Första

"Den här gången har jag goda nyheter", säger han. Och mitt hjärta stannar nästan. Innan jag svarade i telefonen gjorde jag korstecknet. Jag som inte är religiös på en fläck. Gjorde korstecknet. För att jag inte klarade av något mer, för att den här gången måste det gå bra.

Tidigare under dagen hade jag fått svar från CSN. Ett "goddag yxskaft"-svar där de villigt erkände det faktum att jag slipper betala tillbaka något i år eftersom jag inte kommer ha någon inkomst, men ändå krävde mig på 2000 kronor från förra året.

Utöver det har det varit tyst. För tyst. Inte ens "tack men nej tack". Och så ringer han. Och har goda nyheter. Det är samma "han" som ringde i december då jag kom på andra plats. Jag tänkte att de antagligen inte ville ha mig på intervju för ett annat jobb bara för att skratta åt mig, men att vara trygg och göra mer än hoppas så att blodet tar sig fram i staccato går inte.

Skillnaden mellan högt och lågt är hårfin. Bara ett samtal bort. Plötsligt ser jag framåt. Inte bara dagar och veckor utan också månader. Det finns en framtid.

Blir nog chockstart på torsdag. Min första dag. Som pressekreterare.

Andra

Sol. Bitande blå himmel. Skymning med solnedgång i grapefrukternas alla färgvarianter. Stjärnklart mörker. Måne som drar mig uppåt. Lyser i mina ögon.

Jag ilskas. Trilskas. Smärta i munnen och begränsad rörlighet.

Förbannar andraplatsen om och om igen. Tänker på alla "om". En kille fick jobbet. Cheferna är män. Ingen plats för bitterhet och konspirationsteorier, men om. All den tid jag lagt ned på det. Sömnlösa nätter. Arbete och engagemang. För inget. I onödan.

Andra plats.

Korrekturläser bok för att fördriva tiden. Och för att minnas vad jag är bra på. Vad jag gillar. För att bidra. Hjälpa. Andra.

Somnar ofta glad och vaknar glad. Det är tiden där i mellan som jag måste arbeta på.

Dagens

En dagens-lista. Inspirerad av Kniven.

Dagens frukost: Ciabatta med creme bonjour - soltorkad tomat, cognacsmedvurst, körsbärstomater och fetaost. Te - Bönor och blads egna citrusblandning. DN (men den åt jag inte). Hade tänkt att göra det Kniven-style och fota allt, men jag var för hungrig.

Dagens kläder: Hittills inte mycket. Kärlekens boxer och t-shirt. Allt blir liksom baggymysigt då.

Dagens humör: Extremt nervös.

Dagens tanke: Kommer de ringa? Vad kommer de säga? Ska jag ringa? Tänk om jag får jobbet? Tänk om jag inte får det?

Dagens frisyr: Hög slarvig knut.

Dagens doft: Lite dammig kanske. Efter dusch kommer det lukta coconutscrub om hela mig.

Dagens glädjeämne: Att kärleken fick pengar idag. Om än bara CSN.

Dagens irritationsmoment: Inget. Än. Kommer nog irritera mig på att mjölken tar slut snart.

Edit en kvart senare: Att jag enligt BMI-mätningen är överviktig.

Dagens mest ointressanta ämne: Ansökningarna som måste skickas in.

Dagens roligaste: Tyngdlyftning, VM, damer klass 63. Gårdagens herrtävling i klass 77 var riktigt bra.

Dagens göromål: Söka jobb. Vänta vänta. Gå på möte mot kvällen.

Dagens låt: Sjöng på Lily Allens "Fuck you" till frukost. Så det får bli den.

TV

"Det är en uppvisning i konsten att blåsa boll" säger kommentatorn. Mitt himlande med ögonen har nått nya nivåer. Söndagsunderhållningen på TV är minst sagt bristfällig. Det blir kortspel i stället.

Unika formationer

Mannen stannar upp framför mig. Såsom mitt i en mening. Som av ett ryck. Han är ganska lång, lite överviktig, rultar lite när han går. Klädd i stora kläder.
- Jag skulle vilja gå i ide, säger han och tittar på mig. Jag svarar ett skrattande "ja" och går vidare. Han tycks nöjd med den lilla interaktionen och fortsätter åt sitt håll.

