Hittills

Min nyktra helg so far:
Fredag - lagade god mat (mmm... potatis...), tittade på CSI, åkte till E, Tittade på Die Hard (sjukt rolig film, upplevde den som en metafor för 80-talet), träffade E's syster (lätt wierd upplevelse)
Lördag - ingen frukost (E's kyl bestod av starköl, lök och bacon), drack te, läste halva DN, åkte ned på Systemet och handlade inför måndag (inget rödvin, kroppen skriker våldsamt vid tanken, bubbel och lite ale blev det), köpte te och ny mascara (LYX!), drack kaffe med E i solen och frös som fan. Halva Umeå var på stan, och halva Umeå skulle följdaktligen åka därifrån sen, busskön var abnorm. Väl hemma har jag ringt Erika, Anders och K1, den sista av dem fyllde år och skulle otippat nog jobba ikväll. Vi har inte hörts på telefon sen i... januari? ...förra året? Jag vet inte, men det känns inuti på en gång. Jag tycker så mycket om den människan, det går inte att förneka, men det känns ändå bra eftersom jag inte bryr mig så mycket om det. Ibland kan jag också ångra att vi alls var tillsammans, det är bara onödigt av mig och det går över snabbt, men ilskan finns där så nära också. Nu ska jag ringa några fler vänner, koka te, läsa färdigt DN och kanske städa lite.

Spännande fortsättning följer...

Dovt

Att jag vaknar och reser mig upp gör jag enkom för att dagen ska gå snabbare och att jag sen får komma tillbaks hem. Det går över, berg-och-dalbanan tar sig sakta uppåt igen, men det känns lite tråkigt under tiden. Jag lever inte riktigt, jag mest överlever. Känner mig inbäddad i ett lager bomull. Ett kallt lager. Huvudet tar inte in de yttre signalerna med samma skärpa som det brukar, kroppen förnimmer inte sin omgivning med samma exakthet som jag är van vid. Jag är varm på halva kroppen, halva fryser. Huvudet är tungt och varmt. Ögonen vill stängas ideligen, men tillåts inte vila av den ständigt malande hjärnan. En hjärna som är långsammare än vanligt, så det som mals runt har inte den dignitet jag önskar. Delar av detta har med POLLENCHOCKEN att göra, jag blir trött, långsam och förstår mindre. Det kan kanske vara dags för lite ordentliga grejer nu, en ny allergiutredning är på sin plats.

Att helgen nalkas ser jag fram emot, men inte på det vanliga sättet. Jag ser fram emot att vara nykter. Jag ser fram emot att inte festa. Att få sova, att få hinna läsa tidningen en hel förmiddag, att få dricka te, lyssna på radio, kanske baka, laga god mat, se en film, ringa till dem som är långt bort, kanske till och med plugga, titta på TV, käka middag med tjejerna, gå och lägga mig med en bok (och kanske E). Jag har valt detta själv och det känns väldigt skönt, jag ska bara chilla, väga min tid på guldvåg. Min tid.

Läggdags

Två blinkande rutor bredvid varandra, två olika människor mer eller mindre omedvetna om den andres existens, möts på min dators skrivbord. De är så nära, men känner inte varandra och kommer antagligen aldrig att träffas. En annan människa är länken mellan dem, i detta fall jag. Man borde rimligtvis tycka att det torde finnas något gemensamt mellan dessa två människor, då de har en gemensam nämnare, men snarare ser jag bara skillnaderna. Mellan dem blir bara ett frågetecken kvar, hur passar jag in i denna bild? Det blir för motsägelsefullt. Är jag samma person varesig jag pratar med A eller B? Känner de samma person? Gillar de samma person?

Kontentan är nog att jag är trött och överintellektualiserar varje möjlig sak. Min hjärna har nog börjat komma igång igen, men det är så dags nu när jag behöver sova.

"Man blir ledsen, besviken och förbannad" Del II

Jag är ledig idag! Det innebär att man får ligga och tryna i sängen länge, man får läsa tidningen på förmiddagen och bara löka runt i största allmänhet. Erika ringde vänligt men bestämt och väckte mig halv tio, vilket kändes helt okej. Hon är också ledig, och har varit vaken sen 7. Praktik är ohälsosamt. När jag vaknat tillräckligt till liv och hittat motoriken nog för att gå upp ur sängen gjorde jag det. Enbart för att mötas av SNÖ utanför fönstret. Jag hatar det här. Jag bara hatar det. Man ska inte hata, men helvetes jävla förbannade helvete vad trött jag är på snö! Folk har lite försiktigt sagt att "det vore ju trevligt att sitta ute i helgen och kanske grilla/dricka öl" men näej. Sånt gör man inte här. Här fryser man. Det snöade inte ens neråt på ett normalt sätt, det snöade nästan uppåt, allt flög runt i en enda röra. Inget fastnade på marken, det är inte kallt nog, men mitt fönster är blött.

