nytt gryt

Bor mårdar i gryt? Jag har flyttat. Det är kaos. Jag vill bara sova och lalla runt i shorts och fläta. Dricka te. Titta på solnedgången. Gråta en skvätt. Orka. Orka nåt. Och så fick jag ont i magen. Jag ska orka ha ont i magen också. Nej. Inte nu. Återkom om en vecka. Om sex soluppgångar. Det är tid som behövs. Tid, och små saker som förgyller. Som te på en balkong. Som att hitta tillbaks till nåt, till nåt nytt. Som en vän som har det bra. Som nån som verkar ha hittat sin plats. Som en midsommar hämtad ur en vision. Struktur i köket/hallen. En bror som öppnar sig. Exem som ger vika. Mjölk. En kram. Två. Sömn som kommer.

En helg som försvann

Brännbollsyran, mer bekant som Umemästerskapen i fylla, ägde traditionsenligt rum denna helg. Jag deltog efter förmåga. Fredagen ägnades åt GT i området jag bor (i plastglas med djur på), lördagen åt dans på stan. Idag är det Mors dag, och det känns lite konstigt. Imorn ska jag till skolan, det känns också konstigt. På tisdag ska jag flytta, och hur det ska gå vet jag inte. Flytten känns som ett stort hån, men man får ta det stegvis, jag lever i etapper just nu.

Vad ska man göra nu?
Precis så kände jag. Så jag frågade mamma. ”Ingenting.” svarade hon. ”Det är ju så här det är, fast det är konstigt. Alla som lever dör ju.”

Jag har haft mycket svårt att somna den senaste veckan. Det har inte gått alls. Jag har gjort den klassiska runtsnurrningen, ångesten har bitits och det har blivit ljusare och ljusare utanför fönstret. Jag har tänkt mycket. Men inatt var det inga problem. Det kändes bra i kroppen och i själen på något sätt. Jag slappnade av. Jag la mig runt ett och somnade in strax efter.

Ett samtal hemifrån på morgonen bådar inte gott. Jag tänkte ”nej” när jag såg vem det var som ringde, och hörde genast på mamma att det inte var bra. Mormor dog inatt. Hon hade somnat in strax efter ett. Hon hade inte haft det bra de senaste veckorna. Hon opererades för ett tag sen, och har inte kunnat bo hemma. Inte kunnat leva som hon ville. Hon ville inte behöva lära sig gå igen. Hon hade ingen aptit och ingen ork. Och så natten till idag blev hon dålig. Jag tror att mamma sa ”proppar”. Jag har bara fått det beskrivit för mig hur mormor mått sen operationen, jag har inte sett det själv. Så för mamma och de andra hemma var det nog lättare att förstå. Att acceptera. Jag måste försöka ändra på den bild jag har för att kunna göra det. Bilden av min knäppa mormor som frågar hur det känns att ha stringtrosor egentligen. Av mormor som tyckte om sina katter så mycket. Av mormor som hade så små fötter att ett par skor jag fick i mellanstadiet var för stora för henne. Min mormor ville nog inget mer, hon orkade inte. Men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu. Helst vill jag springa hem, men ”hem” ligger mycket längre bort än vad det gjort tidigare. Och vad ska jag göra där? Titta ut genom ett annat fönster bara. Tids nog är det dags att åka till dalarna, och besöka en kyrka jag aldrig varit i tidigare. Till dess vet jag inte.

Vad ska man göra nu?

Söt II

Ja, det värmer.

Det värmer så mycket att jag inte kan hantera det. Jag blir nästan galen. Det gör ont inuti hela mig och jag får panik. Vet inte var jag ska ta vägen, vet inte vad jag ska göra för att få utlopp för det orden skapar i mig.

Vill bara kunna ta orden som de är, men kan inte. Blir galen istället. Och tror tillslut att jag inte förtjänar dem.

Blir för varm - blir kall.
Och väntar på att det ska börja om.

I rörelse

Helgen har bara varit jobb. Fredagen var rekordkväll, stället har aldrig tidigare dragit in så mycket pengar, och det märktes. Jag hade så ont i kroppen när jag kom hem. Det var konstant slut på glas, och vid några tillfällen var det trafikstockning framför baren. Ingen rörde på sig. Åt nåt håll. Då är det bara att plocka fram lärarrösten och vråla ”ursäkta!” vänligt men bestämt. Hann knappt ladda om i lördags förrän det var dags igen. Den kvällen var lugn, vilket behövdes. Jag har skavsår och blåmärken ovanpå och på sidan av fötterna. Vilka skor rekommenderas i restaurangbranschen?

