And exhale

Det är mycket frigörande. Rekommenderas. Arg är jag inte längre, inte rent ledsen heller, kanske nedstämd men det känns okej. Jag rycker lite på axlarna med överläppen och näsan, slänger håret bakåt, lyfter på ögonbrynen. I Norrland vill man ha saker bortgjort. Det har jag nu.

Iakttagelser från en torsdag, i kortform:
- I fortsättningen har jag inte råd att äta ute lika extensivt som jag gjort tidigare, med ett undantag: på torsdagar ska man äta ärtsoppa och pannkakor, vilket jag också gjorde idag tills jag blev klädsamt övermätt.
- Det är snabba ryck för en nyvunnen sthlmsvän, en värld ska bytas mot en annan, men allt verkar mycket logiskt när man tar ett steg tillbaka. Synd bara att det skedde så snabbt. Vi har inte hunnit gjort hälften av det vi tänkt.
- Om man diskar nästintill varje dag så blir det inte så mycket disk vid varje tillfälle. Det är en mycket vuxen insikt jag kommit till. Jag är nöjd.
- At the gates ska spela på ännu en festival; Roskilde. Jag måste se dem. Sans vous, je devenais fou.
- Jag är gravt understimulerad på jobbet. Jag har saker att göra, det är inte problemet, men att ha varit utan ordentlig intellektuell utmaning så här länge gjorde idag att jag alldeles omotiverat lånade Metahistory av Hayden White. Jag har tidigare läst väl (av läraren) valda delar innan ett uppsatsskrivande, den är mycket inspirerande och har varit en "must read" länge. Men jag kan inte komma med någon rimlig förklaring till varför jag valde att börja från början med den nu.
Förutom det faktum att det inte känts i huvudet, då jag tänkt, på länge.

Avslutar med ett citat från chefredaktören, för att spegla nivån på de politiska inslagen i vår verksamhet denna vecka. Han diskuterar sin kommande flytt med flickvännen, och det faktum att de måste lösa städproblematiken. Hon lämnar något förslag, och han utbrister:
- Klart de inte vill städa, de är ju moderater!

Jag behöver något att bita i, det står klart. Imorgon ska jag diskutera min uppsats med en av redaktörerna. Det bör tillfälligt stilla min cerebrala hunger.

Try not to breathe

Helt plötsligt blev jag ilsk. Så ilsk. Tokarg. Det har funnits bakom mig ett tag, lurat lite. Gömt sig bakom lyktstolpar, sovit under min säng, och nu kröp det in i mig. Jag är så jävla arg att jag fick lov att skrika åt första bästa i telefonen för att kunna få ned några ord överhuvudtaget. Jag är oresonligt arg. Mycket oresonlig, och ostrukturerad. Inte målsökande, bara himlastormande arg.
Ska jag försöka? Jag måste, annars kommer det sluta med nåt illa. Jag bör bli färdig idag så att fredagen blir en lättsam tillställning. Lättsam? Ja, jag vill ha det så nu. Inget krångel, inget drama, inga stora omvälvande känslor och ord. Inga funderingar, inget halsterhållande, inget jävla göra sig till. Och så sitter jag här i nyköpta byxor som inte är helt ergonomiska. Man kan inte sitta i dem för länge. Varför är kvinnor, i.e. jag, idioter? Varför köper vi kläder som inte går att använda på ett vanligt sätt? Tror jag att det blir bättre av att jag lägger ner över 1000 spänn på ytliga saker? Försvinner det att det gör ont? Försvinner förtvivlan? Jag trippar på tå kring mig själv för att inte väcka den mård som sover.

..........................................................................................

Nej. Jag var inte arg. Jag var ledsen. Har gjort upp med mig själv; nu rör jag mig framåt. Den unge man som, har någon klok konstaterat, bor i frysen gjorde mig ordentligt illa, och det måste jag leva med ett tag till. Imorgon blir det bra. Dubbla baskaggar, öl och en vän som jag inte sett på flera år. Och jag är fan jävligt snygg i de nya jeansen.

Ytlo

På mindre än en halvtimme igår försvann 959 kronor. Clarins är mitt knark, och i kombination med jeansköp blev det dyrt. Eller, kanske inte dyrt. Men mycket pengar om man jämför med hur lite jag brukar spendera på dylika saker. Det var dags sedan länge att köpa allt, men det är svårt att ta sig för. Motivera. Mascara, eller lunch i fyra dagar? Även i förra veckan köpte jag smink, har nu så att det kommer räcka ett helt år. Förutom just mascaran, den ska helst bytas ut efter tre månader, främst på grund av den bakteriehärd som bor i den. Tydligen. Det gäller säkert för det andra också, men det struntar jag i. Jag är inte helt van med att vara ett ytlo, men det känns rätt bra att ha det här gjort. Gick upp tidigare i morse och duschade, så jag sitter just nu och känner mig snygg. Har en bra hårdag. Ytlo.