Hur många gånger kan man gå till ICA utan att komma ihåg att köpa diskhandskar? Svaret är: tre. På fjärde gången lyckades jag. Och i onsdags hade discot äntligen pressokaffet. Livet har återvänt till Casa de la Mård. När man är ledig får man dricka gott kaffe, hemma hos sig själv och kanske besöka Språkgränd för en dito kopp senare.

Vad det är för fel på min rygg vet jag inte, men ont gör det. Ännu värre om morgonen.

K1 skrev precis till mig på msn. Vi kallpratade lite. Ett ganska varmt kallprat, med den ironiska touchen av medvetenheten över kallpratets torrhet. Vi har inte pratat sen februari tror jag. Det känns lite konstigt, men ändå bra. Jag saknar honom lite märker jag, men allt är hanterbart. Jag bryr mig inte så mycket, han är en parentes nu.

Nu ska jag ned på systemet och förbereda dagens maraton. Trots pissväder hoppas jag att det blir en bra dag! (Det var längesen jag skrev så här fragmentariskt, så går det när man försöker leverera kring frukost)

Och än en gång är klockan galen, timecheck: 11.30, varför är den knäpp?

Blink blink

Jag sitter och blinkar mest hela tiden, efter en halv dag är mina ögon så torra och kliar så mycket att jag vill ta ur dem ur skallen och lägga dem i ett glas med kallt vatten. Efter en halv dag. Man sysslar ju vanligtvis med hela dagar, så det är bara att bita i hop, ta ur linserna när det blir outhärdligt, och blinka. Blink blink.

Min rygg blev inte bättre efter en natts sömn, tvärtom så blev den sämre. Lyfte nog lite fel, och framförallt för ofta och för tungt, när jag reste hem i söndags. Smärtan strålar ned i vänstra benet från ryggen och gör vissa saker omöjliga. Det mesta. Kom för sent i morse till skolan för att jag inte lyckades göra de vardagligaste av saker. Som att få upp väskan från golvet. Resa mig upp ur sängen, sätta mig på köksstolen. Klä på mig byxor och strumpor. Skölja igenom håret. Leta reda på mina lågskor i garderoben. Gå mellan de olika rummen och ned för trappen. Tänk om livet skulle vara såhär? Om man skulle vara rörelsehindrad av smärta, rädd för att ramla och sedan inte kunna ta sig upp, rädd för att göra olika saker för att man inte vet om man skulle klara av det. Hur lång tid skulle det ta innan denna rädsla började definiera ens liv, ens person? Och smärtan. Tänk att alltid ha ont.

Har haltat runt lite i skolan idag, Annelie trodde att det var ischiasnerven som gjort sig några knutar och petade på ett ställe på ryggen så att jag skrek till. Det är fan till att vara känslig, men det verkar som att hon har rätt. Massage skulle tydligen göra susen, så frågan är nu bara var jag ska få den ifrån. Om man kanske skulle ta och bjuda ut sig lite? Jag ska prova själv först, men det känns faktiskt lite läskigt inuti, är rädd för att ha sönder nåt, så jag borde nog leta på någon som vet vad den sysslar med. Det är fantastiskt med proffs, jag ska också bli expert på något när jag blir stor. Såsom rasbiologi.

Due to missade avsnitt av livsviktiga saker såsom Lost, Cityakuten och Grey's anatomy har jag nu begått nedladdningsdebut, eller delningsdebut. Min guru heter Vera och hon ska lära mig allt hon kan! Eller i alla fall allt jag behöver veta. Jag vill nog inte lära mig för mycket, jag utvecklar beroenden alldeles för lätt och skulle med all säkerhet tillslut spendera hela nätterna med att titta på allt mellan Scrubs och Heroes bara för att jag kunde. Det är en av anledningarna till att jag aldrig provat narkotikaklassade preparat, jag skulle bli hooked på en gång och kallas för Majjamården resten av mitt sorgliga liv.

