Det vi gör

Mitt jobb är konstigt. På många sätt. Jag har ett vikariat fram till nästa söndag, efter det vet jag inget igen, och det känns på något sätt okej. De vill inte lova något, så det enda jag fått veta är att det kommer finnas ett behov av vikarier. Vilka andra skulle acceptera dessa förutsättningar för sitt yrkesutövande?

När det är nyhetstorka visas ofta hurdan man är som journalist. En del får panik. Panik för att "inget händer". För mig kommer kreativiteten igång. Tankarna fladdrar iväg åt sidorna. På projekt man kan göra, borde göra, listor, krönikor. Letar efter nyheter på andra ställen än de vanliga. Funderar på möjliga uppföljningar av gamla nyheter.

Men en del vill bara att något ska hända. Vad som helst. Så var läget i måndags, och en kollega sade sig önska ett nytt 9/11. Jag försökte ge hans önskan perspektiv, men gav upp efter ett tag. Han skulle ha en nyhet. Kosta vad det kosta vill.

En historia från utbildningen har satt sig. Och den kom tillbaka till minnet denna måndag. Vår lärare berättade om en nattchef på en tidning han varit på. Nattchefen hade önskat precis samma sak som min kollega, att något skulle hända, för natten var lång och tråkig och innehållslös. Jag vet inte om han specificerade sin önskan, men när det kom in ett larm om att en bil hade blivit påkörd av tåget i samma stad blev han mycket nöjd. Där var hans nyhet! Det visade sig ganska snart att offret i bilen var nattchefens fru. Hon avled på platsen.

Att glömma bort att det är människor vi skriver om är ett av de största misstagen som journalister gör. Jag menar inte att man ska undvika att skriva om tragedier, katastrofer, olyckor och mord, det viktigaste är att hela tiden minnas människorna som drabbades, och minnas att ringarna på vattnet sprider sig längre utåt än vad man kan förstå. Och ibland står man där själv mitt i tsunamin.

Det är för offren vi anstränger oss för att göra ett bra jobb. Om man ser det som att vi profiterar på andras lidande går det inte att arbeta med detta. Efter att ha skrivit om trippelmordet i Tromsö, som visade sig ha ett fjärde offer också då en av kvinnorna var gravid i femte månaden, mådde jag mycket illa. Jag gick ut, andades och tänkte vilken hemsk människa jag var som hade detta som yrke: andras död, mitt levebröd.

Men med respekten för offren, och en vilja att berätta deras historia och ge dem upprättelse så gott det går, gör man jobbet bättre. Man anstränger sig lite mer. Tar sig tid att översätta de norska texterna ordentligt. Försöker förstå vad som har hänt så att man kan berätta för andra.

Och jag tycker själv att jag gör ett bra jobb. Det är det viktigaste. Jag ger offren precis allt jag har, just där och då, i min professionella roll. Mångas stora skräck är att försvinna utan att någon märker något. Dö förgäves. Bli bortglömda. Jag kan inte utmäta några straff, men för några sekunder kan jag försöka se till att de som gått ifrån världen gör det med dunder och brak.

Det är kanske ovanligt, men jag hör till kategorin journalister som gladeligen skulle skriva "Allt är bra, det är fred på jorden och blommorna blommar" på en löpsedel. Om det var sant. Än så länge är det inte sant, men till dess att det händer tänker jag göra mitt bästa för att vi ska få leva i utopin. Ett av de sätten är att berätta om andras misstag, andras öden. Så att de inte upprepas.

Jag vill få människor att tänka. Och ibland skriver jag om saker för att glädja folk också. Därför är det roligt att få arbeta på sporten ibland.

Listjävel

Jag gör en lista. Det är konstruktivt. Här är saker jag är arg på, utan inbördes ordning:

- Att jag är lortig (löses enkelt med en dusch).
- Att jag måste tvätta (mycket jobbigt att gå upp och ned för trapporna).
- Den där jävla klassåterträffen som ger mig huvudbry på så många olika sätt.
- Att jag väntar på mail som aldrig kommer från en redaktör.
- Att jag väntar på samtal som aldrig kommer från en redaktör.
- Att jag inte fått något av de sommarjobb jag sökt (än).
- Att mitt hår ser ut som ris.
- Mitt nätverkskort (eller lilkande) som är glapp och orsakar ostadig trådlös anslutning.
- Att jag drömmer så starkt och sjukt.
- Att golvet är fullt med grus och knäckebrödsmulor som följer med upp i sängen.
- Pollenallergin som nalkas.
- "Läkaren" som glömde att skicka mina recept till Apoteket.
- Sverigedemokraterna. Jävla sopor.
- Att det bara kommer ett Lost-avsnitt i veckan.
- Pengarna som inte finns fast jag trodde det.
- Att Leksand spelar sig mot ännu ett kvalfiasko.
- Att man inte kan leva av kärlek och kaffe enbart.

Det kommer säkert mer.

Istället för tårar

Arg. Inget annat. Satans arg.

Försöker omvandla det till något konstruktivt men det vill sig inte. Jag är bara arg.

Arg på väntan. Får uppdateringar men börjar bli trött på att vara tacksam för smulor. Jag vill ha kakan. Hela. Tugga i mig den med hull och hår, svälja förnöjt och göra mig redo för mer. Mer kaka.