Profant, säger ni? Ja, verkligen. Att arbeta med ord, andras och egna, har verkligen tömt mig. Behovet av aktion, interaktion, kommunikation och att uttrycka det som bor i mig känns inuti, men jag når det inte. Det är arbetsdag, arbetsvecka. Och jag arbetar. Vi får se hur det här artar sig, urartar sig, anpassar mig. Det är nog bara en fas. Under tiden behandlar jag det lättast nåbara. Ytan.

Finished, nearly finished

Finished, nearly finished. It must be nearly finished. I can't be punished anymore

Jag är slut. Finns inget mer. Jag tog slut. Klockan är inte ens nio, och jag har inget mer att ge. Orden är borta, ögonen kan inte läsa mer text på en skärm. Halsen är öm; orkar inte prata. Göra? Producera? Leverera? Bara vara trevlig? Nej. Inte mer. Inte idag. Jag vill klä av mig kläderna, låta kroppen vara i fred, stilla. Mysa med täcket, och vara tyst. Kanske ta med mig Nietzsche, men lika kanske bara stirra lite på väggen. Blunda sen när andan faller på.

Nej. Inget mer idag. Bara natt. Jag tar natt nu.

Måndag

Jag har inga ord kvar. Citerar Petter istället. Jag orkar inte med mer måndag nu.

"När jag slutar skriva så måste jag sova. Jag vill inte. Och så fortsätter livet; inte för att man har något vettigt att säga, utan för man in i det sista förnekar döden. Jag hade tänkt försöka vara vuxen. Men det verkar omöjligt att leva utan att vara obstinat."

Song against life

Ett av de finaste ögonblicken förra året var när jag och min bror, efter en utekväll i Umeå resandes hem med bussen, hittade en låt på hans iPod som vi båda kunde. Mycket otippat var det en av David and the citizens och vi rev av hela till våra medpassagerares stora glädje. Jag går nu runt och sjunger till skivan där låten finns med.

Jag har sjungit sen jag kom hem idag. Till digilistan, till Zappa, sånger från när jag tog lektioner, och sånger som Andrew Lloyd Webber har skrivit, samt med David. Jag har sjungit i duschen. Jag brukar mycket sällan sjunga i duschen. K var en beryktad tvagningsartist, han tog i så att grannskapet nästan oroades, jag brukade försöka bli färdig innan honom (föga troligt) eller helt enkelt låta honom vara i fred. Själv tänker jag i duschen. Samlar mig, knyter ihop, formulerar tankarna i ord. Så när jag sjunger i duschen är det något speciellt. Jag är avslappnad, och inte så tung i sinnet. Det är något speciellt som gör att jag inte kan vara tyst. Skillnaden är frapperande. Jag kom på mig efter ett tag med att jag stod och sjöng, det var inget jag aktivt tänkte på, det bara blev så att sången ville ut.

Det vände lite efter samtalet med E. Jag sjunger fortfarande, men inga käcka bitar. Inget smäktande. Inga musikalstycken, och inget Billie Holiday. Till och efter diskningen har det blivit något tvärtom. Som David säger i låten:

Well, all thats very nice,
but this is still a song against life.

O tempora, o mores

Fredag: Halkade ned för trappan i lägenheten på morgonen. Släckte lampan innan jag gick ned, "jag gör det nu så har jag det gjort sen", och flög sedan. Fick en existentiell kris när jag låg på hallgolvet. Hur lång tid hade det tagit innan nån saknat mig om det gått illa? Jobbet skulle inte gjort det förrän på måndag, och min farbror hade antagligen hittat mig liggandes kvar där då när han kommit hem från helg i Dalarna. Erika och Mia hade saknat mig på fredagkväll, men de vet inte var jag är. Jag gissar att de tillslut mobiliserat min mamma i sökandet efter mig, som ringt till Annika som bor i husets första våning. Så, fredagkväll, tidigast, hade jag blivit hittad.

Det gick inte så illa. Jag tog emot mig med armar och händer, har ett härligt blåmärke på höger underarm, och hade träningsvärk igår som efter en diger workout. Nacken har gjort ont hela helgen, men jag tror att jag bara sträckt mig. Ensamheten och utsattheten gav mig en riktig bitchslap, och krisen varade hela dagen. Chefen föreslog trappkurs samt cykelhjälm i framtiden. Lämnade in filmrecension och drog sen till Uppsala för middag och TP. Vi tömde även en bag-in-box och än en gång gick jag hela vägen ut till Flogsta. Somnade i fotändan av sängen och vaknade kall och förvirrad med lampan tänd.