Tog några öl efter stängning i lördags. När vi skulle cykla hem var solen uppe och värmde mitt ansikte, och vi märkte att våren hade kommit under natten. Jag cyklade genom en allé av gröna fuktiga björkar, fåglarna var i full gång och det kändes som att världen började vakna. Umeå har tinat upp nu. Jag korsade gatan där jag spenderade natten till torsdagen. Jag cyklade upp för cykelbron och förbi platsen där jag för första gången kysste någon som gav mig hopp efter K. Då var det höst och ett ilsket regn över oss. Jag var sönderriven levde för dagen. Nu är både jag och naturen mer tillfreds och vill inte tillbaks. Vi går framåt. Vi går mot sommar.

Jag och DN

Ett hopplock av tankar från några av de senaste dagarnas DN. Det skulle ha publicerats i lördags, men jobbet kom i mellan. Helgen försvann som i ett moln av ånga från den stora diskmaskinen.

Jag började tycka om opera tack vare Cecilia Bartoli. Jag var hemma en kväll för längesen, (det kan ha varit 90-tal…) och snubblade över en konsert med henne på TV. Jag satt fast. Hon var och är fortfarande helt sanslös, en äkta blygsam primadonna som kan allt och lite till. Nu har hon varit i Sverige, och jag lider eftersom jag hade inte råd att se henne. Jag borde ha varit där. De billigare platserna tog slut på en kvart, typ, och att riskera ”delvis skymd sikt” tänker jag absolut inte åka till Stockholm för. Även om hon är en fantastisk röst vill man ha hela paketet, de flådiga klänningarna, smyckena, det stora håret. Jag hade förträngt det, och så dimper hon ned på mitt hallgolv en fredagmorgon, och är tydligen så fantastisk som bara hon kan. Lascia ch’io pianga, mia cruda sorte...

”Vi vill ha en publicist” löd rubriken för en notis av Lars Linder i onsdags. Det som åsyftades var SR’s framtida chef, och han talade om gamla publicister. Plötsligt öppnade sig en värld för mig. En värld som har funnits men som inte finns längre, men som skulle kunna vara min värld. Skulle kunna bli. Att gå runt och vara ”publicist” låter obeskrivbart pampigt, jag tänker intelligentia och klubb för inbördes beundran och blablabla och herrklubbar och cognac och kaffe och cigarrer och kostym med väst. Men kan jag kanske reclaima det? Jag tror på en publicist. Det är framtiden. Och jag gillar ju cognac och kaffe, och västar. Herrklubbarna skulle nog behöva en Mård.

I en artikel i fredags redovisades en undersökning om parti/blocksympatier efter valet. Kontentan är att ”blått har blivit rött”. Vad gör man då? Hur fungerar en demokrati i detta sammanhang? Är det bara att vänta och tänka bättre lycka nästa gång och återkomma om tre och ett halvt år? Eller är det en riktig ”kris” vi upplever? En ”väljarchock”? Jag hoppas det. Det vore häftigt. Titta på grafiken, det ser rätt sjukt ut… DN

musik under en arbetsdag

Youtube har varit mitt sällskap när jag skrivit under dagen. Radiohead, Justin Timberlake och Timo Räisänen har passerat. Trodde att det var ett genidrag att att leta reda på Eva Cassidy, men jag stannade bara upp. Hur kan man dö om man sjunger så här? Ville också lyssna på hennes "Somewhere over the rainbow" men det klarar jag nog inte nu. Plötsligt blev precis allt för profant. Jag vill inte skriva. Jag vill inte jobba. (videon är tydligen ett ihopklipp, så blunda istället)

Söt

Det är något speciellt med att vara söt. Jag uppskattar den komplimangen mer än ett ”snygg”. ”Snygg” är så distanserat, något övergående, något lite kallare. Man kan vara snygg en kväll när man lyckats med smink, hår och outfit, personer man inte känner som man möter på gatan kan vara snygga, det krävs inget mer än något ytligt för att vara snygg. ”Söt” inkluderar ett helt paket, söt är inte bara ytligt; det kan vara en egenskap hos en människa, omtänksamhet, att man är snäll, en viss försiktighet. Det är också mer svårgripbart. Det värmer längre och innerligare att få ett ”söt”.

