma, alltid vackert och tryggt. Umeå är ett koncentrat av livet, allt finns där, utom den framtid som jag snart kommer behöva skönja. Jag känner mig inte borttappad, jag har istället allt och lite till.

När tvivlet kommer, när tiden går för fort och osäkerheten gör att käkarna pressas samman dagar i sträck finns det en plats. Något som bor i mig, något som bekräftas bara av en blick, ett ord. En vila och ett lugn som stärker.

Det är också ett hem. Dit hjärtat längtar.

Valborg

Uppsala, klassiskt firande i dagarna två. Obeskrivbart. Ni får en bild, mina principer till trots. Klockan var fyra i morse och vi var på väg hem. På bilden syns de två nyktraste på festen.

I väntan på nyponsoppa

Jag är gladare. Oron bits ibland, men det mesta är lättare. Skavsår som inte märks, sömn som måste tas igen när migränen knackade på men inte förr, glassen som stals ur frysen kändes mer som en större anledning att hjälpa Anders komma bort ifrån korridoren än att sura över förlorad Magnum Strawberry White.

Anders har flyttat. Till ett partymekka nere på stan. Med badkar och balkong. Jag har simmat runt (nästan) i den förra nu på kvällen. Det är fantastiskt, jag vill aldrig vara utanför vattnet egentligen. Det är skönt i kroppen att den har fått arbeta, att hela jag är trött.

Jag har haft fina dagar i Uppsala, och fina nätter. Ett moln på min himmel är att K vill träffas imorgon, jag har inte lämnat något besked, men jag tror att jag kommer tacka ja. Och att det kommer gå bra. Om inte annat så får jag ta igen den glass jag blev bestulen på idag.

Uppsala känns. Rätt. Vi gillar varandra. För sex år sedan, när jag flyttade in hos min andra rumskamrat Stefan ställde jag mig på hans inrådan i kö hos Uppsala Hem. Mitt "men herregud, de har ju hur långa köer som helst!" mottogs av hans kloka "men tänk sen om en massa år då du vill bo någonstans med din kille, då har du det fixat!". Killen han syftade på var kärleken jag hade innan K, den första som skapade ett intresse för det finska hos mig. Den första som lärde mig finska.

Stefan hade rätt. Mina sex år kan faktiskt ge en bostad redan nu om man inte är så kräsen. Med eller utan kille. Om jag nu skulle vilja.

För något år sedan hade jag nog varit panikslagen vid framtidsscenariot som väntar mig, men jag har två backupplaner, en i Dalarna och en i Umeå, ställen att bo på och vänliga själar i kring mig. Och allt behöver inte hända på en gång. Just nu känns det viktigast att jag mår bra medan jag smyger mig ut i arbetslivet. Som jag och Anders konstaterade i lördags: Det är ju kul att ha kul.

Dalom och Västerbotten

"Han aktade sig för att titta alltför glupskt. Det var ödemarksbons kännetecken framför andra: gloendet."

Ur Din tjänare hör av Sara Lidman

Jag och Anders kallar den för "Skävestirren", men den är applicerbar på alla invånare i socknarna i kring Säter.

Ambivalenshjälp

Valde mellan Säter, Borlänge och Falun igår men inget kändes självklart. Min mor kläckte den självklara idén, pappa skulle billedes ta sig till Sigtunas nejder där orienteringstävling och kungen huserade, och tre timmar senare satt jag i gemyt i goda vänners lag med moderns vinflaska öppnad i Uppsala. Jag och Anders slutade, som sig bör, kvällen på Palermo. Ikväll bär det av igen, vi ska se Det är kärlek på något teknisthak, jag är skeptisk, men kanske får jag lära mig om saker som imploderar i rymden och hur man på bästa sätt öppnar en konservburk.

Jag vill också tacka Wengelin.org för bokningsverksamheten.

Nu ska jag skrapa bort det värsta och sen jaga frukost.

Madeleinekaka

Jag köpte precis Magnum Mayan Mystica och Nescafé Espresso under min i övrigt mycket nyttiga runda på ICA. Det kan vara så att jag saknar min praktikredaktion. Och det är fortfarande inte en bra glass.