Lördag: Frukost/brunch/lunch med enköpingsbo. Köpte "Joe's garage", provade jeans men insåg att jag knappt visste hur man klär på sig och la ned det. Tåg tillbaka till Sthlm, hann vila i en halvtimme sen var det dags för teater. Engelskt gästspel på Kulturhuset. Fint. Bra text. Ack så tungt. Över två timmar med andras lidande. Tänkte mycket på mitt och K's uppbrott. Linjärt och kronologiskt som en berättelse. Jag har nog inte berättat den än, har gömt den lite och minnet av den då så tydligt både för ögat och inuti var smärtsamt. Men ändå något mer; det är över och jag älskar inte honom längre.

Efter drink hamnade jag på Valhallavägen, i klänning vars dragkedja varken vill åka upp eller ned. Den älskade ska tvångsintas hos lokal skräddare till dess att den är funktionell igen. Somnade framåt småtimmarna och drömde om Peter Forsberg.

Nu sitter jag och hör klockan ticka. Den stora lägenheten är tom så när som på en liten Mård. Pratade just med E, efter ett år har vi kommit till en punkt då det inte går längre. Det skär i hjärtat men jag vet att det inte finns något alternativ. Klockan tickar vidare. Jag följer med.

Modern och 2000-talet

Jag har fått ett mail. Från min mamma. Inte ett telefonsamtal. Ett mail. Med såna saker som hon annars skulle ringa och säga; min bror har fått ett rum på Irland, delas med två kineser. Pappa har det bra i Italien, "lyrisk", och ska åka skidor långt långt idag. Vi skulle hålla tummarna. Själv hade hon och moster varit uppe i Nås, mormor och morfars hus, och röjt. "Puh" sa mamma. Nej, hon skrev. För hon mailade. Min mamma. Helvetet har fryst. Det är lite synd, det är för kallt för att ha "naked sunday" som jag hade tänkt. Te och dusch får värma själ och kropp.

Lite

Jag är nog lite puckad. Lite. Beter mig inte som jag borde göra. Lite labil kanske. Inte helt tillförlitlig och överlagd. Genomtänkt. Det gör ont för snabbt. I sidorna. Ångesten hugger till där. Lite. Svårt att andas. Lite. Bilderna kommer framför mina ögon som små sekunder av verklighet. Sen fortsätter jag. Går vidare. Skakar av mig det. Låtsas som att det inte finns. Att det inte fanns.

Är lite brydd. Och lite stressad. Vill så gärna. Något. Litet. Försöker lösa och lappa men det vill sig inte. Inte nu. Ska ge mig själv tid. Lite.

Work in progress

Sitter just nu och parallellskriver filmrecension och bokdito. De ska lämnas in i morgon. Jag har druckit fantastiskt gott instant espresso och hjärnan är på gång. Även om det blev fler öl igår än vad som är brukligt på en onsdag så känner jag mig fresch. Tricket är att sova till dess att man mår bra tror jag.

Efter att bokrecensionen gått till tryck ska jag inleda en plan som grott i mig i snart tre år. Ödet har än en gång spelat mig i händerna, och knuffar mig nu i en riktning jag bara vågat drömma om tidigare. Jag kan inte bara blunda, jag måste göra något av detta. Det kommer inget bättre tillfälle.

Jag har idag också formulerat ett anställningsförslag åt mig här på tidningen. Vid tillfälle, i mars kanske, ska jag lägga fram det. Jag ger det en chans på tio, men om inte annat sår det kanske ett frö för framtiden. "Frö för framtiden". Låter som nåt halvdant miljöprojekt.

Jag har kommit över rädslan för att börja jobba, färdiglärd blir man aldrig, men min tid som student känns gjord. Jag säger att jag tar vad som helst när jag är klar, men ska jag vara helt ärlig så vill jag inte det. Ta vad som helst. För att jag ska flytta ännu en gång krävs det något extravagant.

Jag borde klippa naglarna. Vässa klorna. Jag tycker rätt illa om tvättmaskinen i huset, man måste ställa in varje steg i processen manuellt, har försökt få rena kläder i ett dygn snart. Jag har sovit rätt bra, trots fullmåne och magkramper. Har inte sett min farbror sen i tisdags. Vi ses nog ikväll, men efter det har jag lägenheten för mig själv i tre nätter framåt. Plan ett är att gå runt naken lite. En bra början.

Dags för utomhuspaus. Ska försöka knipa lite sol innan jag fortsätter.