Jag såg ut som skräp när jag vaknade, som skräp när jag äntligen hade kraft nog att åka buss hem, och jag ser fortfarande ut som skräp. Då är det bra att man är söt, man kan vara det fast man inte borde få vistas i möblerade rum. Mitt hår luktar av hans lägenhet; jag ville stjäla tröjan jag fick sova i för doften är så fantastisk. Jag försöker pussla ihop gårdagskvällen och kan mest konstatera att jag gjorde det igen. Jag var bottenlös. Hade inte pengarna satt stopp för mig hade jag kanske druckit än idag. Jag var fortfarande utomhus när solen gick upp; en massa fåglar kvittrade under en molnig himmel, och jag gick på en väg som jag trodde bar hem men som visade sig leda rakt fram till någon annan. Vägen slutade hemma hos honom. Både bildligt och bokstavligt. Jag sov på soffan och fick mat idag. Nu är det meningen att jag ska skriva färdigt ett reportage, som ska vara inne imorgon. Allt jag vill göra är att sitta och lukta på mitt hår.

När hjärnan tömts för dagen

Jag skulle behöva nån typ av knark. Och nån typ av våldsam väckarklocka. Och nån typ av kock. Det skulle jag behöva. Då skulle jag
A) kunna funka om dagarna (alltså inte låta allergin stoppa mig)
B) inte sova bort hela jävla förmiddagarna
C) inte skippa lunchen, alternativt äta den extremt sent och sen låtsas att det var middag. Jag behöver kanske en personlig assistent? Vidare: nån som organiserar flytten, betalar mina räkningar, handlar på ICA, tvättar, slänger gamla tidningar, diskar och tränar åt mig. Tänk vad mycket man ska klara av själv, ett helt liv ska levas utan att någon annan kan göra nåt åt det. Glada tillrop och sällskap på vägen kan man kanske få, men allt detta ska jag faktiskt göra själv. Jag ska också fungera bland vänner, gå i skolan och producera fantastiska texter och tankar, samt jobba. Ska jag? Allt det där? När då? Nu och hela tiden. För min egen skull. Det gäller bara att få lite hjälp under resan ibland, och ta en paus då och då.

Sakerna man inte rår på får man helt enkelt acceptera; jag är allergisk nu, björkarna vill mig illa, så då är det bara att bita ihop och arbeta igenom det. Stå ut med att jag blir trött, att lederna gör ont och att hjärnan inte är på topp jämt. Laga mat åt mig själv av princip, boka in saker tidigt på morgonen så att jag måste komma upp fast jag inte vet vad jag heter. Människan är ändå en fantastisk organism, som klarar av att göra detta, och samtidigt till exempel vara upp över öronen förälskad. Eller ledsen. Eller arg. Jag bör nog vara stolt över mig själv, istället för att tänka på allt som jag inte hunnit med idag.

Istället för något cerebralt

Jag och Vera på HM, Vera ska köpa hårspray och tar den sista lila Proffs flaskan medan en tjej står och verkar fundera på hur hon ska göra.
Vera: Åh där står den ju! Du skulle inte ha den?
Tjejen: Nej nej.
I kassan funderar Vera vidare på om tjejen var på väg att ta flaskan och hon tog den framför näsan på henne.
Jag: Äh, You snooze you lose.
Vera: Va, är min snus lös!?

Fyfan vad jag inte vill skriva reportage.

Min schlagerlördag

Jobbade för första gången på lördagen. Det gick bra, jag kommer ha utvecklat det till en konstform innan sommaren är slut. Jag gillar att jobba, hjärnan och kroppen tycker om det. Man är inte så fresch efteråt; högröd, lätt svettig, luktar av restaurantkök och diskvatten, men det ingår liksom. Då har man verkligen arbetat. If your job includes wearing high heels, it probably doesn't qualify as "work". Sen fick jag gratis mat vilket man får när man jobbat (de drar typ 30 spänn på lönen, det jag åt får gästerna betala 129 för) och drack en Hoevel, jag behoevel det. Gick in i post-jobbat-koma efter det och åkte hem. Umgicks med tv’n och via telefon och msn under kvällen.

