Andra

Sol. Bitande blå himmel. Skymning med solnedgång i grapefrukternas alla färgvarianter. Stjärnklart mörker. Måne som drar mig uppåt. Lyser i mina ögon.

Jag ilskas. Trilskas. Smärta i munnen och begränsad rörlighet.

Förbannar andraplatsen om och om igen. Tänker på alla "om". En kille fick jobbet. Cheferna är män. Ingen plats för bitterhet och konspirationsteorier, men om. All den tid jag lagt ned på det. Sömnlösa nätter. Arbete och engagemang. För inget. I onödan.

Andra plats.

Korrekturläser bok för att fördriva tiden. Och för att minnas vad jag är bra på. Vad jag gillar. För att bidra. Hjälpa. Andra.

Somnar ofta glad och vaknar glad. Det är tiden där i mellan som jag måste arbeta på.

Dagens

En dagens-lista. Inspirerad av Kniven.

Dagens frukost: Ciabatta med creme bonjour - soltorkad tomat, cognacsmedvurst, körsbärstomater och fetaost. Te - Bönor och blads egna citrusblandning. DN (men den åt jag inte). Hade tänkt att göra det Kniven-style och fota allt, men jag var för hungrig.

Dagens kläder: Hittills inte mycket. Kärlekens boxer och t-shirt. Allt blir liksom baggymysigt då.

Dagens humör: Extremt nervös.

Dagens tanke: Kommer de ringa? Vad kommer de säga? Ska jag ringa? Tänk om jag får jobbet? Tänk om jag inte får det?

Dagens frisyr: Hög slarvig knut.

Dagens doft: Lite dammig kanske. Efter dusch kommer det lukta coconutscrub om hela mig.

Dagens glädjeämne: Att kärleken fick pengar idag. Om än bara CSN.

Dagens irritationsmoment: Inget. Än. Kommer nog irritera mig på att mjölken tar slut snart.

Edit en kvart senare: Att jag enligt BMI-mätningen är överviktig.

Dagens mest ointressanta ämne: Ansökningarna som måste skickas in.

Dagens roligaste: Tyngdlyftning, VM, damer klass 63. Gårdagens herrtävling i klass 77 var riktigt bra.

Dagens göromål: Söka jobb. Vänta vänta. Gå på möte mot kvällen.

Dagens låt: Sjöng på Lily Allens "Fuck you" till frukost. Så det får bli den.

TV

"Det är en uppvisning i konsten att blåsa boll" säger kommentatorn. Mitt himlande med ögonen har nått nya nivåer. Söndagsunderhållningen på TV är minst sagt bristfällig. Det blir kortspel i stället.

Unika formationer

Mannen stannar upp framför mig. Såsom mitt i en mening. Som av ett ryck. Han är ganska lång, lite överviktig, rultar lite när han går. Klädd i stora kläder.
- Jag skulle vilja gå i ide, säger han och tittar på mig. Jag svarar ett skrattande "ja" och går vidare. Han tycks nöjd med den lilla interaktionen och fortsätter åt sitt håll.

Det föll lite snö igår. Kallt vatten i unika formationer. Stacks lite men var mest vackert i himlen. Denna dag har det fallit desto mer. Inte lika kallt och absolut inte lika vackert. Man ser inte till nästa stadsdel från vår balkong. Knappt igenom den vi bor i. Värdigt Lützen, passande nog, en dag som denna. Det har hållit på i flera timmar och äntligen börjar flingorna fästa. På marken. På taken. Pudrat. Blött puder. Man kan tycka att det borde bli glasyr men det blir det inte.

Följde Kärleken till bussen och gick samtidigt och handlade. Vätan var påtaglig när jag kom hem. Den blöta halsduken nedanför ansiktet. Lukten av stickade produkter fläckade av vatten är inte trevlig. Händernas klåda orsakade av väderomslaget botas med hydrokortison. Vintern för mig är kladdiga händer.