God ton

Jag och Erika kom i höstas fram till att man ska hålla god ton. Vi hittade en gräns för vad som var acceptabelt, och det som föll utanför den var inte god ton. Att inte tacka för ett "grattis på födelsedagen" var, till exempel, inte god ton. Idag har jag varit en mästare i god ton. Ringde ett samtal på kvällen, mitt i all rädsla, av ren artighet. Det är god ton. Hade jag inte hört av mig så vet jag inte hur det blivit. Har också mailat tillbaka till den unge mannen i frysen, och höll det värdigt rakt igenom. Sakligt, slutgiltigt och alldeles underbart. Kände att jag växte nån decimeter efter att jag skickat det. "Oj vilken stor människa jag var då!"

Det känns vettigt. Det finns ingen anledning att sjunka till någon annans låga nivå, jag håller hellre god ton.

Imorgon ska jag försöka vara i tid till jobbet. Även om jag är den enda som gör det. God ton ftw!

Ett år av ensamhet

"I'm a trysexual, I'll try everything once"
-Samantha Jones, SATC

Jag har provat. Musiker fastän jag svor att "aldrig mer en musiker", trummisar lär ju inte vara lika farligt som basister med självhävdelsebehov och storhetsvansinne, tänkte jag. Det var inte lika farligt. Bara annorlunda. En AIK:are, igen, fastän jag svurit "aldrig mer" om det också. Män som pratat olika typer av engelska och män som pratat olika typer av svenska. Unga män och äldre män. Män som haft barn och män som var som barn. En del män blir som pojkar när det kommer till vissa saker.

Dejtat med te och små små steg. Hittat någon krogen. Tackat nej till italienare. Fått reda på att jag varit "den andra kvinnan" när det redan var för sent. Blivit skitsur. Blivit arg. Inte förstått. Gett mig hän, tagit det piano. Gett upp, bumerangats tillbaka. Gått vidare. Ryckt på axlarna. Gråtit. Jag har gjort allt, allt utom att snegla ordentligt på den delen av befolkningen som kallas kvinnor. Det är kanske dags nu. Eller dags för en kille med längre hår än jag. Vi hade likadana tandborstar. En bra start.

"Ett år av ensamhet" låter nog värre än vad det är. Jag vill leva ensam. Men, det blir lite ensamt att vara ensam ibland. Då är det bra att världen står kvar därute. Då är det bra att den välkomnar mig och försöker ge mig det jag vill ha. Även då jag knappt vet det själv.

I, monarch

Jag regerade kvällens omgång av På Spåret. Ska sägas först att jag älskar SVT Play, nån minut efter att programmet startade på tv hittade jag det på deras sida, med pausmöjligheter och allt. Nå. Jag satt och skrek "Malmö! Malmö! MALMÖ ERA JÄVLA IDIOTER!" på åtta poäng på första resan. Sen fortsatte det bara. Jäklar vad jag vann. Om det inte vore för att jag var så ämlig (typ klen) så skulle jag ligga med mig själv, så het är jag just nu.

Våldshuvudvärken och illamåendet sinade i takt med att jag har ätit och druckit näringsriktiga saker under eftermiddagen och kvällen. Det är bra. Mat är bra. Som en vis man uttryckte det: "Det räcker med lillalur, vi vill inte ha minilur...".

Nu ska jag gå och fräscha mig en smula upp. Imorn åker jag f.ö till Säter. Ska säga hejdå till min bror som flyttar till utomlandia. Hur gör man det utan att gråta och få livskris?

"Under a serpent sun"

Tåg. Det är något med tåg. De väntandes blickar: "Jag ska inte stå här. Jag ska vara någon annan stans." I rörelse tillsammans. Jag tog fel på Pressbyrån, kaffet blev till dubbel espresso och hjärnan vaknar till, som om jag legat i koma. Det gör nästan ont i händerna, så mycket vill ut. Ögonen öppnas vidare. Jag tar in allt i kring mig, letar febrilt efter något att skriva på, bereder mig på att skrika "Är det någon som har papper och penna!? Det måste finnas en jourhavande sekreterare här!" men hittar det jag behöver i handväskan. Hjärnan vill kreera. Hela jag vill skapa. Jag vill få fatt i mig, utifrån orden. Jag vill utmanas, ta mig själv ett steg längre. Känner längtan i ryggen att få komma hem till mina halvfärdiga worddokument. Skriva ur mig. Se texterna för första gången för vad de till slut kommer att bli. Nå fram.

Skivan jag lyssnar på i mina vita hörlurar får mig alltid att vilja gå upp i atomer. Slita upp bröstkorgen och bara bli ett med musiken. Tittar ut genom tågfönstret på träd och åker. Genom smutsen kan man tro att världen ligger i ett dis. Solen värmer, jag blundar och börjar nästan gråta till ett gitarrsolo som lids fram i all tänkbar precision och känsla. Andas in och tar en till mun espresso.

Man är sig själv närmast. Ibland mer än vanligt.