Utbytte följande sms med Anders under Schlagerröstningen:

Anders: Ge mig ett S, ge mig ett K, ge mig ett Ä, ge mig ett V, ge mig ett E!
Jag: Jajamensan fattas bara!
Anders: SSIK
Jag: *** i ***! Jag är för nykter för det här!
Anders: Kerran [Anders mamma] är fullast!
Jag: Härligt! På min ära! Jag har jobbat, är nykter och oluggen
Anders: Lugga till dig!
…jag var precis på väg att svara att "ja det ska jag!" då jag fick detta:
Anders: Bror skrev. Och läste. De tre senaste. Haha. (anders bror är typ 40, gift, har barn, och var vid tillfället antagligen lika full som deras mamma)

Kan kanske sammanfatta min kväll.

Män som headbangar på roliga ställen #2.
Apocalyptica i pausunderhållningen på ESC. Cello och baskaggar. Kan inte låta bli att tycka att de var tokheta. Är jag måntro kärlekskrank?

Release me

Att vara en kontrollmänniska har sina begränsningar. Det är ganska symptomatiskt för en kontrollmänniska att förneka dessa begränsningar, helt sonika skita i dem, eller att övertyga sig själv om att det man (mer eller mindre) tvångsmässigt valt eller skapat åt sig själv faktiskt är det enda rätta. Jag har på senaste tiden sökt efter en större harmoni mellan kontroll och tillit, både inom mig själv, och i mina relationer till andra människor. Det går bra ibland, och det är rätt avslappnande att hitta större tillit, och välja sina problem lite mer. Men nu när jag finner mig i situationer jag inte kan kontrollera fullständigt upptar tankarna på dem stora delar av min vakna tid, och jag känner ångesten inuti. Det tar alldeles för mycket energi, och det är inte ens värt det. Jag måste släppa sargen lite. Så för att frigöra dessa tankar och ”put myself out there” ska jag redogöra för vad jag inte kan kontrollera själv just nu, det rör sig om situationer där jag alltså är beroende av andra människor än enbart mig själv (visst låter det läskigt…).

1. Flytta. Jag hatar att flytta och vill inte. Jag har inget körkort och behöver nån som kör (det har jag, tack sötisar!), och jag är heller inte hulken och kan inte bära alla mina jävla saker själv. Det löser sig säkert, men ångesten är monumental.
2. Jag behöver ett ställe att gömma alla saker som inte kommer att få plats i mitt lilla lilla rum.
3. Bil till flytten. Det har jag av naturliga skäl inte, men hittar jag ingen bil får vi hyra nåt gigantiskt istället.
4. Frisering. Jag har blitt långhårig och snart risig men har inte 400 att ge till min frisör (Sandra) så jag behöver nån som klipper mig. Sjukt läskigt! Minns inte när jag senast lät nån vän eller bekant klippa mig, tror att det var i gymnasiet då Anna i min kör (som pluggade till frisör...) klippte mig.
5. Jobb till i sommar. Min chef in spe är jag helt beroende av just nu om det ska bli några pengar eller inte. Det är bara att tacka och ta emot till det som erbjuds.

Som synes är det mycket flytt. Mest flytt. När den är gjord och schemat för sommaren är lagt kommer jag nog börja leva igen. Och kanske vara snygg i håret. Men det är ju inte så farligt som jag själv stressat mig till att tro, är jag bara systematisk så löser det sig. Och det ryktas om att jag kan vara det ibland...

Dagen efter

Jag vaknade med lätt ångest, och den ger sig inte. Fyra öl och en whisky satte inga fysiska spår, men dock själsliga. Jag har för fan supit upp hela Umeå tidigare utan att ha känt den minsta gnagande känsla inombords, varför har det blivit så här nu?

Inspirationen kom i alla fall flygande när jag borstade tänderna, trodde att den här krönikan skulle bli ett hafsverk av babbel och lösa trådar, men det verkar inte så nu. Dock tvivlar jag fortfarande på genifaktorn i att skriva om ishockey-VM.

Jag har nåt mystiskt på min tunga, som gör ont. Ett litet fält som inte tycker om att man dricker saker. Såsom te nu, och whisky igår.

Dagens hjälte hittills är gitarristen (tror jag) i Maroon 5 som frejdigt headbangar sig igenom deras nya hitvideo. Sådant bör premieras.

Så här glatt var det igår med vera och maria!



Kl. 12.35
Jag tror att jag är... vahettere... klar. Färdig. Med min krönika. Den blev ganska käck tillslut, men jag ska nog vila lite på saken innan jag lämnar in den. Vad snabbt det går när man hittar inspirationen, läskigt. Framförallt om inspirationen aldrig infinner sig, tänk om den försvinner, vad gör man då?

