2007/06/18

"Was it something I said?"

Länge låg jag ned. På marken med ansiktet dolt för världen. All energi gick till att andas. Det tog ett tag att resa sig upp, och många gånger föll jag tillbaka ned, klubbad. Benen bar tillslut, och långsamt långsamt letade sig min blick från marken, ljuset skrämde men blicken bar. Mötte en annan människa. Vettskrämd. Slappnade av. Bara för att bli nedsparkad på marken igen.

För ett tag sedan träffade jag en kille. "Träffa" är kanske ett starkt ord, jag var så full att jag knappt mindes honom, men han fick mitt nummer, och jag ett sms på plats. Förbryllad över att han inte hörde av sig tog min nyfikenhet tag i det efter några veckor och jag skickade i väg ett sms. Det visade sig att han kom ihåg mig, men att han inte vågat höra av sig då han liksom jag hade varit odrägligt full och orolig att han gjort något dumt. Vi har haft kontakt varje dag sen mitt dess. Vi sågs några veckor senare, och har setts då och då. Det har varit lite förvirrande, men själen har vaknat till liv.

Jag har inte gett mig tillåtelse att tänka eller känna efter än, jag vet att jag efter K behöver tid. Han ska åka bort under hela juli, och min plan var att då skulle jag ge mig tiden. Allt skulle ställas på sin spets, och jag antog att jag skulle behöva den månaden för att komma framåt. Men jag har kanske varit feg. Jag vet ju redan nu vad som ligger inne i mig och gror, och allt ställdes på sin spets igår. Jag vill inte känna efter, men nu är det gjort och kan aldrig bli som det var.

Mitt karriärsval har skördat sitt första offer. Jag trodde att det kanske skulle bli jag som satte stopp, eller förstörde, och så blev det han. Jag ska åka på praktik efter nyår, och hoppas efter det på att få ett jobb i Sthlm, eller varsomhelst, jag har i alla fall svårt att se att jag skulle vara kvar i Umeå efter examen. Jag kan inte lova nåt.

Han vågar inte. Vågar inte fortsätta. Vågar inte bli kär i mig. Jag vågade inte lita på. Släppa nära för snabbt. Men kom kärleken tror jag att jag skulle omfamna den. Kanske inte lita på med en gång, kanske inte släppa för nära, men om jag ville, så steg för steg. Det låter kanske lite fånigt, men jag tror på kärleken. På mina känslor. Det som finns inuti och som inte försvinner. Som inte går att förneka. Det tar jag på allvar; idén om kärleken. Jag vet ännu inte vad jag vågar, jag vet inte riktigt hur man gör, men det som aldrig lämnar mig är hoppet. Därför står jag här igen. Lämnad. Av någon som inte vill lämna, någon som liksom jag inte vågar komma nära. Och det förstår jag. Hur lär man sig att hoppas? Hur hittar man hoppet om det försvunnit?

Jag står inte ut. Jag vill inte vara ledsen mer, och det har knappt börjat.

3 kommentarer:

Anne sa...

Aj. Det verkar ändå som det kan bli bra, om du kan.

Det finns en man jag skulle kunna sms:a, som jag tycker om, vet han tycker om mig, men jag vet att jag inte är beredd att släppa in honom helt. Så jag låter bli. Trots att det skulle kunna bli bra, kanske inte bäst, men bra. Rädd att jag saknar någon och inte honom. Rädd att såra honom och mig. Lämnar innan jag blir lämnad. Hoppas du vågar om det känns bra.

Mård sa...

Jag kan. Kan i alla fall försöka. Han kan inte. På nåt sätt ska jag ta mig igenom det, men jag är nog inte redo att släppa helt än. Jag trodde inte att jag skulle behöva det.

Jag vet faktiskt inte om jag skulle våga, men nu behövde jag ju varken våga förstöra eller våga släppa nära. Är man inte säker på att "han" inte bara är "någon" är det kanske bäst att låta bli, men ibland måste man utsätta sig för försöket också.

Hur mycket av sig själv lämnar man, när man lämnar?

Anne sa...

"Hur mycket av sig själv lämnar man, när man lämnar?"

Vad fint skrivet! Massa tankar.