Det lilla livet

”Varje morgon vaknar man åter hungrig och naken,
varje morgon har man sin dumhet färsk och fin tillbaka.
Dagen är det lilla livet. Det låter en börja om.”

-Sven Lindqvist

Avfrostning avbruten

Helgen innan nyårsafton träffade jag något sött. Någon söt. Någon som också gjorde att jag var söt, blev söt, sa söta saker. Jag gick runt och var nästan lite knäsvag. Geografi och åldersskillnad gjorde att jag var lite tveksam till hela projektet, men då det kändes så rätt så lätt så bra så snabbt tänkte jag att det kan vara trevligt att köra på. Släppa loss. Se vad som händer. Vi skulle ses, här eller där, men nu blir det inte så. Han har gjort en helomvändning och jag såg den inte komma. Började ana oråd i söndags men tänkte att jag bara överreagerade. Det gjorde jag inte. Han har skurit av det mesta, och de förklaringar jag sitter och väntar på kommer inte. Att försöka komma undan med "Jag flyr, men det är okej för hey that's me" är så omoget att jag inte kan bevärdiga det med något alls. Ett selektivt svarande på internet, då han stängt av telefonen, är det som bjuds, och att acceptera det gör jag inte. Jag har provat, men gränsen går någonstans där. Att vi tidigare inte pratat om hur vi ska ha det har lett till att det nu fick alldeles för stora proportioner. Och han flyr. Gömmer sig. Jag står kvar med en längtan och undrar vad som hände. Var något på riktigt?

Den avfrostning som inleddes är nu avbruten. Jag orkar inte kasta bort känslor, eller ens en tanke, på någon som inte är värd det. Jag trodde det, men den människa som var söt som honung är inte den människa som nu smällt upp en cementvägg framför sig. Jag kryper tillbaka in i min frys. Jag förstår inte de människor som är utanför.

Nej

Det gör ont i ryggen. Jag fryser så att jag skakar ibland. Jag orkar inte med verkligheten. Jag orkar inte med att jag snappar upp de subtila förändringarna. Jag orkar inte med att jag visste redan innan. Något som jag inte ville veta. Jag orkar inte vara ledsen. Är det här kanske mitt straff för att jag bryr mig? För att jag försöker? Det känns som det nu. Det känns tomt. Jag orkar knappt sucka. Än mindre sova. Än mindre äta.

Lars Adaktussons frisyr

Jag älskar TV8-reklamen för Adaktussons nypremiär. Han står och fönar och friserar håret med en våldsamt koncentrerad blick på affischer längs vägen till och från mitt jobb. Det gamla radioprogrammet "Rally" gjorde en låt på temat som än en gång känns aktuell. Fanns inte på Youtube, men leta reda på låten "Bette Davis eyes", vars melodi de använde, och sjung med!

"den är heltät, den är helslät
han sover nog med hårnät
den är halvlång- har han locktång
och detta är en rock sång
om en viktig sak som är helt obskyr
adaktussons frisyr

som en hätta - som en spätta
vi kan inte se oss mätta
den fyller - hela rutan
den går inte leva utan
så stäm nu upp i vår overtyr
till adaktussons frisyr

som ett halmtak- eller tegel
med luggen som ett segel
som en bälta - en rotvälta
han behöver inte tälta
och den man som vi bugar för..är
lars adaktussons frisör"

Flodströmlös

Intervjun jag skulle göra i morse blev inte av. Han är sjuk. Kanske tillbaka imorgon. Kommer jag någonsin bli färdig med denna artikel? Enligt CSN så börjar min vårtermin nästa vecka, så det är kanske inte mer än rätt att jag släpar lite efter, men den här måndagen ser inte ut att bli speciellt bra. Är det bättre att veta än att tro?

I Stockholm

I Stockholm reser man mycket. Att ta sig till jobbet på en halvtimme är inget konstigt, och strömmen av bilar till och från Lidingö är strid på morgonen. I Stockholm lägger man sin lästa tidning på tunnelbanetågen, handtaget under fönstren är tidningsställ. Man stressar gärna, springer till tåg och bussar, och tittar alltid lite längre fram än nödvändigt. Man ignorerar de som tigger, låtsas inte höra de som ber om en slant, och förklarar sen för sina barn att man inte ska hjälpa dem. För då blir det aldrig bättre. I Stockholm shoppar man. Äter ute. Fikar för en smärre dagslön och festar sent mitt i veckan. Det är inte en krona, utan fem eller tio, dyrare på matvaruaffärerna. I Stockholm har jag lite svårare att andas, näsan och ögonen kliar och huden är inte glad. Mitt ansikte har gått i barndom och jag har fått finnar värdig en målbrottskör.

