Måndagen

Kom hem igår morse samtidigt som folk stressade till jobbet. Trött och tom. Torrlagda tårkanaler. Jag förstår nu, även om jag kanske inte vill. Ville flyta med och göra saker som kändes bra för stunden, men det gick inte längre.

Vi sa allt vi ville säga, och kanske lite mer än så. Jag är inte arg, jag tycker inte illa om honom, och det känns bra. Ilskan skulle äta upp mig inifrån, och förhindra att jag skulle kunna gå vidare.

Senare på natten hos honom började jag inse att det gått för snabbt för mig också, och att jag inte alls vet hur jag kommer känna efter den tid han är borta. Men det är så bitterljuvt att jag hade rätt. Han är en bra kille, på riktigt. En sån som man nästan har letat efter. Allt känns bara så lätt. Så naturligt. Jag minns inte när jag senast sov så bra bredvid någon, måste ha varit K. Att det bara ska försvinna är svårt att förstå. Jag är glad att jag faktiskt försökte. Vågade. Provade. Gav mig själv chansen. Glad att jag inte faller in i gamla mönster igen. Det är tamefan fantastiskt. En annan Mård skulle ha betett sig på två olika sätt; förstört det tidigare för han var en alldeles för bra kille som jag inte förtjänar, eller varit ett tokvrak nu och uppoffrat sig själv för att det är för svårt att vara ledsen och övergiven och lättare att bara leva för någon annan än sig själv. Jag gör inget av detta. Ledsen är jag, ibland poppar det upp ”lösningar” i min skalle, jag glömmer ibland bort att han faktiskt tycker om mig och hinner känna mig värdelös, men ”lösningarna” fnyser jag åt och jag minns värmen som jag har inuti mig. Vi hade nåt, vi har nåt, och det jag trodde på var sant.

När allt var sagt badade vi i hans badkar. Det var det enda rätta.

Egentligen känns det ovärdigt att skriva om det. Ord kan inte med rätta redogöra för hur jag känner nu, det vi sa i måndags, och heller inte hur det är för honom. Jag försöker att inte tänka framåt, att inte vara rädd för allt, men just nu är det svårt.