So over

Det är faktiskt så att jag aldrig få sluta att bli förvånad över K's inkompetens. Hans slentrianmässiga fråga till min bästa vän om hur det var med mig (som också fick samma slentrianmässiga svar; "Jo det är väl bra") tog K som en objektiv sanning. Ingen reflektion över att min vän kanske helt sonika skiter i att fläka ut mitt liv för mitt ex hur som helst, inga vidare frågor om vad detta "bra" innebar. Min vän hade sagt bra, så då var det ju bra med mig också. Detta fick jag igår slängt i mitt ansikte under vår totalt ovärdiga msn-diskussion. Jag fick inte förklara att det kanske inte var så himla peachy med mig hela tiden, och jag fick egentligen inte tycka att något var jobbigt för jag var bara en hysterisk kvinna och behövde lugna ned mig. "Jo, men jag vet att du har det bra, för det har XXX sagt". Jaha? Ja men då måste det ju vara så. Min vän är nu mindre glad att K använde denna "information" på detta sätt, och vi båda förundras över hans feghet. K har väntat i en månad med att säga något, han har enligt egen utsaga "fiskat efter information" om hur det var med mig (det var alltså frågan ovan) och som ni kan se nedan "tänkt att ringa i dagarna". Att sköta saker snyggt finns inte i hans värld, och han har nog lyckats att göra alla fel man kan här.

Jag fick ur mig några ordentliga käftsmällar som gjorde ont att säga högt (hur högt det nu kan bli via msn...) men hur djupt i hans känsloliv de tar är svårt att säga. Antagligen vill han inte inse vilka spår det han har gjort har satt i mig. Jag behövde verkligen inte bråka med honom igår, jag behövde inte tänka på vårt stundtals värdelösa förhållande och jag behövde inte bli påmind om den resa jag har gjort sen i höstas. Men för att citera mig själv "Du klampar in med smutsiga skor". Jag tillåter mig inte bli skövlad mer, jag är bara förbannad över hans feget och omognad, och det förvånar mig om och om igen att jag inte förstår den. Det har inget med ålder att göra, enbart med en ovilja att hantera sig själv och sin omvärld. Jag är en än gång glad att vi inte delar värld, inte delar liv, att han inte är mitt problem längre. Jag tycker nog synd om hans nya, hon vet inte vad hon ger sig in på, men jag hoppas innerligt att det går bättre för dem. Att han har lärt sig något, och att hon inte tar vad som helst ifrån honom.

Låter jag bitter? Det är i så fall inte min avsikt, för jag känner mig inte bitter. Jag vill bara inte bli kastad in i känslor och tankar som känns så avlägsna. Man gör sig lätt mindre än vad man är, och jag har ju växt. För att citera Carrie Bradshaw: We are so over we need a new word for over.

Välkommen ned igen

2007-05-07		14:08:34		K				hade tängt ringa dig i dagarna.
2007-05-07		14:08:39		lillalur				okej?
2007-05-07		14:09:13		K				Vet inte hur jag lägger fram det bäst men, jag träffar en tjej nu. Ganska seriöst-
2007-05-07		14:09:50		K				ska jag ringa?

Ja, du skulle ha ringt, du skulle ha haft vett att för en gångs skull göra något värdigt. Men det kunde du inte. Nu vill jag inte prata med dig. Jag trodde att jag skulle ha en bra dag idag, äntligen. Det skulle jag inte.

nota bene: detta ligger alltså kronologiskt efter det här.

Mycket

Det blev mycket idag, men jag sitter här och är glad just nu faktiskt. Välkommet.

Dagens citat, kommer från en källa som vill vara anonym. Vi skulle prata om osexuella saker, och jag började prata om olika typer av hantverk när min vän replikerade:
"Knyppla låter väldigt porrigt. Lyssna på ordet: KNYPPLA!

Jag ska sova snart.

Wake up

Jag rycker fortfarande till, och tror för en sekund att jag är i ett parallellet och ondskefullt universum, när jag hör "Fredrik Reinfeldt" efter orden "Statsminister". När ska man vänja sig?

Jag ringde och väckte Vera för en halvtimme sen, det var inte uppskattat, och heller inte så motiverat av mig. Jag har hittat lite energi nu, och vill prata med folk. Och kanske träffa någon.

