Intressanta saker med Göteborg

Dag 2:

After work innehåller gratis buffé. Alltså mat. Som man får. För att man vill dricka öl, och i det här fallet även se på handboll. Det existerar säkert på andra ställen också, men just nu vill jag att det är typiskt göteborgskt.

Ställena man frekventerar ser ut som lightversioner av Hamburg. Charmigt nedskavna. Med toaletter tagna från tyska festivaler. Vad kan motsvarigheten till Bajamaja heta?

Spårvagnarna. Igen. "Tunnelbana fast på marken" har jag råkat kalla dem för säkert fem gånger under en kväll. Det verkar läskigt att köra bil här. Låt oss inte göra det.

Dialekten är fantastisk. I små doser. Sen börjar den närma sig EU-norska.

Kniven bor här. Det var fint att ses.

Intressanta saker med Göteborg

Dag 1:

Fyra killar mot en på centralen, de fyra hade kniv. Killen som var ensam fattade ingenting. Klockan var tre. På eftermiddagen.

Antalet alkisar överstiger det man ser en vanlig dag i Sthlm. Om man inte hänger för länge utanför Systemet på Gullmarsplan.

Folk låter roligt. Jag pratar dalmål för att inte dra vrede över mig. Man gillar inte Sthlm här.

Spårvagnar. De är intressanta i sig. Bodde jag här skulle jag bli överkörd av en.

Skrivet som en anteckning i mobilen, förrförra tågresan

Det är som att jag tror att jag har något att säga. Så fort det blir en paus ska det skapas, men inget kommer ut. Oftast gör omöjligheten till kommunikation, som fel tid på dygnet för telefonsamtal eller avsaknad av penna, att andan faller på. Inte bara gräset, även jag är grönare på andra sidan.

Många har sagt "Skriv en bok!" nu när jag inte har något jobb. Hur det ska gå till, och vad jag ska skriva om, har ingen någon åsikt om. Det är väl bara att skriva? Eller?

Viljan finns där. Här. Men längre än så kommer jag inte. Något måste jag dock fylla dagarna med, annars riskerar jag att bli alldeles tyst.

Intressanta saker med Stockholm, #1

Idag fick vi post tre gånger. Exklusive tidningen som kom på morgonen. Jag förstår inte hur det gick till.

Hemma

Solen sticker i ögonen. Det pudrade lagret snö på taken nedanför har smält bort. Utebelysningen slokar kring balkongens räcke och tycks sorglig i avsaknaden av vinterinramning. Stockholm brukar se ut så här. Nederbörden som föll igår var en plaskig blandning av allt, som enbart gjorde oss blöta.

Man ser ganska långt från vår balkong. Till stadsdelar jag inte visste fanns. Det enda som hindrar är jordens krökning, och enstaka jättehus som skymmer sikten. Stockholm slutar aldrig. Det bara fortsätter och fortsätter i all oändlighet.

Ånga som sipprar upp bredvid skorstenen syns i motljuset. Lägenhetshusen är byggda på mitten av 40-talet. De står i en sluttning, vilket gör att vi som bor högst upp i ett hus som ligger mitt i backen kan se ned på alla andra. Om vi vill. Husen har en lätt suspekt gul färg. På första våningen ligger tvättstugan. Lukten av tvättmedel följer med några trappor upp.

På sommaren kommer det bli fantastiskt. I sommar. Sitta på balkongen med frukosten. Dricka vin till solnedgång och soluppgång. Stå i bikini och tänka att Sverige är allt bra fint ändå. Det är fint redan nu. Solen har börjat sin resa förbi vårt vardagsrumsfönster. Från vänster till höger ska den gå. Jag kisar och tittar lite försiktigt på den. Utebelysningen försöker göra sig osynlig utan resultat. Men om några timmar blir det beckmörkt igen. Då behövs ni. Lampor små.

Esbjörn

Tittar, min vana trogen, på allt och ingenting på TV samtidigt som jag läser läxa. Körläxa. Som i köra bil, inte som att sjunga i kör. De triviala orden om sådant man tar för givet blandas konstant med känslan av att "Om jag inte fixar det här kan jag faktiskt köra ihjäl någon". Tyngden finns där bakom. Det finns en anledning till allt.

Blippar förbi Grammisgalan och hånler åt att BjörnochBenny får exportrådets pris för Mamma mia!, tacka fan för det. Så ska kategorin årets jazz koras och hakan dras upp på en gång. Underläppen kan inte vara still. Både folket och juryn röstade på samma, och de andra nominerade visste redan innan att de inte hade en suck i år. När två stycken ur det som har varit en trio går upp på scenen för att ta emot priset börjar jag gråta. En av dem pratar; den andra kan inte.

Och mitt i allt undrar jag än en gång hur någon som gör sådan här musik kan dö. Och hur de som lämnades kvar ska kunna hitta ny musik inom sig.

Lyssna på E.S.T feat. Pat Metheny - Behind the Yashmak:
http://www.youtube.com/watch?v=B_VSA8BbDBE&feature=related

På tåget, med turkosa gnister som lyser upp den snödränkta skogen

Varför kan jag inte skriva längre? Att jag skriver just detta blir ju något av en motsägelse i sig, men ni förstår.

Jag vågar knappt närma mig orden. Vad tror jag ska hända? Föds mitt skrivande ur lidande, och lider jag då alltså inte längre? Behovet av att uttrycka mig, bara mig, måste finnas kvar. Men det kommer inte. Jag ser inte orden längre. Det krälar inte längre i mitt inre av något som vill ut.

Är detta harmoni vill jag inte ha det. Ett liv som detta har aldrig varit varken önskvärt eller tänkbart.

Är jag kanske rädd för att krackelera? Avslöja mig själv? Att mitt liv är en bluff, lyckan en chimär och allt bara temporärt? Att jag vill ha det bra, snarare än att jag de facto har det bra?

Orden har också, mer än tidigare, blivit ett arbete. Min hjärna och min kreativitet har ägts av någon annan. Haft ett syfte som någon dikterat åt mig, ramar som redan fastställts utan min medverkan. En kugge. Som skulle producera.

Och det gjorde jag. Nu efteråt känns trivialiteten skava på gränsen till det banala. Att ägna sitt liv åt en perifer värld ger så lite. Så oändligt lite att russinen man vill plocka ur kakan knappt syns och är uttorkade till oigenkännlighet när man väl hittar dem.

Varför då detta klamrande vid halmstråt i höstacken?

Jag vill omfamna mig själv. Och omfamna min vilja. Känslan av en vilja är så manifest att ett förnekande av den vore att förneka mig själv.

Vad har vi lärt oss av detta?

Jag går framåt. Kanske just det. Och att jag kan skriva.