I Stockholm finns det många radiostationer, många gratistidningar. Det finns många olika städer och delar i staden. Världar. Min tunnelbanelinje innehåller högt och lågt. Det bor lika många här som i hela Norrland. Jag kämpar för att behålla min dialekt, eller i alla fall inte acklimatisera mig för snabbt och radera ut den omgående.

Till Stockholm kommer nog snart vintern. Som Orup sjunger så har det blivit kallt, men han menar nog något annat. Människors kyla är kanske bara ett sätt att hantera det faktum att även om man ständigt är omgiven av andra så är man anonym. Ensam i mängden. Man väljer att ta avståndet för att på så sätt vara herre över sin situation. Man förstår kanske inte hur de andra människorna har det, hur de lever, i sina världar som är långt ifrån den man själv är i. Vill man inte närma sig? Kan man inte?

Jag är i Stockholm just nu, men känslan av att vara på safari sitter fortfarande i. Som en besökare. En alien. An englishman in New York.

Lördagspekoral

Tungt huvud, har lättat lite men är nog inte fit förrän imorn. Min farbror stökar runt med sladdar till och från stereoapparater och datorer. Jag förstår inget, men kände igen Dire Straits. Vi blev nöjda båda två. Har ätit gröt och umgåtts med delar av släkten. Det är roligt. Varje gång jag gör det lär jag känna min pappa lite mer (genom hans bröder), och förstår mig själv. Jag är så lik honom. Diskade efter maten, och lyfte frågan om hyrans vara eller icke vara. De som bott här tidigare har inte betalat, så jag behövde inte heller. Lovade dedikation i exjobbet.

Är så trött att jag ser dubbelt, vaken för sent i natt och gick upp efter för lite sömn. Tänker på någon som jag inte kan prata med, och väntar på något som jag inte vet om det kommer inträffa eller inte. Det kan nästan vara så att det passar mig. Ett tag.

Nu ska jag läsa tidningen och invänta sömnen. Söndagen blir en fin dag. En pigg och fräsch dag.

På riktigt

Planeringsmöte idag. Missade bussen på morgonen och trodde att jag skulle bli sen, kom som nummer två av fyra. Lyssnade och nickade, fyllde i då och då, och levererade efter en timme mina egna förslag. De blev förvånade att jag hade så många. Alla de fyra grupperingarna av förslag blev väl emottagna, några spikades och formulerades på en gång, några kommer senare. Så nu sitter jag här, med en plausibel deadline i nästa vecka om jag hinner, samt ett större reportage att planera. Om det faller ut väl så kommer jag få resa till Umeå betald, insåg nu att jag behöver boende där under en vecka i så fall, varför måste så många av er ha katt?

Nu är det på riktigt, och det är så spännande att det rycker lite i öronen. I fingrarna. I själen. Stressen är kreativ just nu vilket jag välkomnar med öppna armar, hoppas på att få ihop de kvarvarande skoluppgifterna av bara farten.

Jag har druckit alldeles för mycket kaffe och känner mig lite flippad. Får inget besök i helgen, ska försöka hålla ut i två veckor till. Spännande det också, och kanske även det på riktigt. Snart ska jag till IKEA och köpa en syntetisk kudde så att jag är förberedd till dess att besöket faktiskt kommer. Lakan och örngott ska också inhandlas. Det är troligt att jag tillslut kommer hem med tre gånger så mycket som jag tänkt mig.

Har redan insett att det är omöjligt att hålla koll på backslicks och SUV:ar. Kändisar har jag sett också, en per dag faktiskt (inalles alltså fyra stycken, den senaste på lunchen idag). Måste skaffa mig en annan hobby än att räkna saker. Eller så borde jag kanske sluta blogga och istället sköta mitt jobb så här på arbetstid. Riktig arbetstid.

Stockholmsbetraktelser

Första dagen på praktiken. Ägnade tre timmar åt att vänta på chefredaktören. Det slappa var in absurdum. Träffade en annan redaktör som jobbar deltid, vi spånade en massa. Sen lunchade jag med chefredaktören när han behagat dyka upp. Vi spånade också. Sen var min goda vilja slut och jag åkte hem och sov.

Lidingö so far (dag ett var måndag 7/1):
Backslick: 2
Päls: 1
SUV: 1

Stockholm i övrigt:
Folk är stressade. Ohjälpsamma. Lite mer måna om sitt utseende. Det har regnat i ett dygn nu. Jag har tvättat kläder i en tvättstuga så kall att kläderna kommer frysa snarare än torka. Kliar mig på näsan hela tiden och undrar vad jag är allergisk mot. Känns inte hållbart.

Min lånetelefon fungerar lagom bra, jag vill ha tillbaka min egen. Det finns ingen tv här. Idag fick jag egen sladd till internet. 100 Mbit/s. Min farbror jobbar med data.