Det föll lite snö igår. Kallt vatten i unika formationer. Stacks lite men var mest vackert i himlen. Denna dag har det fallit desto mer. Inte lika kallt och absolut inte lika vackert. Man ser inte till nästa stadsdel från vår balkong. Knappt igenom den vi bor i. Värdigt Lützen, passande nog, en dag som denna. Det har hållit på i flera timmar och äntligen börjar flingorna fästa. På marken. På taken. Pudrat. Blött puder. Man kan tycka att det borde bli glasyr men det blir det inte.

Följde Kärleken till bussen och gick samtidigt och handlade. Vätan var påtaglig när jag kom hem. Den blöta halsduken nedanför ansiktet. Lukten av stickade produkter fläckade av vatten är inte trevlig. Händernas klåda orsakade av väderomslaget botas med hydrokortison. Vintern för mig är kladdiga händer.

Väl inne dricker jag upp kaffet Kärleken satte på tidigare. Jag hinner aldrig dricka ur en kopp innan det blir kallt. Trots att jag värmer mjölken.

Detta är inte vinter. Inte på samma sätt som i Dalarna eller Umeå. Denna snö kommer försvinna. Den plaskar bort på nolltid. Ny kommer säkert om några veckor och den stannar kanske lite längre. Men vintern dröjer ett tag till.

Bitna käkar

Vad vet vi egentligen om den vi älskar? Tio procent brukar det sägas. Resten är uppdiktat utifrån våra egna hjärnor. Så som vi vill att det ska vara. Projicerar en utopi och gör oss blinda för en verklighet som är skrämmande. Som inte passar in.

Och när sedan paradigmskiftet kommer, när det inte längre går att gå tillbaka, orkar man då? Orkar man se det man inte ville se innan. Tar man konsekvenserna. Av det jobbiga. När det finns så mycket som är bra.

Bara blunda lite

Jag ser lite i kors fastän jag varken läst eller skrivit mycket i dag. Tröttheten drar min kropp nedåt. Sittande duger knappt; jag vill lägga mig i soffan och blunda. Bara lite.

Kallt långt bak i halsen. Har druckit mjölk. Knappt ätit något vettigt; desto mer ovettigt. Ska göra spenatsoppa imorgon. Det kan man leva på i flera dagar.

I lördags firade jag två nyktra månader med en öl. Sedan en öl till. Efter det var det nog. Jag mådde mycket sämre än vad jag förtjänade i går: att dricka mer är inte värt det. Stackars kropp.

Och nu är jag trött. Tänder alla lampor som finns i lägenheten. I fönstret, i hyllan, i taket, i hörnet. Allt för att övertyga mig själv om att jag bara påverkats av det yttre mörkret. Att jag egentligen är hur pigg som helst.

Fick "Nej" på ett jobb i Blekinge i dag. Lite glad, lite ledsen. Jobbet ville jag ha. Men inte i Blekinge. Det vore skönt att en stund inte tänka på avsaknaden av jobb. Men det är svårt. Sitter på nätterna och letar runt på bemanningsföretag, på jobbförmedlingssidor, på folk som arbetar med sådant som jag skulle vilja arbeta med, nu när jag vet att man kan göra det.

Ont i huvudet nu. Efter att ha skrivit detta korta. Ser jag sämre igen? Ska nog stänga ögonen lite, bara blunda, lite...

Kärleken till små djur

Ibland kan känslorna för våra två sköldpaddor bli alldeles överväldigande. Två små sköldisar som simmar runt, solar och plaskar när de är hungriga. Det är allt de gör. På sommaren får de bo i en damm utomhus hos mamma och pappa. Då äter de levande föda och solar i en riktig sol. Det gillar de. Jag och min bror fick dem när vi gick på lekis ungefär. De är alltså över 20 år gamla. Nu bor de hos mig och kärleken.

