I afton opera, anyone? Svara innan 17.

Onsdag, 18-19.15.
I afton opera - italienska pärlor i Berwaldhallen

Sveriges Radios Symfoniorkester
Patrik Ringborg dirigent
Erika Sunnegårdh sopran
Krister St. Hill baryton

Verdi: Uvertyr till Ödets makt
Verdi: Elisabeths aria, ”Tu che le vanità” ur Don Carlos
Verdi: Uvertyr till Maskeradbalen
Verdi: Credo ur Otello
Puccini: Intermezzo ur Manon Lescaut
Puccini: Toscas aria, ”Vissi d’arte” ur Tosca
Mascagni: Intermezzo ur På Sicilien
Verdi: Leonora och Greve Lunas duett, ”Mira di acerbe lagrime” ur Trubaduren

Edit 17.03: Nu har jag bokat, fanns bara de tokbilligaste kvar. Jag kommer troligtvis enbart få se Erika Sunnegårdhs baksida.

Vårtecken

Det sitter i näsan. Det sitter i ögonen. Det sitter i huvudet. Tröttheten har svept in över mig och fått mig ur balans. Jag vill ha mediciner, sprutor, vad som helst. Något som tar bort det. Något som gör att jag fungerar normalt nu. Nu, när våren har kommit.

Istället för att skriva något själv

Orden fastnar när jag läser detta. Tiden fastnar. Trots att klockan tog ett långt skutt framåt i natt. Det kan läsas i relation till det här. Det är delarna om sms som är den gemensamma nämnaren. Jag vet inte vilken ände jag ska börja i. Och heller vet jag inte hur jag ska prata med honom. Så det blir meta, som så ofta när det gäller oss.

Istället för frukost

Jag äter falafelwrap inköpt på Lidingös Konsum. Dricker mjölk. Borde ha ätit frukost men klockan skuttade så snabbt framåt att jag under mitt shoppande raskt beslutade mig för att handla lunch istället.

Jag har ordnat inflyttningspresent (alfapet och te, snacka invitvänligt halv två natten till en söndag) till kvällens fest samt två aldrig druckna ale; Nils Oscar India Ale och Oxford Gold. Den senare var ekologisk.

Jag har ont och är stel i kroppen, räds att linserna ska ha fastnat i ögonen, men jag tänker inte klaga. Inte på en fläck. Nu ska jag sova och ladda om.

Sagoland!

Som extraextraextranummer kom den tillslut, som sista låt för de kunde inga fler. Lycka kärlek sång och öl. Texter jag inte tänkt på sedan 90-talets slut låg naturligt i min mun och glädjen visste inga gränser av allt igenkännande. Jag log hela första låten. Jag blev svettig, och kroppen gör lite ont (lyckades bland annat skalla någon med bakhuvudet) men det gör inget. Heller gör det inget att någon lade öl på min bakdel. Det var så härligt. Mellan- och högstadiet i en liten musikalisk ask. Och de lät bra. Jag vill alltid gå på konsert.

Tack också till sällskapet, jag har haft en dunderkväll. Sagoland!

Sagoland

En existens som inte känns på riktigt. Som ett sagoland. Här.

Jag blev inte tyst igår; bestämmandet av "paus" gjorde att jag kunde reda i tankarna, som sedan ledde till kommunikation, diskussion och försök, även om det försvårades av ett missförstånd. Pusselbitar saknades. Det tycks vara så. När något är fel så ligger det ett missförstånd någonstans och lurar, illvilligt fnittrande till dess att det utreds.

Jag är täckt av smulor från glassen jag åt nyss. Strutsmulor. Struts-mulor. Suck.

Ikväll ska jag på nostalgi. DLK spelar på Debaser Medis, spontant återförenade efter elva års tystnad. Skulle gärna länkat till videon för Sagoland, men den tar helt otroligt lång tid på sig, som för att markera att den faktiskt spelades in på 90-talet och minsann inte tänker anpassa sig till rådande höghastighetsklimat.

Kontemplerandet över mitt reportage har gett resultat, och idag har många darlingar dödats. Det är svårt att lära sig att man faktiskt inte behöver trycka in precis allt i alla texter, men insikten är alltid förlösande.

Imorgon får prenumranterna ännu ett nummer med Mårdalster, högst Mårdfaktor hittills. Torde finnas i någon form av butik på måndag. Likaså delar av det på internet.

Den fragmentariska framställningen är symptomatisk med tillståndet. Jag tar mig framåt, pausen igår gjorde att jag kunde fundera lite över den närmaste framtiden och slängde ut flyktiga förfrågningar om juniplaner, men jag tar allt stegvis. Jag vet inte om pressen är någon annans fel, jag har nog lagt den på mig själv.