Att outa eller inte outa

Som så många andra bloggare har jag varit restriktiv med personlig information på sidan. Exempelvis så heter jag inte Mård, jag har nog aldrig skrivit om min ålder och ni som inte känner mig vet nog fortfarande inte riktigt vilken utbildning det är jag gått. Jag har blivit så pass frisk nu att jag imorgon gör första dagen på min praktikplats. Jag gillar chefredaktörens slappa svar på mitt mail "Kom imorn eller på onsdag om du inte känner dig bättre, vi kommer saaakta igång här efter ledigheten". Min hjärna behöver nog en långsam start, så det passar mig.

I och med pratet om praktiken tror jag att jag lämnade ut mer om vad jag läser till, så att de flesta, om ännu inte helt, skapat sig en rätt tydlig bild av vad jag ämnar bli. Mamma berättade att hon under sina första år som rektor hela tiden sa "Jag arbetar som rektor" eller liknande, när folk frågade vad hon gjorde. Efter några år, och en rektorsutbildning, kom hon på sig själv med att svara "Jag är rektor". Det hade skett en förskjutning där, en förskjutning som hade tagit sin tid, och jag tror att den är nyttig. Och också att den säger något om vad vi kan. När jag började i Umeå så svarade jag "Jag läser vetenskapsjournalistik". I höstas insåg jag att jag också gjort samma förskjutning som mamma, för jag märkte att jag börjat svara "Jag blir färdig vetenskapsjournalist i vår". Det är vad jag blir. Som en av åtta i vår kull. Jag vill syssla med humaniora, med kultur, med fenomen i vår tid, men under utbildningen har jag också fastnat för forskningspolitik. Hela den akademiska världen fascinerar mig och jag hoppas att jag snart kommer känna mig redo att undersöka vilka möjligheter som finns för en forskningspolitiskt intresserad dalkulla.

Så, nu har jag outat mig själv lite. Ingen idé att gå och tjuvhålla på något som inte direkt känns sensationsartat längre. Dela gärna med er av något ni också!

Luften mellan raderna

Har ni tänkt på allt som inte skrivs, när man väljer att skriva? Med ett ord så står plötsligt tusentals andra utanför ordens gemenskap, man väljer bort när man väljer. Jag kan tycka att många av mina inlägg är oskrivna, de sitter mest i mitt huvud och väntar på att komma ut, jag känner dem i bröstet ibland när jag inte riktigt kan andas, och ofta når jag inte fram till dem. Orden. Vet inte vilka de är eller vad de vill.

Jag har nog varit rädd att tömma ut orden. Att behandla ett ämne, en gång för alla, och sedan inte kunna göra det igen. Man kan inte skriva det ultimata inlägget och sen gå vidare, så jag tror därför att det inte blir något alls, av mycket. Många författare skriver om samma saker om och om igen, på olika sätt, en del känns igen, tonen, teman, drivet framåt mot något, den röda tråden eller det outtröttliga arbetet med att försöka gestalta något så att andra människor förstår och känner. Igen sig. Samma sak. Jag tror inte att man någonsin kommer till en definit punkt där det tar slut: vi rör oss och saker och ting får nya utseenden, nya vinklar. Varför räds jag då?

Det svåra är att börja. Det är lättare att sluta: man vet att det är bedrägligt och att "slutet" aldrig är ett egentligt slut, på sin höjd ett avbrott innan nästa kapitel.

Vad vill jag då skriva? Att jag är rädd. Rädd för att inte bli färdig med det som skulle varit färdigt. Rädd för att börja med det nya, något jag inte alls vet vad det är eller var det kommer leda mig. Rädd för att terminen ska försvinna medan jag vrider huvudet åt sidan för att titta ut genom fönstret. Rädd för att det som återstår för mig efter dessa år av slit endast är arbetslöshet och en känsla av att det inte ska finnas plats för mig.

Jag är rädd för att sträcka ut handen. Jag är så rädd för att det inte ska bli bättre. Jag är rädd att jag inte kommer orka.

Vad saknas? Vilka ord hamnade vid sidan? Jag är också glad. Någonting varmt sitter inuti mig, på en röd plyschfåtölj har det slagit läger, röker cigarr, läser tidningen, viker ned den ibland och ler som någon klok och äldre människa skulle göra som vet. Godmodigt. Jag bär runt på det och hoppas att det inte kommer försvinna. Välkommen. Välkommen till mina rader.

