Inte så pleasant

Jag vaknade tre gånger i går morse. Varje gång hade jag blivit sämre. När jag har feber blir jag riktigt dålig. Riktigt. Ingenting funkar. En gång i högstadiet hallucinerade jag vid 38 grader. Mina Ipren var slut, jag hade inget för halsen och kunde knappt svälja vattnet jag försökte pressa i mig. Min hjälte blev Vera. På kvällen kom hon och intog mitt rum med den auktoritet bara en stand-in mamma kan göra. "Lägg dig i sängen så gör jag soppa" domderade hon på den härligaste värmländskan man kan tänka sig. Jag hade inte så mycket att sätta emot; att gå och öppna dörren och släppa in henne hade tagit alla mina krafter. Soppan var fantastisk. Att äta Ipren var fantastiskt. Jag kunde sitta upp nån timme på kvällen och se på tv, vilket gjorde gott för alla delar av Mården. Jag har ont i ryggen av att ha legat i sängen så mycket.

I morse tänkte jag att jag skulle vara duktig och ringa till vårdcentralen för att de skulle vilja ge mig medicin, men de ville inte det. "Egenvård" sa den bitchiga tanten i telefonen som mer eller mindre verkade se ned på mig och tycka att jag fick skylla mig själv att jag knappt kunde stå, och än mindre ta mig till Apoteket och köpa det som behövdes. "Många är sjuka nu, så mycket studenter! Jag var själv sjuk i helgen" sa hon glatt. Tack då? På eftermiddagen, efter min sista ipren och dito soppskål, tog jag mig till hoodens centrum (50 meter bort) och köpte det som köpas borde.

Nu på kvällen har jag försökt hitta friskhetstecken i kroppen så att jag kan gå på föreläsning imorn. Det kommer nog inte att hända. Jag har verkligen inte tid med det här, men när har man någonsin det? Jag får omfamna sjukdomen, i alla fall en dag till, och siktar på en fullskalig torsdag istället. Men fyfan vad tråkigt det är.

Ett lördagsslut

Det blev fotboll, det var en bra match. Jag har skrikit och hoppat och lider lite med dem att det inte blev nåt mål. Nu har jag skickat in min recension och ska snart ringa nattchefen för att säkerställa dess framkomst och publiceringsbarhet. I övrigt har jag ont som fan i öronen och halsen, och har för att stävja detta tagit en Ipren. Min sista. Den som vill donera smärtstillande imorgon kan höra av sig. Jävla söndag. Nu ska jag lägga mig i sängen och läsa lite skräp innan sömnen gör sitt intåg i korridoren. I andra delar av huset festas det, inte som att det var 1999, men väl som att det var vanlig sketen studenthelg.

Have a good night and a pleasant tomorrow!

Ett lördagsupplysande (dock en vecka gammalt)

Har efter hemkomst till Umeå fått reda på att, den numer förhatliga, engelsmannen pratat om våra förehavanden med några av mina vänner på jobbet. På ett mycket konstigt sätt. Samt mer eller mindre "bekänt" för vår personalchef att vi träffats och att han nu ångrar sig. Varför gör man en sån sak? Varför pratar man med personalchefen? Jag har absolut inga problem med honom, det gick över snabbt, så vad sysslar han med? Om han tänker ha problem med mig kan han vända sig till mig istället för mina vänner/vår chef. Jag blev lite varnad för honom innan, och det verkar stämma nu. Hans ego är tydligen för stort, och han beter sig som en gymnasist. Det var en kväll, ett sms, och sen inget mer. Get over yourself.

För mig är det egentligen ointressant vad han tycker, men jag vill kunna gå till jobbet utan att det ska kännas konstigt. Vad har han mer sagt till folk?

En lördagsparentes

Jag försöker. Försöker skriva recension om spelningen jag såg igår. Försöker städa och diska. Försöker bry mig om hemmet. Försöker titta på tv och läsa tidningen. Är ganska nöjd med att vara hemma ikväll, men om det onda i halsen inte ger sig kommer jag snabbt bli onöjd och uppsöka läkare. Jag har inte tid att vara sjuk.

