Esbjörn

Tittar, min vana trogen, på allt och ingenting på TV samtidigt som jag läser läxa. Körläxa. Som i köra bil, inte som att sjunga i kör. De triviala orden om sådant man tar för givet blandas konstant med känslan av att "Om jag inte fixar det här kan jag faktiskt köra ihjäl någon". Tyngden finns där bakom. Det finns en anledning till allt.

Blippar förbi Grammisgalan och hånler åt att BjörnochBenny får exportrådets pris för Mamma mia!, tacka fan för det. Så ska kategorin årets jazz koras och hakan dras upp på en gång. Underläppen kan inte vara still. Både folket och juryn röstade på samma, och de andra nominerade visste redan innan att de inte hade en suck i år. När två stycken ur det som har varit en trio går upp på scenen för att ta emot priset börjar jag gråta. En av dem pratar; den andra kan inte.

Och mitt i allt undrar jag än en gång hur någon som gör sådan här musik kan dö. Och hur de som lämnades kvar ska kunna hitta ny musik inom sig.

Lyssna på E.S.T feat. Pat Metheny - Behind the Yashmak:
http://www.youtube.com/watch?v=B_VSA8BbDBE&feature=related