När de flyttade hit låg jag på nätterna och lyssnade efter deras ljud från köket. När tidningen rasade in genom inkastet runt fyra på morgonen flög jag upp ur sängen fullständigt övertygad om att sköldpaddorna ramlat ut ur akvariet. Jag drömde att de rymde. Att de mådde dåligt och behövde sin matte.

Någonstans där insåg jag att jag aldrig skulle klara av att ha hund. Sköldpaddorna är ändå ganska självständiga. De klarar sig några dagar utan oss. De är inte direkt gosvänliga och hör ärligt talat inte när man pratar med dem. Såklart pratar man med dem ändå, men det är ett helt annat problem.

Men tänk sen om man haft en hund i flera år. Ett gosigt yrväder som viftade på svansen och förstod vad man sa. Och så dör den! Ens bästaste vän i hela världen. Jag skulle gå sönder inombords.

För att inte tala om barn. Hur klarar man av att föda något som kan dö?

Festinate lente!

Om jag börjar vänja mig? Ha! Tvärtom. Men jag måste nog. Försöka lugna ned mig. Det här kan ta tid. Det kommer inte lösa sig på en gång. Samtalen från DN är inte jobberbjudanden: de ville påminna mig om att prenumerationen snart går ut. Jag är inte tillräckligt kvalificerad för de jobb där det ingår webbhantering. Jag har inte flera års arbetslivserfarenhet.

Jag har tid. Jag måste omfamna den. Utnyttja den. Annars kommer jag bli galen.

En liten lista, under tiden

1. Hur gammal är du om fem år?
Oj. Då har jag cementerat 30-skapet. 31 alltså.

2. Vem var den sista du träffade?
Senaste. Var Kärleken.
3. Hur lång är du?
167 cm om jag har en bra dag.
4. Vilken var den senaste film du såg?

Någon på tv… The Bourne Ultimatum tror jag.

5. Vem ringde du senast?

Kärleken

6. Hur löd ditt senaste sms och till vem?

”Gärna imorn. Har migrän.” Till Jenny. Som ville shoppa. Huvudet mår lite bättre nu.

7. Vad är dagens planer?

Söka de jobb jag kan. Vänta på mail. Boka tvättid. Titta på en rad sköna tv-program. Tisdagar rules.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?

Sms, om man vet att personen ifråga kommer svara. Annars ringer jag.

9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?

Gifta.

10. När såg du senast din mamma?

För en månad sedan.
11. Vilken ögonfärg har du?

Blå.
12. När vaknade du idag?

08.20. Trodde att Kärleken försovit sig. Men han låg och drog sig. Jag hade inte hört hans väckarklocka. Mycket skönt.

13. Har du någon gång hittat en katt?

Hittat? Nej men jag har säkert sett flera stycken.

14. Vilken är din favoritplats?

I sängen med Kärleken.

15. Vilken plats föredrar du minst?

Offentliga plaster med för mycket folk. Trånga utrymmen man delar med andra människor.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år?

Samma stad. Annat liv.

17. Vad skrämde dig som barn?
Det mesta. Mörkret. Döden. Skuggor. Sagor som jag hört förut men inte kunde lita på att de skulle sluta lyckligt igen.

18. Vem fick dig att skratta senast?

TV’n. Skrattar mycket gott åt ”Christine” nu för tiden.

19. Är du för ung för att äga vinylskivor?

För ung? Hur kan man vara det? Nej. Jag har en hög.

20. Har du stationär eller bärbar dator?

Bärbar.

21. Sover du med eller utan kläder på dig?

Utan. Annars blir det varmt och panikigt.

22. Hur många kuddar har du i sängen?

Jag har en. Kärleken har en.

23. Hur många landskap har du bott i?

Fyra: Dalarna, Uppland, Västerbotten, Södermanland.

24. Har du någon gång spytt på fyllan?

Ja. Siktar på aldrig mer.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?

Barfota. Gärna barfota i skor också.

26. Är du social?

Jodå. Om jag mår fint eller går in för det är jag astrevlig och käck. Har jag en dålig dag kan det vara svårt.

27. Vilken är din favoritglass?

Typ alla från Ben & Jerrys. Med choklad. Och grejs.

