Nu, igen

Det är svårt att börja om. För mycket blir till ingenting, och jag har knappt försökt. Tänkt en tanke, eller två, men det är allt.

På tåget till Stockholm jagade vi ljuset. I takt med solnedgången närmade jag mig hemmet; i Uppsala kom mörkret ifatt och dränkte oss. Trodde att jag skulle få det varmare och mindre snöigt här, men det blev tvärtom. Att mina vinterstövlar gått sönder är minst sagt inte bra; igår skuttade jag till och från Hammarby sjöstad (med hjälp av SL) med lätta steg för att inte sätta ned foten i marken för länge. Strumporna var blöta ändå när jag kom hem. Men jag ska inte klaga på lånta skor och väl genomförd intervju. Min första. På andra sidan skranket. Jag är nöjd, mycket, med min insats och med vad de hade att visa upp. Hoppas på fortsättning. Men jag hoppas så mycket att det blir för mycket och jag bara vill gråta.

Tillbaka till verkligheten. Efter frukost med DN och grönt te väntar arbete och espresso. Skiva ska recenseras, bok läsas. Jag älskar det faktiskt. Att få sitta hemma, ha min tid, och använda hjärnan på bästa sätt.

Och så fick jag lön idag. Min första riktiga. För något som jag faktiskt vill, och kan, göra.