Att återvända

Jag har aldrig tidigare varit i ett så dåligt skick på ett flygplan som jag var igår, och jag har bara mig själv att skylla. Lördagens festande var så roligt, vi ägde dansgolven och försökte oss på fotoposer á la Vera (de kommer), jag svarade ja till "Får det lov att vara något randigt" men det blev inget av det. Jag var blyg och tydligen genomskinlig. Uppsalas 04-gasker är en fantastisk uppfinning, och för mig var det en "Sista natten med gänget"-känsla över allt. Runt fyra på söndages morgon ramlade jag ur taxin, mumsade kebab, packade och fyllesurfade. Halv elva samma morgon lyckades jag på skakiga ben ta mig ur sängen, men jag förstod inte mycket, överlevnadsinstinkten gjorde jobbet; jag skulle bara hem helt enkelt. Resan till Umeå gick medelst buss, tåg, flyg och buss, med E på de två sista färdmedlen. Lite sällskap gjorde gott, men mina svar på hans frågor eller diskussionsöppningar blev oftast "Alltså, inte nu, jag orkar inte/fattar inget" eller sonika "Alltså, tyst, snälla". Jag höll i Nietzsche, och vågade faktiskt gå på toa på planet.

Hemma välkommnades jag av deklaration (haddeladdelejuja, det blir P&L och Italien!) och en kyl som ekade. Den såg ut som ungkarlskylen modell A (singeltjejskylen låter inte lika bra...): senap, ketchup, buljongtärningar, en starköl, halv burk jordgubbssylt, halv burk björnbärsmarmelad, en (nästan tom) burk jalapeño. Punkt. Jag orkade inte handla, så imorse åt jag enbart knäckebröd till frukost. Lite torftigt kanske. Att vara tillbaks i skolan känns rätt skönt, bekvämt och bekant. (Men kaffet i humfiket är ju helt otroligt jävla äckligt, och inte hade ICA mitt pressokaffe inne idag heller och så både lät det och såg ut som ett disco där.) Men nu märktes det tydligt att hjärnan inte var på topp. Jag, och också många andra, har blivit helt förslappade av praktik och påsklov. Tänk sen när man börjar jobba "på riktigt", stannar hjärnan av i utvecklingen? Hemska tanke. Jag har sedan länge olika planer på vidareutbildning efter några år som yrkesverskam, jag vill aldrig bli orörlig.

Nu tittar jag ut genom mitt fönster igen och försöker förstå att jag är hemma. Det ska nog gå snabbt, det finns många vanor att söka sig tillbaks till och det kan vara så att jag trivs med mig själv lite mer nu. Då är det lättare att återvända.

Spiro, spero

Det har nu börjat klia i halsen. Det är lite svårare att andas. Jag hostar enstaka gånger, det skaver lite inuti. Min uppskattning om hur långt våren skulle ha kommit i Umeå innan jag kommer hem var helt jävla tokfel, ingen pollen i luften än, alltså kommer jag i år få äran att uppleva hela två pollensäsonger och därmed två mer eller mindre stora pollenchocker. Att bo i "Björkarnas stad" känns som ett självmordsuppdrag.

Somnade vid fyra imorse, gjorde E sällskap i telefonen på hans väg mellan Sthlm och Märsta. När han stod i kön vid Statoil sa han plötsligt "Han låter som du!" Säter!" om killen framför honom. Killen replikerade då, "Säter? Näej, Hedemooora!" på ett alldeles fantastiskt fult dalmål. Vad är oddsen att det ska stå en kille från Hedemora i en Statoilkö klockan halv fyra en lördagmorgon i Märsta? Alltså, Märsta! Finns det egentligen?

Gårdagen var så fruktansvärt rolig, jag är fortfarande mätt efter vår middag och den bastanta franska chokladtårta jag bakade. Har lite träningsvärk i magen efter att jag skrattade så mycket. Men mest är jag nöjd med att jag gick hem i bra tid, utan för mycket under västen. Jag siktar på att göra samma sak igen ikväll, flyget hem imorgon går 12.40, tåget från Uppsala typ 11.30 och bussen från Flogsta 10.58. Klockan 10 måste jag alltså vara alive and kicking imorgon.

"Hem". Det låter så konstigt. Jag längtar redan tillbaks hit. Till mitt reclaimade Uppsala.