28. Vad skulle du göra om du vann en miljon?

Skriva färdigt boken. Resa bort en sväng. Kanske starta tidning?

29. Tycker du om kinamat?

Nej, lite dålig på det.

30. Tycker du om kaffe?

Det är inte en fråga om att tycka om. Det är en fråga om att överleva.

31. Vad dricker du till frukost?

Te om jag har tid. Kaffe om det är kick start som gäller. Ibland blåbärssoppa också.

32. Sover du på någon särskild sida?

Av mig eller av sängen? Närmast utgången… Somnar lättast på rygg.

33. Kan du spela poker?

Ja. Det är roligt. Men förlorar jag blir jag galen.

34. Tycker du om att mysa?

Är inte det en dum fråga? Är inte mysa per definition något okränkbart positivt?

35. Är du en beroendemänniska?

Ja. Allt jag börjat med är jag fast i: socker, koffein, alkohol (dock har jag haft uppehåll pga. sjukdom). Därför provar jag inget olagligt. Det skulle säkert bita sig fast.

36. Känner du någon med samma födelsedag som din?

Nej, men typ alla dagar i kring.

37. Vill du ha barn?

Ja. Det verkar så.

38. Kan du några andra språk än svenska?

Kan och kan… Engelska går bra. Fuskar lite på franska och en del andra språk.

39. Har du någonsin åkt ambulans?

Nej. Var läskigt nog med sjuktaxi.

40. Föredrar du havet eller en pool?

Åh, bada!

41. Vad spenderar du helst pengar på?

”Upplevelser”: god mat, scenkonst, bio, festande osv.

42. Äger du dyra smycken?

Vad är dyrt? Har en ring för över tusen kronor. Som jag inte använt på kanske sex år.

43. Har du någon gång testat narkotika?

Se 35.
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen?

Kaffe med mjölk. Men det kanske inte stoppas in. Mer hälls.

45. Vem är den roligaste människan du känner?

Några har man roligt med. Några har man roligt åt.

46. Välj ett ärr på din kropp?

Välj? Har två nya på magen. De är asstora. Ser lite konstigt ut men de har läkt fint.

47. Vad har du för ringsignal?

En skönt avslappnad gitarrslinga som man sjunger vidare på när man svarat.

48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?

Jo, det har jag nog. Men antagligen hemma hos mamma och pappa.

49. Flirtar du mycket?

Nej, det har jag aldrig gjort.

50. Vart togs din profilbild för din blogg?

På en uteservering i Umeå.
51. Kan du byta olja på bilen?

Antagligen. Ge mig en instruktionsbok bara.

52. Har du fått fortkörningsböter?

Nej. Men risken kommer nog öka när jag väl får körkort.

53. Vilken var den senaste bok du läste?

Läser Stig Claessons ”Vem älskar Yngve Frej” just nu.

54. Läser du dagstidningen?

Ja. Varje dag. Nu när jag har tid läser jag faktiskt varje del i DN. Utom typ ”Bostad” och ”Motor”.

55. Prenumererar du på någon veckotidning?

Duger månadsmagasin? Får Sweden Rock Magazine, eftersom jag skriver där.

56. Dansar du i bilen?

Sittdans? Det vore något för framtiden.

57. Vilken radiostation lyssnade du på senast?

P3 via webben.

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?

Antingen något i korsordet eller på en handlingslista.

59. När var du i kyrkan senast?

”Kyrkan” som i den svenska? När mormor dog. För två år sedan. Jag bar folkdräkt. Var i kyrkor när vi var i Spanien i augusti också. Det satt tiggare i dörröppningen.

Söndag klockan 12

Rädslan för att himlen ska ramla ned över våra huvuden tycks människan ha kommit ifrån. Men att molntäcket och dimman inte ska krypa in i oss och sakta kväva livet ur oss vågar man inte riktigt lita på. Luften ser tjock ut. Lömsk.

Igår tittade vi på fotboll utan att ha något för det. Fyra personer blev plötsligt till åtta och soffbordet fick förpassas till ett hörn så att alla fick plats. Drivor med burkar och flaskor blev kvar. Jag drack två alkoholfria öl. Tyngden saknas i dem. Man märker dem inte efter att man har svalt.

