Jaget

Borde det inte komma som det mest naturliga i hela världen att vara sig själv? Jag har tillåtit mig att vara det nu, och det är en kamp hela tiden. Jag måste påminna mig själv om att jag får bete mig precis som jag vill, att det är det bästa sättet och att det faktiskt fungerar. Jag behöver inte nosa mig till tecken som säger att jag ska anpassa mig på ett eller annat sätt, men hur länge kan man hålla på att inte anpassa sig? Kan man ha det så här hela tiden? Praxis har varit att anpassa sig lite i alla fall, för hur ska man kunna stå ut med att visa sitt innersta, Jaget, hela tiden? Att slänga fram det för bedömning och faktiskt tro att det kommer passera med ett ”godkänt”? Tänk att det ska kännas så läskigt att vara sig själv. Vem har jag varit tidigare?

Vår?

På SVT-text kan man läsa en hel sida om att våren kommer. En meteorolog berättar om vad ”vår” innebär, att det kommer bli varmt på en massa ställen och att det har varit REKORDVARMT i Linköping. Kontentan är att våren har kommit till Sverige och att det är helt fantastiskt. Sista meningen i texten lyder: ”Men i norr kommer det vara fortsatt kallt och snöa.” Tack. Jag kan inte beskriva med ord hur trött jag är på detta nu.

Intermission

Jag vill att du ska komma nu!
Jag vill att du ska komma nu genast!
Miniräknaren ska du ta med dig.
Och Steinwayflygeln.
Du ska ta med dig plåster magnecyl eau de cologne och sanisept
en flaska Ramlösa en flaska gin en flaska whisky och
en tandbortsmugg
en flaska Ajax och en storpack dormopan en krukväxt och
en pizza
och en respirator.
Jag vill att du ska komma nu genast!
Just du ska komma nu genast!
Och ta mig med storm.
Du ska släcka takarmaturen.
Och tända kandelabrarna.
Du ska dra ur telefonjacken.
Och blåsa upp gummimadrasserna.
Du ska torka mina tårar och tala förstånd med mej.
När solen går ner bakom Operan.
Och det är dags att gå hem.
Då ska du komma till mig.
Med ditt hjärta.
Och ditt jaktgevär.
Så att jag aldrig mera tappar fattningen.
I ett smakfullt inrett vardagsrum.
Så att jag aldrig mer står på fönsterblecket
Och verkar lite korkad.
Med en törnros i min hand.
Så att jag aldrig mer kryper genom tunnelbanorna.
Med en pinsam sång.
På mina spruckna läppar.
Du måste komma nu, du måste komma nu genast!
Helt enkelt därför att jag inte står ut annars.
Helt enkelt därför att det pockar på så förbannat.
Helt enkelt för att jag är en helt vanlig kvinna.
Fullt frisk och måttligt överviktig.
Ganska huslig, hjälpsam och nervös.
Snäll och rar och mycket rädd.
Med allmänna intressen och en slumrande litterär ådra.

-Kristina Lugn

Fredagkväll

Efter en retorisk fråga från en vän i Uppsala, rörande varför jag inte befann mig ölandes på Orvars med honom, började jag i duschen tänka på Orvars. Och sedan på Ghuben. Nog för att utbudet i Umeå på vattenhål är hyfsat varierat, men något Orvars eller Ghuben finns det inte. Inte ett ställe dit man kan gå med ett smärre sällskap, beställa öl, parkera röven på en stol vid ett bord och sen sitta där hela kvällen i gemyt, mys och samkväm, för att sedan gå hem 2-7 öl senare nöjd och belåten. Detta ställe saknas, eller så har jag inte hittat det än, och ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att det är just ett sånt ställe jag behöver.

Ikväll får jag istället hålla till godo med NH (dock mest eftersom jag måste, hade jag inte behövt göra mitt reportage hade jag nog stannat hemma). Jag kommer att vara nyktrast, mest påklädd (av de honliga) och bära runt på störst kamera.

...fortsättning till Tankar på lunchen

Största delen av sidorna 4-5 i gårdagens kulturdel ägnades åt att anmäla ett nytryck av Jordens fördömda, Frantz Fanons kanske mest kända bok. Den kallas för en klassiker i ingressen, vilket jag ställer mig frågande till, klassiker liksom Brott och straff? Det är lätt att kalla en bok för en klassiker, men det är inte alltid lyckat. Jordens fördömda, och det andra Fanon har skrivit, är viktig och intressant litteratur helt enkelt, och ska användas, inte bara läsas för att de är klassiker. Boken är aktuell på nytt i vår postkoloniala värld, nu eftersom ”kriget mot terrorismen” är över oss. ”Klassiker” indikerar en tidlöshet, och om det är något Fanon inte är så är det tidlös, han är otroligt kontextbunden anser jag, och nästan omöjlig att förstå utan sin tid.