[det som inte kan skrivas]

Jag träffade ALL förra veckan. Över kaffe och samtal om musik, litteratur, vad vi gör, och livet. Hon är dubbelt så gammal som jag, och ändå är vi lika på många sätt. Jag försökte beskriva vad jag och pojken i Åbo har, men det är svårt.

Jag beskrev känslan av att ständigt tycka att jag måste bestämma mig. Känslan av att det måste definieras. Redas ut. Passa in i en mall. Det är ett mycket svårt vanemönster som jag aktivt måste arbeta med för att inte inordna denna relation i. Vi tar det stegvis, vi provar, känner, skrattar och gråter tillsammans. Fascineras över det nya och oförklarliga som vi har, att vi känner så lika, att vi vill så lika. Möts i fullständig hängivelse när vi är på samma plats. Jag förundras över att jag om och om igen tror att det är dags att "en gång för alla" sätta ned foten. Jag kan inte göra det, jag vill inte göra det. Det är bra som det är, så varför kan jag inte njuta av nuet? Jag vet faktiskt inte var det kommer sluta, men jag har lämnat punkten då jag kunde säga "hur det än blir så är jag glad att vi träffades". Det handlar inte om ett "blir", vi har ett "är", vi är mitt inne i det, och det betyder så mycket.

Att kunna lita på någon igen är smärtsamt; jag kan inte fullt ut göra det än, men det hopp som denna pojke inkarnerat har redan haft en avgörande betydelse för mitt liv.

Efter K har jag omvärderat mycket, under en period visste jag knappt vem jag var, så alla värden ställdes på sin spets. Jag firade nyår i leopardkorsett, hamnade på efterfester i okända områden, dejtade utan fasta ramar. Ägnade mycket tid åt att komma fram till hur jag levde, bara jag, och kunde efter ett tag börja titta dagar och till och med veckor framåt.

Jag är mycket rädd att jag inte har det villkorslösa kvar i mig, att det inte är möjligt för mig att kasta mig ut och lita på att fångas, men pojken i Åbo har visat att det går att prata. Att det går att vara sig själv. Att det går att njuta. Att det går att hitta rätt. Att hoppet finns.

Det är fortfarande svårt att beskriva detta i ord; det är symptomatiskt att det inte låter sig fångas i en definition. Vi är inte pojkvän och flickvän. Det skulle inte vara praktiskt genomförbart och det är heller inte något vi önskar oss nu. Jag övar mig på att vara. Att vila i det som finns. Att minnas det som finns. På andra sidan Östersjön. Men visst är det kärlek. En alldeles ny typ. Vår.

Dalom

Tåg i måndags. Fick fönsterplatsen och tittade på ett välbekant landskap jag aldrig får nog av. Tomt stort hus. Plantor som skulle vattnas (även växthuset är fullt av dem) och post som skulle tas in. All min packning från Lidingö hade åkt bil med farbror; själv gick min resa från Lidingö via Uppsala och en helg i wild-och-crazyhetens tecken.

På grön cykel med extra stor och kantförsedd pakethållare handlade jag blå mjölk och diverse förnödenheter. Gjorde gigantisk potatisgratäng och sjöng ugnen till. Tittade på sista Häxdansen. En mycket bra SVT-serie, jag kommer sakna Bosjös damlag. De har lyckats några gånger nu. SVT. En bra kortare serie per år de senaste... fem åren kanske? Små men naggande goda. Speciella och genomtänkta.

Har undervisat tisdag och onsdag på min gamla högstadieskola. I slutet av 90-talet var jag elev där, och några lärare är kvar. Min gamla klassföreståndare och engelsklärare fick en kram idag. Hon lärde mig mycket. Utmanade mig. Satte krav på mig. För att hon såg att jag kunde. Igår hade jag en blandad kompott av ämnen, det var kaos i sjuan och de tog tacksamt emot hjälpen. Jag hade bland annat de inte så Mårdanpassade ämnena biologi och algebra. Att räkna var en utmaning, men jag kan. Idag hade jag historia och svenska, men mest har jag praktiserat den stora konsten i disciplin. När jag kom hem läste jag i lokaltidningen om den dåliga miljön på högstadieskolan. Bråkiga och uppkäftiga elever. Lärare som går in i väggen. Jag förstår det.