I natt drömde jag så fruktansvärt. Om vänner som försvinner. Som vänder ryggen till. Som vägrar en kommunikation. Kärleken knöt in mig i sin morgonrock som tröst när jag vaknat.

I dag tänkte jag skriva färdigt ett frilansförslag och kanske börja på ett annat. Jobbmässa var inte min grej. Tänk Idol-uttagning i hysterin. I fredags var jag på Arbetsförmedlingen och blev ett huvud kortare och ett liv fattigare. I morgon ska jag till rätt Arbetsförmedling som förhoppningsvis vet vad de sysslar med.

Det bankar lite i pannan fastän jag inte förtjänat det. Te får bota. Och glass. Vi har halva frysen full av glass.

Monster

Det är som att jag vill kräkas på allt. Mest på mig själv. Går runt i långkalsonger från Polarn och pyret, svart- och vitrandiga, och linne som brukade vara svart. Vill så mycket men kommer ingen vart.

Min situation har börjat bli verklig för mig. Tidigare var den mest som ett monster där framme. Ett oundviklig monster som jag måste tämja. Ironiskt nog ska jag på jobbmässa imorgon som anordnas av just ett monster. Monster.se slår på stora trumman på Berns. Man får träffa jobbcoacher, speeddejta företag och mingla skiten ur sig. Samt få gratis lunch. Jag har aldrig varit på något liknande förut och vet inte alls vad jag ska förvänta mig. Hur man ska bete sig. Vad jag kan få ut av det. Tänker vara precis skitsnygg i alla fall. Sen får det gå som det vill.

Jag vill tro att jag bara har en svacka. Det måste bara vara en svacka. Inte kräkas. Vara glad. Men jag har svårt att se vad som ska kunna göra det bättre. Det låter otroligt att ett Monster är lösningen på problemet. Men man ska väl prova allt?

Pest blir kolera

Nu har jag slutat vara sjukskriven. Det innebär att jag istället är arbetslös. Jag svettas när jag skriver detta. Av nervositet. Stressen. Det blev precis verklighet.

Under balkongen blåser en man bort löv. Med en stor lövblåsare. Det skulle kanske kunna vara något? På vintern kan jag sen vinna alla snöbollskrig genom att sonika blåsa snö på mina motståndare. På våren skulle jag, likt Ida i sommarvisan, blåsa bort vintern och ta fram våren. På sommaren kan man kanske blåsa lite på den som är varm och svettig.

Eller så kan jag ta mig samman och söka dagens jobb.

Lilla videung

Fåglarna kvittrar utanför. Lurar mig till våren. De sjunger som smält snö. Som knopp. Som sol som smyger sig på.

Soffans filt hänger på sniskan i fönstret. Det blir för ljust och varmt mitt på dagen. På kvällen vänder det snabbt: då vill man ha filten i knät.

Sköldpaddorna solar i köket. I sitt hem. Akvarium och lampa. Sträcker på sig för att komma så nära som möjligt. Ligger alldeles still en hel dag. Gonar sig.

Jag funderar på te. På projekt. På ord. Och på te. Sjunger till Kärleken innan han ska somna. Sov du lilla videung. Än så är det vinter.

Bristen på friskhet

Kanske var det egentligen inte meningen att jag skulle komma tillbaka till jobbet. Någonsin. Men jag har inte medvetet gjort mig själv sjuk.

Natten mot fredagen vaknade jag med feber, frossa, värk i hela kroppen, uppsvullna körtlar i halsen och ont i hela munnen. Det blev värre. Tog mig inte till läkare förrän på söndagen. SÖS-akuten blev till Karolinskas akut. Öron-näsa-hals specialist och penicillin. Då hade jag inte kunnat tugga på två dagar. Infektionen sitter i halsen, munnen råkade bara vara i vägen. De smärtstillande jag fick med började hjälpa efter några dagar. Nu mår jag bättre, men har inte varit utomhus sedan jag och Kärleken kämpade oss hem via buss på söndagens eftermiddag.