Jag har nu 500 kronor kvar att disponera som jag vill. 500. Det kan man lätt bränna på en helg, men man behöver ju leva under veckorna också. Jag behöver till exempel mat. Hade det varit gratis att flytta hade jag nog inte oroat mig så mycket, men nu är det inte det, och vissa saker måste jag helt enkelt betala. Jag hatar pengar. Jag hatar att jag tänker på pengar. Jag hatar att jag inte vet hur jag ska lösa detta utan mammas hjälp.

Queen - It's late

Videon är sjukt tacky, men blunda och lyssna på texten istället.

You say you love me, and I hardly know your name...

Kontakt

Idag är en sån dag då jag inte träffar någon. Jag har enbart haft kontakt med människor som inte känner mig. Första tillfället var då jag på eftermiddagen tittade på rummet jag ska flytta till snart. Jag hade med mig kamera för att sedan kunna visa upp bilder av det för nära och kära, men beslutade att det skulle ge en alldeles för missvisande bild (och kanske avskräckande) i sitt nuvarande utseende. Det var helt otroligt ostädat (jag fick behålla skorna på), en vägg var tapetserad med affischer för Sweden rock festival och dörren till rummet befolkades av tre Magnumskivor, tre Magnumskivor! Jag försökte att inte le, vet inte om jag lyckades. Rummet är minimalt, och det ingår alldeles för mycket möbler. Hur ekvationen ska lösas är fortfarande oklart. Andra tillfället jag träffade människor idag var via ett möte, jag ingår i gruppen som ska utse ny Utbildningsbevakare till min sektion, jag var alltså där i egenskap av styrelseledamot.

Istället utgörs dagens kontakt/kommunikation av sms, telefonsamtal, msn och bloggen. Jag är nog nöjd med det, då kan man avgöra när man vill ha kontakt, och när man inte vill det.

När det gäller bloggen återkommer jag ofta till vad jag ska skriva om, och också när. Dagen efter att jag publicerade det föregående inlägget funderade jag på om jag skulle ta bort det. Jag vet fortfarande inte alls vilka som läser, och jag är ännu inte på det klara med vad jag ska ha bloggen till. Vill man läsa om "snyft snyft vad synd det är om mig"? Vill jag skriva såna inlägg? Jag mår ju verkligen som jag beskriver och försöker ta mig själv på allvar i det, men banaliteten sticker också mig i ögonen. Jag vill aldrig framställa mig själv som ett offer, det är jag inte, men ibland tar livets jävlighet överhanden. Och det är oftast då som orden måste ut ur mig, för att jag inte ska kvävas av dem. Jag vet inte om jag egentligen måste förklara det för er, kära läsare, min utläggning är nog ett sätt att klargöra för mig själv hur jag tänker och agerar. Klär man tankarna i ord blir de lättare att greppa. Jag vet nog oftast vad jag gör, även om det inte alltid är så uttalat.

Och nu känner jag att jag börjar spinna loss för mycket, tygla mig! Ska återgå till min förvånansvärt fuktiga, trots sitt torra innehåll, C-uppsats som ska stylas innan den ska lämnas ut för mer eller mindre allmän beskådan. (Ja, mycket kryptiskt, men jag återkommer till det om och när läge finnes.) I övrigt har jag återupptäckt min vinylspelare och spisar Queen så det står härliga till!

Lämnad

Om man inte har någon kan man heller inte bli lämnad. Har man valt sin ensamhet kan man inte vara "ensam". Det är kanske därför som jag envist väljer min ensamhet om och om igen. Det är kanske därför jag tillslut tycker illa om dem som intresserar sig för mig. För att innerstinne är de jävliga och vill mig bara illa, och jag tänker inte låta dem göra något mot mig. De får inte lära känna mig, och använda min sårbarhet emot mig. Jag tänker inte riskera att bli lämnad igen.

Du bara stampar in i min själ igen, med smutsiga skor. Jag har inte bett om att ha dig inuti mig, varför kan du inte bara lämna mig ifred? Du har gjort tillräcklig skada, du behöver inte skövla mig mer, det finns inget kvar. Allt blåses bort av minsta vindpust. Men det är ju för fan vår så nåt nytt borde väl växa upp snart!? Nåt borde väl kunna slå rot!?

Shit, jag är helt fantastiskt bra på metaforer. Nobelpriset nästa. Men först ska jag sova så att en ny dag kan nalkas, så jag får äta yoghurt, dricka te och gå till skolan.