Hemma

Solen sticker i ögonen. Det pudrade lagret snö på taken nedanför har smält bort. Utebelysningen slokar kring balkongens räcke och tycks sorglig i avsaknaden av vinterinramning. Stockholm brukar se ut så här. Nederbörden som föll igår var en plaskig blandning av allt, som enbart gjorde oss blöta.

Man ser ganska långt från vår balkong. Till stadsdelar jag inte visste fanns. Det enda som hindrar är jordens krökning, och enstaka jättehus som skymmer sikten. Stockholm slutar aldrig. Det bara fortsätter och fortsätter i all oändlighet.

Ånga som sipprar upp bredvid skorstenen syns i motljuset. Lägenhetshusen är byggda på mitten av 40-talet. De står i en sluttning, vilket gör att vi som bor högst upp i ett hus som ligger mitt i backen kan se ned på alla andra. Om vi vill. Husen har en lätt suspekt gul färg. På första våningen ligger tvättstugan. Lukten av tvättmedel följer med några trappor upp.

På sommaren kommer det bli fantastiskt. I sommar. Sitta på balkongen med frukosten. Dricka vin till solnedgång och soluppgång. Stå i bikini och tänka att Sverige är allt bra fint ändå. Det är fint redan nu. Solen har börjat sin resa förbi vårt vardagsrumsfönster. Från vänster till höger ska den gå. Jag kisar och tittar lite försiktigt på den. Utebelysningen försöker göra sig osynlig utan resultat. Men om några timmar blir det beckmörkt igen. Då behövs ni. Lampor små.