Det gör fortfarande ont på många ställen. Men jag är i betydligt bättre skick än jag var i helgen. Fredagens morgon grät jag mest av förtvivlan. Av smärtan. Och av det faktum att det aldrig blir bra.

Så därför ingen sista vecka. Inget adjö. Ingen kaka bakad. Inget "tack för den här tiden". Jag vet inte alls hur jag ställer mig till det. De har ju ändå varit... mitt liv... nästan, i ett halvår.

Fick min sista lön i dag. En lätt panikkänsla sprider sig. Nästa månad kommer inget lönebesked. Visst låter det läskigt? Hjärtat rusar lite.

Jag tar med mig tidningen till sängen för att vila lite. Paniken kan vänta. Först tar vi helg.

Bristen på anständighet

Nästa vecka är min sista på jobbet. Passande nog firar de ett år och har personalfest på fredagen. Jag har inte tänkt att närvara. Ska dock baka min berömda kaka som blev succé senast.

Det vänder sig i hela kroppen när jag tänker på sista veckan. Jag vill inte gå dit. Vara överflödig. I vägen. Skaka hand med han som tagit min plats. Som ska göra mitt arbete bättre än jag. Jag tycker att jag varit där rätt kort tid men när jag räknat på det har jag funnits med under halva deras livstid. Borde man inte få något för det i alla fall? Åtminstone rätten till ett anständigt farväl? En anständig sista vecka.

Att tidningen jag arbetat för ofta trampat över just anständighetens gräns gör att jag mest skrattar åt det hela. Inombords. Lite håglöst sådär. Som att man inte ska förvänta sig annat. Men ändå tror man på folk. Litar. Det gör jag. Ska man inte göra det?

Jag svamlar. Söker efter ord att beskriva det jag känner. Jag vet inte. Vill bara att det ska ta slut. Slutet. Så utdraget och obekvämt. Ovärdigt. Jag vill slippa se dem i ögonen. Räds det falska. Räds mig själv. Slåss man som en ett skadat djur i ett hörn? Har man värdigheten kvar efter att ha blivit av med jobbet när man ligger nyopererad i en säng?

Crawl back in

Vi överlevde ännu en elfte september. Min farmor fyllde 91 år i torsdags. Våra vänner födde ett barn (okej, en av dem stod för största delen av själva födandet...) samma dag. Och vad gör jag? Inte mycket. Ser lite på tv. Hänger lite på Internet. Läser hela DN varje dag. Löser korsord. Sover lite. Söker ett jobb och hoppas så att hjärtat nästan spricker varje gång telefonen ringer.

Det har knappt lett till ett mail ens. "Tack för din ansökan." Men jag fortsätter. Enträget. Även om det gäller att ha tajming så skapar man möjligheterna åt sig själv. De vet inget om min förträfflighet. De vet inte att det är mig de söker. Så då måste jag berätta om det för dem.

Det gör jag. Oj, vad jag berättar. Det är rätt trevligt. Ju oftare man upprepar något desto snabbare blir det sant. Jag börjar nästan tro på mina egna ord. Jag tror på mig själv. Annars kommer de inte göra det.

Är det annorlunda denna gång? Kanske. Inte paniken riktigt. Har en plan B. Vet att plan A sällan funkar men arbetar för den ändå medveten om att plan B finns där. Den gör att jag klarar mig ett tag. Sysslolösheten skrämmer mig nog mest. Mer än arbetslösheten i sig. Sysslolös blir jag aldrig. Det ser jag själv till.

Om natten är det svårt. Att vila. Skulle vilja ha en kokong.

Mård i miniformat

Har börjat twittra. Vid intresse skriv en kommentar med mail så skickar jag över länk.

I övrigt har jag haft den bästa dagen på länge, rent fysiskt. Var tredje dag känner jag att det går framåt. I dag orkade jag duscha utan att svimma, OCH tog mig ur badkaret alldeles själv. Det, mina små lamm, är livskvalitet.

...

Och mitt i allt måste jag hålla mig nykter.

Arg är jag också

Och ibland ledsen.