River man

Om det inte hjälper då? Om första steget blev till starten på en väg ingen önskat gå? Jag vet inte just nu. Men den malström som forsar genom min hjärna behövde lite ledning. Dikning. Hjälp att flyta lugnare och kanske mot ett mål. Det är intressant hur pass snabbt det går att hitta ord till tankarna om jag bestämt mig för att jag ska göra det. Får göra det. Bör.

Jag ska låta det strömma vidare i min hjärna. Nick Drake hälsar på där just nu också.

"We were on a break!"

Paus. Tanken har kommit till mig några gånger under helgen, och aktualiserades igen igår. Jag bestämde mig för paus. Bara att orden har uttalats, och ämnet lyfts, gör att jag kan andas lättare. Jag behövde välja att vara i fred, behövde välja att ha min egen tid.

Men, om det existerande inte har något namn, vad är det då paus ifrån? Orden. "Kommunikationskravet" sa jag igår när jag öppnade munnen, utan att det var helt genomtänkt. Idag förstår jag det; kravet har nog kommit från min sida, jag har inte valt utan bara gjort. Det är alldeles fantastiskt att en viss tid bara göra, men jag känner nu att det är dags att börja välja. Så därför paus. Därför samtal med mig själv. Därför arbete.

Det är annat också. Andra. Sms halv sju på morgonen med ord som jag först tror har hamnat fel. Gammalt som ligger latent. Tid behövs för att reda ut, och jag behöver ha orden för mig själv ett tag, istället för att konstant rikta dem till någon annan.

Jag ska vakta så att jag inte blir tyst för länge, tyst på fler sätt. Då är det inte paus. Då är det destruktivt.

Det är tjejen i filmen som skrivit brevet

Istället för släktmiddag

Star Wars och godis i soffan. Sjukdom som knackar på bara för att jag blivit ledig. Kan ändå inte slappna av. Oro som bits i bröstet och ryggen. Och längtan. På nästan samma ställen. Söker efter lugn, och vilja. Ett steg i taget. Ikväll är det jag och tv'n. Gott så.

Istället för arbete

Skapandet går i faser. Som i en miniatyr av livet åker man upp och ned med bergochdalbanan, kastas mellan hopp och förtvivlan samtidigt som man omvärderar, hittar nya perspektiv och lär sig. Jag har nu kommit in i fasen "Åh herregud jag kan ingenting" och sitter mest och försöker tänka. Utan att komma någon vart. Det gör ont framme i pannan och jag behöver kaffe. Nej, te. För själen.

Det finns egentligen inget utrymme att tvivla nu, tiden är knapp och april kommer sluka mig likt ett sjöodjur vars existens många tvivlat på. Har man inte rutin får man gå på ren och skär vilja. Håll mig i handen.

Det måste gå.

In my arms

Kylies verser är mediokra, men så kommer refrängen och leendet lyser i mitt ansikte samtidigt som jag sjunger med. Jag ser en mörk lokal, blinkande lampor och störande stroboskop, brett sidesteppande med yvigt handklappande, vita linnen och guldsmycken, glaset där bara isen är kvar som kyler ned de greppande svettiga fingrarna. Lyckan som en popdänga kan skänka en under några få minuter, det flyktiga som lyfter en över det profana.

På min födelsedag fick jag dansa till favoritlåten på utestället vi besökte. Äntligen. Jag tror att jag rör mig i fel miljöer för house- och discostänkarna, men de senaste dagarnas punkorgie har bara gjort mig sugen på dubbla baskaggar. Jag förstår punken till en viss gräns, men genom kontakten med den och det som i folkmun kallas "indiepop" har jag förstått att musik kommer före text för mig. Det ska inte ses som form före innehåll; musiken är innehållet. Jag vill inte dissekera detta mer, ett analytiskt styckande av musik känns både omotiverat och ogörbart, men jag kan konstatera att tre timmars punk är ungefär vad min kropp klarar.

Jag och Chicago diskade igår, och idag renskriver vi intervju. Världen är vit och blir vitare för varje sekund, under morgonens promenad blev jag snöblind. Gång- och cykelvägarna har frysta fåror av is, som om någon försökt plöja där för att så. Jag har håret uppsatt folkskolelärarinne-style. Har ätit minigrissini, vitlök och persilja, och behöver mer kaffe.

How does it feel in my arms sjunger Kylie, och jag undrar samma sak. Mycket kan man få kunskap om under en livstid, men där förblir vi ovetande.