Jag har inte läst Jordens fördömda, men för två år sedan läste jag Svart hud, vita masker som jag även har i min ägo (hos mor och far i en av fyra lådor, mina älskade böcker!). En tanke som slår mig när jag läser är hur häftig jag själv tycker att jag är för att jag läst Fanon, och för att jag förstår det Helgesson skriver om. Det känns som att man får ta del av något exklusivt, för även om boken kallas för ”en klassiker” tror jag det är mycket få som känner till Fanon och än färre som faktiskt läst honom. Frågan blir då; vem skriver Helgesson för? Är det för den lilla lyckliga skara (som jag nu råkar tillhöra) som kan tillgodogöra sig texten på alla sätt, eller vill han frälsa några nya själar? Vem sätter sig att läsa denna text utan att veta vad Helgesson skriver om? Jag tror att hur man än vrider och vänder på det blir summan av läsare inget annat än en elit. Detta gäller både de som inte kände till Fanon sen tidigare och de som gjorde det. Är detta önskvärt? Hur ska man göra detta tillgängligt? Tycker kanske inte denna elit att det är önskvärt att göra det tillgängligt?

Jag märker nu att detta inte på nåt ställe handlat om det jag satt och tänkte på under lunchen igår, men så går det när tanken får sväva fritt. De resonemang jag förde med mig själv då rörde sig kring min läsning av Svart hud, vita masker och parallelliteten i utseendet hos olika typer av strukturellt förtryck. På samma sätt som det inte finns någon ”kvinna” hävdar jag att ”le nègre n’existe pas”. Jag får kanske, med Anders Svenssons ord (efter frisparksmålet mot Argentina i VM 2002) ”suck on this karamell for a while” och diskutera vidare med mig själv ett tag. Jag går loss alldeles för lätt på detta ämne och känner mig ostrukturerad i tanken just nu. Men ni som vill får gärna läsa artikeln och skriva ned era tankar här!

Skavande

Många saker har fått mig att bli lite brydd idag, redan innan första kaffekoppen.

• Om du söker efter någon på eniro, hittar personen och klickar på den får du upp vilket datum personen fyller år och har namnsdag. Provade på mig själv, jag tyckte faktiskt inte om det.

• DN berättade att en man som bytte kön till kvinna fick sin bilförsäkring höjd med 1200 kronor.
  

• Lägenheten jag bor i, och sitter i just nu, är uppsagd. Såg annonsen på Bostadens hemsida nyss, redan var det ungefär 50 personer i kö på den. Känns nästan lite skändande. Var ska jag bo?
  

Nu ska jag dricka kaffe, förhoppningsvis kommer det göra mig mer hårdhudad så att jag kan möta denna dag med högburet huvud och solsken i…

(Jag glömde helt bort att skriva om den tredje fullträffen igår, förväntningarna torde vid det här laget vara monumentala.)

Tankar på lunchen

Min lunchdate var idag Thomas Anderberg, Jonas Thente och Stefan Helgesson, alltså mina två favoritsidor i DN; 4-5. Vissa dagar kan jag läsa igenom dem utan att fångas av något speciellt alls, och vissa dagar prickar de in fullträff efter fullträff. Dagens tidning bestod av tre fullträffar från dessa herrar.

DN vill vara ”oberoende liberal”, men i kulturdelen bränner medievänstern till ibland! Dagens spalt/krönika (s.4) handlar om den smygande nedrustningen av kultur och miljö i Sverige, med mycket träffande beskrivningar av dito ministrar och deras verksamhet. I korta drag skriver Anderberg att de är mycket sympatiska personer och framstår som vettiga och snälla, så därför märker vi inte det ondskefulla de gör.

Nedanför denna presenteras vår utrikesminister på ett förtjänstfullt sätt, något jag saknat tidigare. Den arrogans som Carl Bildt kan visa, både till stort och smått, är skrämmande och här sätter Thente fingret på det mesta. Rubriken är ”Världsberömda i hela Sverige - Stjärnor på rymmen från ankdammen”, och handlar om den ruttna inställning Carl Bidlt har, som blivit än mer synlig (och problematisk) när han nu bytt planhalva. Karln tycker illa om Sverige och den svenska mentaliteten men ska ändå vara vårt ansikte utåt. Thente avslutar det hela med ”Samtidigt är det lite rörande, för man ser framför sig en liten grabb i kritstrecksrandiga galonkläder som har rymt till stora skogen efter en tillsägelse. Där står han morskt i brynet och tittar mot hemmet. Njutningsfullt väser han: Jäääävla mamma.” I fortsättningen kommer Bildt alltid att bära kritstrecksrandiga galonisar för mig.

(I texten drar Thente paralleller till Dolph Lundgren, vilket gjorde att jag började fundera på hans namn. Vilka heter ”Dolph” egentligen? Det finns nån typ av amerikanskt lag som heter Dolphins, räcker det? Finns det nån mer? Och vilka heter Gunde? Finns det nån mer än Gunde Svan? Har de patent på namnen?)

Tredje fullträffen förtjänar en egen text, så jag återkommer.