Exjobbet putsas på stundtals. Jag har köpt dammsugare på Sveriges bästa konditori. Min bror var hemma och vände fyra timmar mitt på dagen när jag jobbade; han har åkt nordväst till och väntas åter på fredag. I sommar kommer han tillbaka till Sverige och stannar här, Irland blev inte som han hade tänkt sig.

Solen skiner och näsan fräknas. Jag uppskattar friheten på cykeln. Känner en ledsamhet inom mig som jag hoppas kunna sova bort. Ska läsa Sara Lidman och fundera över järnvägen. Den mäktiga järnvägen.

Utanför åker tågen förbi. De mullrande godstågen påminner om industrin i kommunen nästgårds. Jag blir glad av tågen. När jag hör dem vet jag att det finns liv, fastän jag är ensam i det stora huset.

Berger

Jack Berger i Sex and the city, författaren som dejtar vår hjältinna och dumpar henne på en post-it, gör mig alltid vansinnig. Det hade kunnat vara så bra, men blir så fel. När serien gick ville jag inte förstå det, och efteråt har jag trott att det kanske var någon annan, men jag har nu förstått att K var "min" Berger. Skillnaden mellan mig och Carrie var att jag stannade hos min i två och ett halvt år. Och han lämnade mig inte med en post-it. Han gjorde det över telefonen. När jag ringde honom.

[det som inte går att sägas]

Jag somnar med tanken på kärlek. Jag somnar med känslan av kärlek. Jag somnar med synen av kärlek. Jag har den inom mig. Kärleken. Och han finns där när jag blundar. Han känns när jag blundar. Jag tappar andan när jag blundar. Han är aldrig långt borta. Jag behöver inte vara ensam. I själen.

Och ändå finns det något som inte går att uttrycka med ord. Det som bara går att förstå när vi är tillsammans. Det som bara kan berättas med huden och ögonen. Med värme och andetag. Med delade hjärtslag.

Natten

Tårar, skrik, ångest. Ilska mot den bästa vännen, ilska mot sig själv. Nederlag. Upprepat ett destruktivt mönster.

Så vaknar jag. Sms från den bästa vännen, "Hej min lilla sockerstråle! Vill du ha lunch av mig idag?". Skillnaderna mellan dröm och verklighet har aldrig varit så stora, men drömmens ångest sitter kvar. Det får aldrig bli verklighet.

Vad skulle Keanu Reeves ha gjort?

Jag blir lite lätt rasbiologisk ibland. Lite urskiljande. På Apoteket slår det mig: om jag inte hade haft alla mediciner, skulle jag överlevt? För hundra år sedan, vad hade hänt med mig? Blind hade jag varit också. Och allergisk. Man hade kanske skickat mig till Schweiz, på kurort, om det hade funnits pengar. Visst, det är mycket anakronistiskt av mig att tänka på det här sättet, men ynkligheten blir aldrig så tydlig som när jag står där med kölappen i handen och väntar på något som ska få mig att klara av dagen som en vanlig människa.

Vad vill man lägga sina sista 500 kronor på? Ja! Piller och ögondroppar! Folk är glada över sol och vår, fåglars kvitter och blommors knopp. Det är jag också. Men det ligger en influensatyngd över mig. Det är svårt att andas. Kliar i halsen, i ögon i näsan. Det är bra att det finns ett Apotek. Jag överlever ju, varje år.

Så jag tar mig ett blått piller. Ett blått piller om dagen. Inte som Keanu.

Ur annans mun

Även om jag skulle ha varje människas uppmärksamhet, omtanke, kärlek; sorgen är inte sådan att den låter sig tröstas bort.

Hela inlägget kan vara det bästa han skrivit. Läs gärna.