Bättre sent än aldrig

Med månaders fördröjning har jag idag fått ett meddelande som var avsett bara för mig men som världen har kunnat beskåda länge. Jag blev mycket ledsen. Det enda som finns kvar verkar vara avsky, fine, so be it. Jag hatar dig. Jag hatar dig faktiskt. Det finns inget annat kvar att känna.

Sed fugit interea, fugit irreparabile tempus

Plötsligt landar jag. Det är mitten av mars och jag inser att det har gått tid. Ett slut börjar skönjas, och jag förbereder mig för mitt... eldprov? Något sådant. Stressen låg igår som en giftig dimma i kring oss, det kommande numret ska till tryckeriet och stämningen var lite kantig. Men produktiv. "Puffar", alltså några få ord som ska generera intresse hos läsaren, skrevs under vinjetten "i nästa nummer" och jag tvangs formulera i text vad mitt reportage ska handla om. Mitt namn kommer att stå där och läsaren kommer kunna tänka "jaha, men vad intressant, det ska jag läsa i nummer sex". De har gett mig fyra sidor, betalar min resa till Umeå och puffar för mig. Min text och mitt namn. Jag lyckades å Moas vägnar förhandla mig till en saftig ersättning för hennes fotojobb. Min parhäst. Men det är jag som ska skriva. Det är jag som ska tänka och fundera och göra. Intervjua.

Det är oersättlig tid som har flytt, men ändock nödvändig. Jag letar mig uppåt och försöker. Jag är mitt i det, och gör faktiskt något. Tiden jag spenderade i Finland går inte att jämföra med det stora som börjat blomma. Något jag aldrig varit med om tidigare. Ett hopp, utan ände. Krävdes det bara tid? Fanns det redan där innan och väntade på något utlösande? En faktor X som saknades? Jag vet att jag varit luddig angående ämnet, och är det fortfarande, men det är något alldeles nytt som händer, och jag har inte ord för det ännu.

Tiden kommer leda mig fram till det också, jag har inte bråttom. Det oersättliga har inte flytt mig; jag har fångat det.

Ett ögonblick (mitt försök)

En minut innan jag släcker lampan; några ord till dig. Det sista jag gör innan jag somnar; tanken på dig. Det första när jag vaknar; vetskapen om att du finns. Det jag alltid saknar när du inte är här. En längtan utan lidande. En lycka ingen kan ta ifrån mig.

Navigare necesse est

Det gungar. Jag har sett band på båt men missade söndagskvällens program due to sjögång. Vissa var helt oberörda, jag var rörd. Klarade mig utan att kasta upp men missade en chans att knyta vänskapsbanden starkare med Anders; han spraypaintade relingen. Jag gick runt och var glad att jag var nykter, jag var illamående så det räckte, men tydligen ska man motarbeta balanssinnet och genom det inte bli lika sjösjuk. Fick jag reda på i morse. Av den trio band jag såg i lördags värmer Trettioåriga kriget fortfarande. De är dunder. Sen var så klart Mats&Morgan allstar team helt vansinnigt, och Opeth är alltid Opeth. Även med korthårig basist.

Jag är fortfarande splittrad. Vet knappt längre varför orden sitter fast, men jag får inte bli tyst. En rad om dagen. Trots att jag saknar sting. Trots att jag saknar riktning.

Via Skype fick jag verbala smekningar som läker kantstött själ och kropp. "Du är underbar." Sov så gott världen. "Dagen är det lilla livet, det låter en börja om."

I väntan på mig själv

Jag hittar fortfarande varken början eller slut. Kan inte ens påstå att jag är mitt i. Har kanske min önskan om att få stå lite vid sidan av och iaktta blivit verklighet och ett exempel på "be careful what you wish..."? Har en förkärlek för teori och kan ofta förledas att tro att det är vad jag gillar bäst. Jag menar ju inte det på riktigt. Jag vill vara med. Hända.

Radion via datorn låter bra nu på kvällen. Hörde Ministry spela Deep Purple's Space Truckin' precis. Det var bra. På mindre än fem sekunder tog jag att det var Cavalera Conspiracy som spelade följande låt. Sjukt nöjd. Det kändes som Sepultura ända in i själen. Också det var bra. Och roligt att höra. Lyssna på Sanctuary. Sen Hellacopters. Skulle inte de lägga av? De verkar göra "bara en turné och en skiva en sista gång, plz" först. Inget fel i det. Snarare bra. Hellacopters är sköna. Ge mig Nicke.

Jag är i alla möjliga vrår av min hjärna. Lämnar inte mig själv i fred. Hittar inte utloppet. Inte ens någon riktning.