Istället dricker jag kaffe. Biter ihop käkarna till dess att ansiktet gör ont och jag inte bryr mig om de nästa fem minuterna. Och heller inte de nästa.

Och är arg. Vill duscha av mig det och gå vidare, men mot vad? Dags för nytt projekt. Jag får baka min egen lyckas kaka.

Sista skriket

Kilkenny på Kvarnen. Staropramen på August. Diskussioner och jag deltar lojt. Kommer med analysen på slutet. Tittar ut genom fönstret på Stockholm som far förbi.

Musik som antagligen låtit bättre om lokalen varit intimare. Ont i fötterna. Bara folköl serverades, och det betalar jag inte 35 spänn för.

Sötnos i morgonrock när jag kommer hem. Jag nattar honom. Kyssar och glitter i ögonen. Han ler när jag går och stänger dörren.

Rundvandring på Internet. Börjar se lite dubbelt. Läser, letar, höjer ögonbrynen. Sen serier. Två stycken amerikanska där jag ligger långt efter i nedladdningen. Följer som på tv. Orkar inte arbeta en millimeter mer idag och det har jag nog förtjänat.

Liksom detta. Att kanske nå fram. Mötet idag gick över förväntan. De vill ha mig, bara mig och ingen annan. Det jag skrivit tidigare var "fläckfritt", några detaljer reddes ut och jag sa saker han ville höra. Som var sanna. Jag är så redo. Men. Det finns ett men. Kanske kommer det inte finnas en plats att fylla. Får veta inom en vecka. Hoppas jag. Blir inte det här av kommer jag nog att bli vansinnig. Ett tag. Igen. Det känns som sista chansen innan sommaren.

Liksom detta. Sista skriket innan jag somnar. Några deliriska rader.

Det kom ett samtal...

... som jag trodde skulle handla om helgens arbete, eller eventuellt erbjudande om ett till pass. Men det var större än så. Mailat hade han också gjort. Nu blir det möte imorgon och i vanlig ordning är jag nervös. Men jag ska förbereda mig. Till tänderna. Låt oss bita i kalendrar!

Janne G

Ny säng. Stor säng. Billig säng. Hård säng. Hög säng. Jag somnade som en stock i går eftermiddag. Det var dumt.

Insåg snabbt att det inte skulle bli någon sömn vid midnatt och tände lilla lampan när sängsällskapet somnat. Han märkte absolut ingenting. Läste i två timmar medan han rullade runt, dreglade på kudden och var söt.

Jag och Guillou. Det är något suspekt med det där. Men jag slukar boken. Är det knäppt att vägra läsa "Varning för Arn"-böckerna men läsa precis allt om Hamilton? I sådant fall är jag knäpp. Låt gå. Hatkärleken tycks vara min drivkraft här.

Bara för att jag får vara vaken sent och sova länge går det inte. Obstinat i ett nötskal. Vaknade alldeles för tidigt och ville inte somna om. Jag tänjer på dygnet för att kunna jobba natt i helgen. Redaktören måste ha blivit förvånad när jag glatt tackade ja till passet fredag-lördag och passet lördag-söndag. Men det är utmärkt för mig. Ska på spelning på torsdag och söndag och där i mellan vill jag gärna klämma in lite jobb. De ringer ungefär en gång i veckan. Jag hoppas att det blir en vana.

Intervjun jag gjorde i måndags fick plötsligt tillåtelse att bli dubbelt så lång, och deadline är i morgon. Allnighters har aldrig varit min grej, men det har aldrig funnits ett bättre läge att försöka. Kommer nog orka till två ungefär. Sen blir det jag och Guillou igen.

Mars

Varannan dag sol, varannan dag grått. Vädret är lynnigt, och jag försöker att inte låta humöret följa väderleken. Den helt gigantiska tallen utanför fönstret ruskas om i vinden. Fönstren i vardagsrummet knakar betänkligt.

Min dalahäst står på fönsterkarmen och stirrar på mig. Bredvid snurrar klockan jag ärvde från mormor och morfar i sin evighetsrytm.

Jag bär glasögonen alldeles för ofta nu. Det resulterar i illamående och huvudvärk mycket snabbt. Men linserna skulle ha behövt bytas ut för flera månader sedan, och det har jag inte haft möjlighet till. Och ska jag jobba behöver jag dem; det går inte med glasögon. Så därför tjyvhåller jag på dem. Låter dem ligga och vänta till dess att jag inte kan läsa längre.

Det är mars nu. Vintern vill bli till vår men vet inte riktigt hur den ska göra. Det gör ju ont när knoppar brister.

Jag ska dricka kaffe och börja på någon av de fyra recensioner som ska in på onsdag. Gratisarbete, men det håller mig alert. Och att få gå på spelningen i fredags var värt hur mycket som helst. I kväll ska jag sedan ringa Dallas, Texas, för att intervjua sångaren i ett band. Japp, på engelska. Senast jag gjorde en intervju med en utrikestalande person blev han betuttad i mig, verkar det som. Han sjöng förut i ett stort heavy metal band, och kommer till Stockholm i april med sitt soloprojekt. Jag hoppas att han kommer fatta vinken när jag presenterar honom för sötnosen.

Nu är det dags för linser. Arbetsdagen inleds härmed. Och jag mår lite illa redan.