Det är viktigt att segla

-Är det bara du?
-Ja, det är bara jag.

Vikinglines terminal, incheckning, 3/4, 07.20

DN har dirigerats om ännu en gång, för dyrt att ta med den till Finland, så mamma och pappa får en tredje tidning varje morgon nu. Posten börjar bilda hög i Umeå, ingen öppnas, räkningarna som inte kommer via internetbanken väntar tålmodigt på betalning. Ett hem står tomt. Vad är ett hem utan invånare? Är det ett hem fortfarande?

Lidingö har varit viktigt. I april kommer jag efter Åbo, och besöket i Göteborg, alternera mellan Uppsala och Dalarna. Sedan blir det Umeå. Sedan? Nescio. Jag hoppas på ett fortsatt runtresande i juni, bevaka festivaler och leva hand ur mun.

Jag har en trygghet i Säter, det gör sökandet möjligt under en tid. Jag är ute på en resa, och det är alldeles tillräckligt med mig själv. Inte så bara.

Texas?

Jag ska på fest på lördag. Med temat "Texas". Min garderob är en resväska; resten är i Umeå, och även där hade utbudet av utklädnader varit begränsat. Funderar på att skaffa ett intyg som visar att jag gift mig med min bror, mycket Texas, men mer då? Laura Bush och bandet Texas har flugit genom hjärnan, samt Dixie Chicks, men allt verkar mer eller mindre ogenomförbart eller skittråkigt. Och Texas hold 'em, hur klär man ut sig till det?

Resedagbok

Delade hytt med lång smal blond finska, boende i ett Harekrishnakollektiv i Nyköping. Hon läste mina texter i tidningen jag hade med mig, och tyckte att det var bra att hon fick öva sin svenska. Hennes reumatism gjorde sig påmind under resan, hon låg ner mest hela tiden, och jag frågade om jag kunde hjälpa henne med något. Detta återkom hon till flertalet gånger, utan att be om något, hon konstaterade mest att jag var otroligt omtänksam.

Handlade sammanlagt 7 liter sprit/vin, 3 kilo choklad, 1 platta öl samt mascara och balsam. Det har nu uppdelats på fem personer; till mig blev det en "Merci"-ask (trots den helt fantastiskt dåliga reklamfilmen) och en låda vin samt de ytliga produkterna.

Hjälpte en spanjor att förstå var han var och ta tåget till Helsingfors från Åbo. Han blev så lycklig över min stapplande spanska. "Ingen förstår mig här!" brast han ut och tog sig sedan för hjärtat av glädje efter mitt "de nada". 

Hela fredagen ägnades åt flytt, min väns vänner har fått lägenhet tillsammans mitt inne i Åbo, ett fysiskt dagsverke kändes härligt i kroppen. I lördags var vi på spelning, Stam1na var slutsålt och draget var härligt.

I söndags jobbade jag lite, har fått recensionsuppdrag både för lokaltidningen och praktikmagasinet, två betalningar för samma bok. Excellent.

Finskan kommer tillbaka till mig mer och mer, och jag försöker så gott det går. Jag finner det fascinerande ibland att jag kan stå en meter 
ifrån en människa, och faktiskt inte fatta alls vad den säger. Nära, men långt borta. Kroppsspråk hjälper mycket, det är något vi använder utan att tänka på det tror jag, så hittills har jag sluppit framstå som en idiot. Orden för "är du snäll och flyttar på dig" gick mig förbi, men gesterna som hörde till gick inte att missförstå.

Idag har jag tid för mig själv. Tog jag tid. Det är påfrestande att vara tillgänglig för umgänge hela tiden. Att agera i ett kontext där man är något för någon annan konstant. 

Kaffe. 

NB: Om konstiga radbrytningar förekommer, eller lustigt utseende på annat sätt, så är det den finska datorns fel.

Nu kör vi

Jag är vaken. Jag vet att jag har sovit för jag drömde. Men hur mycket? Någon timme bara. Pappas väska är packad, alla blev kläder torra tillslut. Nu ska jag bara diska och plocka ihop matsäck. Sen åker jag, till Åbo, igen. Vem kunde ha anat? Men det känns ju bra. Nu kör vi.

Som vore resan till hoppet

Ord virvlar runt. Ord som varken är mina, eller som jag ens förstår; de är på ett annat språk. Ett språk jag bara har haft tillgång till genom andra. Vilja till genom andra. Det är konstigt att sjunga på sånger vars betydelse jag inte vet.

Lidandet resulterade idag i att jag släppte ifrån mig texten för första gången. Den har nagelfarits. De bitar jag var orolig för, de då jag berättar, var de som fungerade bäst, som fick "bra!" i marginalen. Texten blir publicerbar när jag knutit ihop den och vågat ta plats i den. Jag har funderat på det där ett tag. Redan första terminen, hösten 2006, fick jag "ordern" att börja berätta.

De senaste dagarna har jag i blogghoppandet funnit länkar till mig hos människor jag inte känner, människor jag inte visste läste, människor som inte kommenterar. Ni läser, länkar men kommenterar inte. Jag undrar om det är för att jag inte inbjuder till det. Nå, ska kanske inte koppla ihop detta in absurdum, men det slog mig lite nu.

Jag är glad, och nästan lite tagen, över länkarna. Och jag ska öva på mitt berättande. Inte bara "jag" här, och inte bara allt det där som inte är jag när jag arbetar.

Kroppen lyfter lite ibland, jag tappar andan när jag blundar. Om sju timmar ska jag gå upp. Om 20 timmar är hans hand i min. Hans ögon speglar sig då i mina. Hans leende är då smittsamt nära.

Sargsläppning

Vi går vidare. Hat är mycket hämmande. Vi släpper det och försöker leva med oss själva. Det räcker. Fanns det kärlek? Något fanns, men jag vet inte när jag kommer förstå vad det var. Hejdå sargen.

Åbo, mon coeur

Förton [ska läsas som början på 40, med ett "-on" på slutet istället för "-io"] bollar och tankar i luften. Jag sov ungefär två timmar i natt, och några till i morse. Insåg runt ett när jag snott runt runt runt att jag inte kunde somna för att jag var hungrig. Disträ. Jag hade glömt äta på kvällen.

Jag glömmer saker nu för tiden. Då och då. Jag brukar inte göra det. Jag accepterar att det händer, men förvånas lite. Finns det mer jag inte minns? Avgörande saker? Det mesta löser sig, men det är intressant tycker jag. Jag behövde kanske det.

Hjärtklappningen igår ville inte ge med sig på eftermiddagen och kvällen. I flera timmar satt jag som en stressad gnagare framför datorn och trodde att jag skulle kunna skapa. Det blev inget alls av det. Bara en smärta som växte sig större i nacken, i käkarna, i huvudet och i bröstet. I ryggen till slut. En boll i taget, men om den här bollen är för stor? Om jag inte kan hantera den? Om jag har kastat upp den och nu när den är på väg tillbaka börjar jag inse hur gigantisk den är och att den kommer krossa mig om jag tar emot den? Känlsobollarna blev för många också. Men lugnet och tryggheten fann jag i tanken på, synen av, och rösten hos, honom som jag ska resa till på torsdag.

Även detta kommer jag klara. Sedan ska jag sitta på en båt i elva timmar och längta. Likt när favoritlåtar spelas på konsert ska jag skutta upp och ner, leendes och klappa i händerna när hamnen börjar skönjas. Åbo. Mon coeur.