Vaken

Nu har jag snart jobbat färdigt för idag. Senast jag var ledig en fredag var den 31 oktober. Nästa gång det inträffar kommer förhoppningsvis bli den 12 december, men jag vet ännu inte. Ikväll  har jag sett lokala förmågor göra upp om vilket som är Dalarnas bästa garage-band. Jag satt även i juryn, vilket var mycket svårt. Hur bortser man från sin smak? 

Mina favoriter vann inte. Jag försökte slåss för dem, men gav upp efter visst väggbemötande från den äldre juryordföranden. En vän från gymnasietiden var också med i samma jury. Det blev ett kärt, om än lite skavande, återseende. Vad hände för sex år sedan? Vad hände mellan oss?

Jag ser dubbelt och tänker lika illa, men om mindre än åtta timmar ska jag åka tåg. Hem. Först ska jag cykla upp för en lång lång backe. 

Varför skriver jag nu? Vet inte. Är kanske rädd för backen. Det är halt och mörkt ute. Och måste kanske smälta all musik. Det var mycket musik. Mycket bra musik. Bättre än vad jag hade väntat mig. 

Nej. Bäst att åka innan jag blir blind. Alternativt somnar i stolen. Lussebullar har jag också. Bullar. Med mandelmassa i. 

400

Tänkte skriva något om jobbet, om att aldrig leva i nuet utan en dag framåt, och så när tidningen kommit ut är dagens nyheter redan yesterdays news. Men mitt förra inlägg var mitt fyrahundrade, och det är mycket. Så mycket att jag inte vet vad jag ska skriva.

Mest äter jag choklad med digestive inuti, det är gott, och siktar mot deadline. Sen ska vi njuta av 241 på lokal krog. Två för en på öl och utvald mat, vilket är alldeles lysande. Got to love the landsort. 

Men kroppen längtar hem. Själen längtar hem. Till kärleken. 

Det är nog första gången på 400 inlägg som jag har kombinationen: kärlek, jobb, pengar, bostad. Leve!

Nu, igen

Det är svårt att börja om. För mycket blir till ingenting, och jag har knappt försökt. Tänkt en tanke, eller två, men det är allt.

På tåget till Stockholm jagade vi ljuset. I takt med solnedgången närmade jag mig hemmet; i Uppsala kom mörkret ifatt och dränkte oss. Trodde att jag skulle få det varmare och mindre snöigt här, men det blev tvärtom. Att mina vinterstövlar gått sönder är minst sagt inte bra; igår skuttade jag till och från Hammarby sjöstad (med hjälp av SL) med lätta steg för att inte sätta ned foten i marken för länge. Strumporna var blöta ändå när jag kom hem. Men jag ska inte klaga på lånta skor och väl genomförd intervju. Min första. På andra sidan skranket. Jag är nöjd, mycket, med min insats och med vad de hade att visa upp. Hoppas på fortsättning. Men jag hoppas så mycket att det blir för mycket och jag bara vill gråta.

Tillbaka till verkligheten. Efter frukost med DN och grönt te väntar arbete och espresso. Skiva ska recenseras, bok läsas. Jag älskar det faktiskt. Att få sitta hemma, ha min tid, och använda hjärnan på bästa sätt.

Och så fick jag lön idag. Min första riktiga. För något som jag faktiskt vill, och kan, göra.

Nu

Hur många av er finns kvar? Inte många. Knappt jag. Men syftet är nog uppnått. Att bli ifrågasatt för vem jag är och inte för vad jag gör, av människor som inte känner mig, lockar inte. Det är ett samtal jag inte kan deltaga i. 

Det är roligt att de flesta utgått ifrån att det bara varit paus, att jag med säkerhet skulle komma tillbaka. Jag trodde inte det själv ett tag. Har börjat jobba på lokaltidning i Dalarna, och skriver mest hela dagarna. Men inte mycket om mig. Från mig. För mig. Det finns fortfarande ord som vill ut. Sådant som inte ryms någon annan stans. Bara här. 

Jag lovar inget. Vet inte hur det kommer arta sig i framtiden. Jag lever inte ensam och tycker att det är svårt att skriva med någon inpå mig. Jag lever knappt i mitt hem; ägnar mycket tid åt SJ och dess tåg, och hittar inte riktigt vilan där orden föds. Men jag vill ge mig själv det här. Så jag säger, "nu".