På tåget, med turkosa gnister som lyser upp den snödränkta skogen

Varför kan jag inte skriva längre? Att jag skriver just detta blir ju något av en motsägelse i sig, men ni förstår.

Jag vågar knappt närma mig orden. Vad tror jag ska hända? Föds mitt skrivande ur lidande, och lider jag då alltså inte längre? Behovet av att uttrycka mig, bara mig, måste finnas kvar. Men det kommer inte. Jag ser inte orden längre. Det krälar inte längre i mitt inre av något som vill ut.

Är detta harmoni vill jag inte ha det. Ett liv som detta har aldrig varit varken önskvärt eller tänkbart.

Är jag kanske rädd för att krackelera? Avslöja mig själv? Att mitt liv är en bluff, lyckan en chimär och allt bara temporärt? Att jag vill ha det bra, snarare än att jag de facto har det bra?

Orden har också, mer än tidigare, blivit ett arbete. Min hjärna och min kreativitet har ägts av någon annan. Haft ett syfte som någon dikterat åt mig, ramar som redan fastställts utan min medverkan. En kugge. Som skulle producera.

Och det gjorde jag. Nu efteråt känns trivialiteten skava på gränsen till det banala. Att ägna sitt liv åt en perifer värld ger så lite. Så oändligt lite att russinen man vill plocka ur kakan knappt syns och är uttorkade till oigenkännlighet när man väl hittar dem.

Varför då detta klamrande vid halmstråt i höstacken?

Jag vill omfamna mig själv. Och omfamna min vilja. Känslan av en vilja är så manifest att ett förnekande av den vore att förneka mig själv.

Vad har vi lärt oss av detta?

Jag går framåt. Kanske just det. Och att jag kan skriva.