Jag försöker tycka att fotbollen som börjar om tre timmar är viktig, låtsas att jag ser fram emot den, men jag vet att om jag kommer bry mig så kommer jag bara att må illa av nervositet i 2X45 minuter och att risken är lika stor att jag inte kommer bry mig alls. Lägga ned och se en film i stället. Jag har legat och kramat kudden nu ett tag. På nåt sätt så hjälper det. Känns tryggt. Kudden säger inget elakt. Kudden vill bara bli kramad. Jag kan inte göra fel inför kudden; på sin höjd kan jag glädja den med att byta till nytt örngott.

Mina öron gör också ont. Jag har köpt glass, och tänker både ikväll och imorn äta hemula mängder vitlök. Jag dricker te. Det är lite kallt här. Jag vet inte vad jag väntar på. Under veckan längtade jag efter helgen, nu längtar jag bara efter måndagen. Att arbetsveckan ska börja igen och fylla min hjärna och min kropp. Jag behöver det profana.

Man kan tycka att jag framstår som yr nu. Det kan stämma. Jag hoppas att jag har feber att skylla på.

Clov

Finished, it's finished, nearly finished, it must be nearly finished. Grain upon grain, one by one, and one day, suddenly, there's a heap, a little heap, the impossible heap.

I can't be punished any more.

I'll go now to the kitchen, ten feet by ten feet by ten feet, and wait for him to whistle me. Nice dimensions, nice proportions, I'll lean on the table, and look at the wall, and wait for him to whistle me.

Adaptation

Om man inte anpassar sig så går man under. Nya förutsättningar för livet på alla möjliga plan är något vi ständigt utsätts för. Finner vi inte oss tillrätta i det nya för vi en kamp vi kommer att förlora; vi kan inte behålla det gamla eftersom det gamla är ohållbart. Vi kan inte behålla det gamla eftersom den grund som det gamla vilar på inte längre finns; nu finns en ny grund, något nytt att vila på.

Jag håller just nu på att anpassa mig. En del saker går bättre än annat. Den ”professionella” sidan av livet hittar sina platser, en del kommer naturligt. Den domesticerade sidan är fortfarande mitt uppe i att få en mening i livet. Äta? Sova? Tvätta? Handla? Städa? Diska? Att faktiskt gå och lägga sig, för att sedan gå upp ur sängen nästa dag, är en kamp jag för. Än så länge har jag solen med mig.

Annat är svårare. Förlåta sig själv. Leva med sig själv. Hela tiden. Var hamnar jag annars? Ska jag gå under? En del saker måste hanteras. De försvinner inte bara för att man blundar, men nu vill jag mest blunda. Är det kanske ett steg i anpassningen? Total förnekelse följs kanske av acceptans?

September all over again

Jag har just gjort min första intervju som ska tryckas, distribueras till en massa människor, och i slutändan generera i pengar på mitt konto. Med en man vars musik kryper in i kroppen på mig, upp i bröstet och ibland även halsen och munnen. Ja, det känns fan i munnen. Han är absolut ingen kändis i ordets vanliga betydelse, men i en subvärld väger han tungt.

Jag dricker skogsbärsyoghurt ur förpackningen och försöker titta på friidrotts-VM, det är gång just nu. Jag har stor respekt för idrottare; de kan saker jag inte kan och därför är det fascinerande att titta på dem. Men, gång? Lätta på stegen och spring!

Dave Grohl sjunger på MTV och jag slås än en gång av hans perfekta hårighet. Karl'n är bland det snyggaste man kan tänka sig.

På SVT-text läser jag att Centern lagt fram förslag på könsneutral värnplikt, eller som rubriken lyder "Centern vill att kvinnor ska tvingas göra lumpen". Är du själv nöjd med den, rubriksättarlen? Jag minns när min bror skulle mönstra, han ville verkligen verkligen verkligen inte göra lumpen, och gjorde upp stora planer för hur han skulle komma undan. Jag var fly förbannad när jag insåg att lagen kunde sätta honom i fängelse om det ville sig illa, men att jag glatt kunde skutta runt som om inget hänt. Hade han fått lov att göra lumpen, eller vägrat och blivit dömd, hade jag själv utsatt mig för mönstringen. Men vi slapp, båda. Hans fantastiska historia om sin ohälsa (helt påhittad) gjorde att ytterdörren snabbt öppnades.

Jag undrar när min puls kommer gå ned, och när jag ska fatta att jag ringt hem till en "idol" och pratat med honom i tjugo minuter, samt att han ville ge mig ett recensionsex av deras skiva när de spelar här nästa fredag så jag ska söka upp honom då.

Dags för kaffe.