"Got an itch in my cosmic pocket"

Sweden rock, baby! Fick mail om att jag beviljats ackreditering idag. Jag ska banga till Satyricon, vicka lite på rumpan till Mustasch, sjunga till Blue Öyster Cult, undvika Sabaton, stampa tvåtakt till Testament, gråta till At the gates och få överdos på läder och nitar till Judas Priest. Bo i tält, bli svettig och lerig, dricka öl ur plastflaskor och smyga runt backstage i jakt på Satyr.

Är ni på?

Piece of me

Jag berättar fortfarande inte. Jag redogör.

Jag har lite att redogöra för nu:
Blåmärken på händer och armar, på knän, på smalbenet, ett mycket stort på vänstra skinkan. Ett långt märke som ser ut som ett skärsår på höger överarm. Bula i bakhuvudet. Ont i ryggen. En tå som är förlamad på något mystiskt sätt. Ont i nacken.

Jag lägger mig i. Står inte och tittar på. Och de största skadorna åsamkade jag mig själv när jag istället för att hjälpa någon upp från golvet halkade lika illa själv.

Fräknarna smyger sig fram. Blommar ut. Håret är mjukt efter Göteborgs vatten. De höga varma svarta stövlarna har bytts mot bruna spetsiga lågskor. Den långa gröna rocken mot kort svart skinnjacka. Varm halsduk mot luftigare.

Hämtade min nylagade mobil idag, men den fungerar fortfarande inte helt bra. Det är inte lika roligt med samtal och sms utan den, efter nästa lagning ska jag få en ny.

Kyssar där en fingerar överbett och den andra underbett kan rekommenderas. Det är mycket roligt. Men det har varit lite mycket nu. Av det roliga.

Jag sjunger högt. För mig själv. För Lidingö. Det är ett hälsotecken ifrån min sida. "...men jag har börjat fundera. Det här känns nästan alldeles för bra. Det kommer aldrig att fungera. Det är så det brukar va'."

Idag mailades 13000 tecken in till ett magasin som tänker trycka dem. Med Mo's bilder till. Det största jag gjort och det sista jag lämnar ifrån mig gratis. Min förra praktikplats har även beställt en recension av mig, och en artikel som ska skrivas i sommar. Det innebär pengar.

Små bitar av en Mård. Ett Mårdliv. "Har man förstått mig?" frågar sig Nietzsche i Ecce homo. Kan man göra det på enbart bitar?

"Winter, spring, summer or fall...

...all you got to do is call, and I'll be there, yes I'll be there; you got a friend."

Visst finns det nästan bara töntiga låtar om vänskap? Vänskap är svårt, men ändå så lätt. Man vet att man har sina vänner, men att beskriva varför man har dem, varför de är viktiga och varför man inte vill släppa dem... Det gör jag själv för sällan. Och ändå finns det de jag skulle dö för utan att blinka. Som det mest självklara i världen.

Vänner behöver inte alltid förstå alla vänner som finns i en krets; mina har haft en tendens att ibland inte förstå varandra alls, men jag tycks nu ha haft tur till slut att ha pusslat ihop en grupp människor som är... beständiga. Egna. Men som ändå går ihop med de andra. Ingen är den andra lik och ändå så finns det något som binder dem samman.

En vän som jag dock har haft enbart för mig själv ska flytta nu. En speciell vän som det är lite svårt att konkret förklara varför han är så speciell. Men han är det. Vi är nog lika på ett nyttigt sätt. Även om vi träffas sällan sitter jag här och blir lite ledsen, men inget kommer nog att förändras. Han finns där, och jag finns här, om det skulle behövas. Göteborg är inte så långt bort och jag klarade ju bevisligen av att vara där en hel helg och ta mig hem, mer eller mindre, hel. Och ren. Vattnet var rätt bra där... Något att fundera på.

Och ja, jag kommer ha låten på hjärnan hela natten nu.

Edit 00.23: Jag är en dålig vän som nu ser att jag har missade samtal på min tysta telefon. Ringer dig imorn min vän!