Söt

Det är något speciellt med att vara söt. Jag uppskattar den komplimangen mer än ett ”snygg”. ”Snygg” är så distanserat, något övergående, något lite kallare. Man kan vara snygg en kväll när man lyckats med smink, hår och outfit, personer man inte känner som man möter på gatan kan vara snygga, det krävs inget mer än något ytligt för att vara snygg. ”Söt” inkluderar ett helt paket, söt är inte bara ytligt; det kan vara en egenskap hos en människa, omtänksamhet, att man är snäll, en viss försiktighet. Det är också mer svårgripbart. Det värmer längre och innerligare att få ett ”söt”.

Jag såg ut som skräp när jag vaknade, som skräp när jag äntligen hade kraft nog att åka buss hem, och jag ser fortfarande ut som skräp. Då är det bra att man är söt, man kan vara det fast man inte borde få vistas i möblerade rum. Mitt hår luktar av hans lägenhet; jag ville stjäla tröjan jag fick sova i för doften är så fantastisk. Jag försöker pussla ihop gårdagskvällen och kan mest konstatera att jag gjorde det igen. Jag var bottenlös. Hade inte pengarna satt stopp för mig hade jag kanske druckit än idag. Jag var fortfarande utomhus när solen gick upp; en massa fåglar kvittrade under en molnig himmel, och jag gick på en väg som jag trodde bar hem men som visade sig leda rakt fram till någon annan. Vägen slutade hemma hos honom. Både bildligt och bokstavligt. Jag sov på soffan och fick mat idag. Nu är det meningen att jag ska skriva färdigt ett reportage, som ska vara inne imorgon. Allt jag vill göra är att sitta och lukta på mitt hår.