Och så är jag le på filmfestivalen jag ska försöka bevaka. Sämre arrangemang får man leta efter, bra jobbat på ert 10-årsjubileum. Vill ni inte ha press? Nej, men då struntar vi i det. Jag har bättre saker för mig. Som att leta efter mig själv till exempel. Eller vänta ut densamma. Jag finns någonstans, det vet jag. Men ibland går mårdar i ide, eller tar semester.

Plockepinn med Per Nuder

Återkomsten till Stockholm och Sverige firades med öl på måndagkväll. Låtsas jag. Jobbet ville gå ut och jag följde sonika med. Det är minst sagt intressant att vara tillbaka, fortfarande. Efter ölen där följde jag med kollega ALL och hennes väninna (just ditkommen från ett bröllop ute i Fisksätra som gick under kategorin "intressant, men herregud") till Bröderna Olssons Garlic & Shots. ALL kallade det för Sunkit och det är namnet på det här som håller till där första måndagen i månaden och sprider sin musikglädje. Det blev lite allsång, och jag drog mig hemåt runt elva. Inledde försöken att för mina vänner beskriva Finlandsvistelsen, kronologi fungerar alldeles utmärkt till en viss gräns, men det för inte något framåt riktigt. Jag står lite och stampar fortfarande.

Tisdagen började senare än vanligt, och innehöll mindre arbete än vanligt. Blev erbjuden innebandy på riksdagen, men följde istället ALL till Tensta för att beskåda Nalin Pekgul, Mona Sahlin och Adam Tensta få igång folkmassorna. Filippa Reinfeldt bjuds in varje vecka att debattera mot Nalin och tenstabor på deras hemmaplan men hon kommer aldrig, av förståeliga skäl. Hon trivs bättre i skyddade tv-studios. Efter det välregisserade torgmötet blev jag bjuden med hem till Nalin. Underbar familj och säkert god soppa om man kunde äta kycklingarna som flöt runt. Nalin försökte ge mig något annat med det föll på djur än en gång. Jag var nöjd ändå.

Igår var det invigning av dokumentärfilmfestivalen Tempo, och jag var där. Denna gång tog jag med mig ALL, och inte tvärtom. Vi stod på listan som "Mård +1". Morbid film om polsk korruption i begravningsbranschen sågs, och därefter ägnade jag mig åt mitt första gratisätande och minglande. Det var trevligt, men jag blev trött.

Anders frågade igår vad som stod på schemat för kvällen, "Är det plockepinn med Per Nuder eller?". En mycket befogad fråga, det kommer nog inte ske, men enligt ALL skulle jag idag haft möjlighet att få kindpussas med Pierre Schori.

Imorse såg jag Israelisk film om ungdomar som efter militärtjänstgöring åker till Indien och knarkar loss. Satt bakom Marika Lagercrantz. Ikväll ska jag på fler filmer. Får väl hoppas på närvaro från Nuder.

(...)

Har försökt med ord. Försökte nyss med bild. Inget duger. Jag tar sats och ut kommer inget, jag är inte öppen, jag griper efter något som inte finns. Än. Kan inte ens leverera trivia. Dock blev jag nyss skrämd från vettet av ett paniskt skärande och återkommande skrik. Trodde att någon låg och dog på gatan, men det var en räv som för några sekunder ville hålla Lidingö vaket och vettskrämt.

Det är allt. Jag håller mig sysselsatt med jobb och umgänge. Ska försöka mig på sömn nu. Det är fortfarande svårt att somna ensam. Än värre är det att vakna på samma sätt.

Tillbaka i verkligheten

Töntig, tunn och stickande snö faller från Stockholms himmel. Betongen aldrig så grå som nu. Imorse blev mina tassande spår de första i snön på trappen utanför huset. Jag möttes av en tom lägenhet, och en lapp som berättade att min farbror rest till Korea (han skrev bara "Korea" men jag gissar på "Syd-") och väntas åter på fredag. Då är det två veckor sedan vi senast sågs; vi har gått om varandra länge nu.

Jag är tillbaka i det bekanta. Lokaltrafik, planeringsmöte, mobilen som ringer och jag räds inte att svara för att det skulle bli för dyrt. Jag vet inte om det är hemma, men det är mer hemma än tidigare. Sverige kommer alltid att vara det. Jag tycker mycket om Sverige.

Mina taxfreeshoppade örhängen med stora vita pärlor låter lite när jag rör mig. Min långa blå kofta luktar inte som den brukar. Jag längtar inte bort, men det var svårt att somna i natt. Mycket svårt. Båten arbetade sig fram mellan tidszonerna medan jag försökte greppa vad det var som hänt de senaste dagarna. Fem nätter har jag sovit i någon annans säng. Fem nätter har jag varit i någon annans land.

Det här är verkligheten, men den ser ut på ett annat sätt än när jag lämnade den för snart en vecka sedan.