Biteline pizza

Jag hoppades in i det sista, men det blir ingen fest för mig ikväll. Tackade precis nej, till en trippelfest dessutom, borde man kanske tacka nej tre gånger då? Jag är så skitsur att jag inte orkar tänka på det, och så klen att jag inte orkar vara sur. Har också tackat nej till kaffe/öl/konjak hos en kompis som precis kommit hem, och till poker med gäng och häng med enköpingsbo igår. Jag har inte pluggat nåt, och vet inte om jag kommer ta mig till praktiken på måndag. Duscha borde jag göra också. Sitter och väntar på leverans av smärtstillande. Note to self: nästa gång kroppen är tveksam, lyssna på den då och drick inga fler drinkar! Ikväll ska jag bo som en pizza och titta på en fet jävla hockeymatch. Och ringa ett samtal.

Vi är mitt uppe (eller har kanske varit) i sammanfattningens tid, men i brist på hjärnkapacitet så får det bara bli en låt i detta mitt skrala försök. Återkommer kanske senare. Den låt som utan konkurrens spelades och sjöngs mest till i förra året var David Guettas "Love is gone". Vet inte om jag dansade till den någon gång, förutom i duschen hemma, men jag hoppas att det ligger i framtiden. Så, for all those about to party där ute, ta er en svängom till följande, och tänk inte på mig som sitter hemma. Jag får faktiskt skylla mig själv.

Wikegård

"Hockey är en kampsport, så upp på benen igen"

Semifinal i JVM, Sverige-Ryssland, as I write. Expertkommentatoren Wikegård visar kärlek till grabbarna och hyllar dem som inte viker sig utan tar tacklingarna [som män]. Det är kul med hockey, det är kul att se framtiden på plan. Och så är det kul med Wikegård. Jag längtar till maj.

24, going on 57

Vad är ålder? Hur mycket är socialt konstruerat av det vi kallar för ålder, och hur ska man göra för att komma förbi den spärr som säger "så här bör du vara, ety du är ju faktiskt xx år gammal"? Det har varit mycket ålder på sistone, både yngre och äldre, jag gissar att jag kommer få anledning att återkomma till ämnet en och flera gånger i framtiden, och jag sitter nu och funderar på hur gammal jag är egentligen. Jag har blivit alldeles sjuk, igen, och har bara mig själv att skylla. När jag nyss läste TV-tablån så blev jag själaglad över det maraton jag har att se ikväll. 19.30 börjar vi med Rapport, sen är det idel ädla program; På spåret, TV-sportens årskrönika, Ett fall för Frost. Halv tolv slutar det sista, då får man se ett snabbt Rapport igen, innan sängen hägrar. Allt detta händer på kanal ett, och det känns som att det är ihopsytt för mig och min sjukdom. Jag är nästan glad att jag kommer sitta själv i soffan, utan möjlighet till umgänge med andra, och att jag inte behöver hitta på ursäkter som "nej, men jag kan inte ikväll, jag är hundvakt" eller liknande för att få frossa i SVT-program. Jag är för övrigt allergisk mot hundar.

Så, vad säger ni? Är jag i runda slängar 57 år gammal ikväll?

Debut

Fröken Mård och unge herr Anders begick Stockholmsdebut igår, på olika sätt. Vi var på Dramaten, Anders' debut, och tittade på teater i tre timmar och en kvart. Det var bra. Mycket bra. Strindberg gör sig absolut bäst på scenen, vilken text! Såg mycket Beckett i det, mycket "nec tecum, nec sine te". Efter några öl på ett irländskt ställe begav vi oss till Stureplan. Det var debut för oss båda. Blev East och drinkar. Dyrt och gott. Fascinerande för en skogsmänniska som jag att stället stängde tre, på en onsdag. Nu är vi åter i Pluppsala och leker med våra datorer.

Jag finner mig själv vara svag i knäna i tid och otid. Suktar lite. Var mer sugen på kebab än på ragg i måndags. Ska det vara så här? Mitt tålamod övas, det är nyttigt och härdar själen. Jag ger mig själv tid. Tror jag. Måste. Också en form av debut. "Men mest av allt så vill jag hålla handen med någon"-debut.

Stina Ekblad och jag

Sen frukost. DN för första gången på fyra dagar. Kliar lite i halsen och jag vet inte varför. Kallt i rummet, rutan är immig av all dusch. Jag har insett att jag måste göra färdigt två artiklar till skolan innan måndag, eller insett och insett, mer tagit till mig det faktum som legat och grott sen vi hade sista seminariet i mitten på december. Min hjärna har blivit förslappad av all ledighet.

På nyårsafton var jag snygg. Den nya lilla svarta gjorde sig alldeles fantastiskt bra, och de gamla skorna håller än. Vi drack champagne, åt potatis och rökte cigarr. Jag gick ända hem även detta år, men den här gången var det inte i förtid eller orsakat av för stadigt alkoholintag; jag fick ingen taxi och orkade inte stå och vänta.

Nu är det dags att röra på sig. Dramaten ikväll, Dödsdansen. Det kommer bli fantastiskt.