Väl inne dricker jag upp kaffet Kärleken satte på tidigare. Jag hinner aldrig dricka ur en kopp innan det blir kallt. Trots att jag värmer mjölken.

Detta är inte vinter. Inte på samma sätt som i Dalarna eller Umeå. Denna snö kommer försvinna. Den plaskar bort på nolltid. Ny kommer säkert om några veckor och den stannar kanske lite längre. Men vintern dröjer ett tag till.

Bitna käkar

Vad vet vi egentligen om den vi älskar? Tio procent brukar det sägas. Resten är uppdiktat utifrån våra egna hjärnor. Så som vi vill att det ska vara. Projicerar en utopi och gör oss blinda för en verklighet som är skrämmande. Som inte passar in.

Och när sedan paradigmskiftet kommer, när det inte längre går att gå tillbaka, orkar man då? Orkar man se det man inte ville se innan. Tar man konsekvenserna. Av det jobbiga. När det finns så mycket som är bra.

Bara blunda lite

Jag ser lite i kors fastän jag varken läst eller skrivit mycket i dag. Tröttheten drar min kropp nedåt. Sittande duger knappt; jag vill lägga mig i soffan och blunda. Bara lite.

Kallt långt bak i halsen. Har druckit mjölk. Knappt ätit något vettigt; desto mer ovettigt. Ska göra spenatsoppa imorgon. Det kan man leva på i flera dagar.

I lördags firade jag två nyktra månader med en öl. Sedan en öl till. Efter det var det nog. Jag mådde mycket sämre än vad jag förtjänade i går: att dricka mer är inte värt det. Stackars kropp.

Och nu är jag trött. Tänder alla lampor som finns i lägenheten. I fönstret, i hyllan, i taket, i hörnet. Allt för att övertyga mig själv om att jag bara påverkats av det yttre mörkret. Att jag egentligen är hur pigg som helst.

Fick "Nej" på ett jobb i Blekinge i dag. Lite glad, lite ledsen. Jobbet ville jag ha. Men inte i Blekinge. Det vore skönt att en stund inte tänka på avsaknaden av jobb. Men det är svårt. Sitter på nätterna och letar runt på bemanningsföretag, på jobbförmedlingssidor, på folk som arbetar med sådant som jag skulle vilja arbeta med, nu när jag vet att man kan göra det.

Ont i huvudet nu. Efter att ha skrivit detta korta. Ser jag sämre igen? Ska nog stänga ögonen lite, bara blunda, lite...

Kärleken till små djur

Ibland kan känslorna för våra två sköldpaddor bli alldeles överväldigande. Två små sköldisar som simmar runt, solar och plaskar när de är hungriga. Det är allt de gör. På sommaren får de bo i en damm utomhus hos mamma och pappa. Då äter de levande föda och solar i en riktig sol. Det gillar de. Jag och min bror fick dem när vi gick på lekis ungefär. De är alltså över 20 år gamla. Nu bor de hos mig och kärleken.

När de flyttade hit låg jag på nätterna och lyssnade efter deras ljud från köket. När tidningen rasade in genom inkastet runt fyra på morgonen flög jag upp ur sängen fullständigt övertygad om att sköldpaddorna ramlat ut ur akvariet. Jag drömde att de rymde. Att de mådde dåligt och behövde sin matte.

Någonstans där insåg jag att jag aldrig skulle klara av att ha hund. Sköldpaddorna är ändå ganska självständiga. De klarar sig några dagar utan oss. De är inte direkt gosvänliga och hör ärligt talat inte när man pratar med dem. Såklart pratar man med dem ändå, men det är ett helt annat problem.

Men tänk sen om man haft en hund i flera år. Ett gosigt yrväder som viftade på svansen och förstod vad man sa. Och så dör den! Ens bästaste vän i hela världen. Jag skulle gå sönder inombords.

För att inte tala om barn. Hur klarar man av att föda något som kan dö?