En månad

"Han" är hemma igen. Vi pratade snabbt på msn alldeles nyss. Jag vet inte om det berodde på att han var trött efter att ha rest i 30 timmar, men allt kändes väldigt avmätt. Jag hade väl inte direkt förväntat mig att han skulle ta mig med storm (vet inte om jag hade uppskattat det heller) men jag hade velat kunna slappna av lite nu. Det känns ändå bra att han är tillbaka, hur det än blir. En månad har gått snabbt, och det har hänt en massa. Jag vet inte alls vad han har varit med om, och hur han känner nu, men jag hoppas att få veta tids nog. Just nu är jag nöjd med att veta att han är hemma och mår bra.

Spontanitet

Jag är inte känd för att vara den spontanaste av människor. Ibland när jag är full kan jag komma loss, och några få gånger sker det när jag är nykter. Alldeles nyss var jag spontan så det räckte för ett helt år. Flygresorna på Sterling är helt hemult billiga just nu, och det är de som ska ta mig och Erika till Bologna. Efter att ha sett datumen bli uppbokade så blev jag wild and crazy och bokade biljetter till oss båda. En vecka senare än vad vi tänkt, och utan att ha pratat med Erika som är på jobbet. Jag tror att det blir bra. Det måste bli bra. Framförallt blev det billigt.

Efteråt

Min mamma åkte tidigt i morse. Vi har haft bra dagar tillsammans, sett delar av Västerbottens inland, och kusten. Mamma jobbade här i början av sin karriär, och vi har återvänt till platser hon plöjde sig fram till genom snö med mig i magen. Vi har passerat många roliga namn på platser, i en klass för sig var helt klart "Västbanken" på en gul och röd skylt på vägen till Bygdsiljum. Hur fan gick det till? Igår åkte vi över till öarna Norrbyskär med färjan, havet gjorde mig gott, och jag somnade nästan i bilen hem. De senaste dagarna har jag haft mycket svårt att somna. Mamma har berättat om släkten, och vi har pratat lite om framtiden. Det är spännande att se var delar av mitt beteende kommer ifrån, och att man ändå lyckats skapa något eget av de gener man fått.

Nu känns det nästan lite tomt. Att göra allt en gång till låter ogörligt, men ändå måste vi. Jag trodde inte att det skulle ske så snart bara.

.....................................................................

Det villkorslösa verkar vara svårt att hitta, det finns inte där man kanske trodde att man skulle finna det. Begär jag för mycket? Är jag själv för villkorslös? Man ska inte be om ursäkt för sina känslor, det är viktigt att komma ihåg, men de resulterar inte alltid i det önskade.

Allt är ett jävla helvete

När mamma steg av flygbussen grät hon redan. Hon hade ringt min moster under resan från flygplatsen. Mamma och jag har pratat mycket idag. Om mycket. Framförallt om vilka vi är och vad vi gör. Vi är mycket lika. Vi skildes åt runt nio på kvällen, hon lånar en väns rum att sova i. Just nu är vi på varsitt håll och är ledsna.

I reklamen till en film som har premiär nästa vecka spelas Lonely day med System of a Down. Den låten spelades på en begravning jag var på i december. Jag har hållit ihop under dagen, men att höra bitar av den gjorde att allt motstånd försvann. Hela jag löstes upp. På mormors begravning spelades Härlig är jorden sjungen av Jan Malmsjö. På morfars begravning blir det dragspel.

Att ha sex missade samtal från sin moster på en måndagmorgon bådar inte gott. Hon har talat in på mobilsvar och ville prata med mamma som är på väg hit. Jag försökte hitta på ursäkter för henne att ringa, och hoppades in i det sista. Nu har hon ringt ännu en gång och jag var vaken och svarade. Min morfar gick bort i morse. Jag måste berätta det för mamma som landade hos mig precis. Jag vet faktiskt inte hur jag ska orka detta.

Sekunder

Jag höll på att bli påkörd igår. Klarade mig med en halv meter till godo. Kan berätta att livet inte passerade i revy, det kändes snarare som att det stannade upp. Sekunderna när jag hann tänka "Men herregud han kommer köra på mig" kändes som en transcendens.

(läs Panso idag)

Under tiden II

Att man inte kan resa bort och fly ifrån sig själv har jag konstaterat tidigare, men jag har ju också haft det väldigt bra i helgen. Så bra att jag trodde att jag skulle åka därifrån med ny energi och nån typ av framtidshopp, och istället blir det tvärtom. Är man högre upp blir fallet alltid hårdare. Det känns som att jag tappade bort min själ på resan, jag känner inte igen mig själv just nu.

Jag kan inte ens kvalificera det jag gjort som ett misstag, eftersom det skulle innebära att jag medvetet valt en sak och att utgången inte blev som jag önskade. Jag var inte medveten, jag valde inte. Det jag valde var att dricka precis allt jag kom åt. Därför känner jag inte igen mig själv, en Mård som kunde välja hade inte valt detta. Men ändå var jag kapabel till det. Frågan är varför jag vill förstöra för mig själv. Så till den milda grad att jag också förstör för andra.

Jag har alltså förlorat en vän. Det har aldrig varit ”normalt” mellan oss, och vi borde kanske ha gett upp tidigare. Men hur gör man det med en människa man vill ha i sitt liv för alltid? Det är ju ytterst sällan man träffar sådana människor. Sådana man älskar utan att det spelar någon roll vad de gör.