Åbo, mon coeur

Förton [ska läsas som början på 40, med ett "-on" på slutet istället för "-io"] bollar och tankar i luften. Jag sov ungefär två timmar i natt, och några till i morse. Insåg runt ett när jag snott runt runt runt att jag inte kunde somna för att jag var hungrig. Disträ. Jag hade glömt äta på kvällen.

Jag glömmer saker nu för tiden. Då och då. Jag brukar inte göra det. Jag accepterar att det händer, men förvånas lite. Finns det mer jag inte minns? Avgörande saker? Det mesta löser sig, men det är intressant tycker jag. Jag behövde kanske det.

Hjärtklappningen igår ville inte ge med sig på eftermiddagen och kvällen. I flera timmar satt jag som en stressad gnagare framför datorn och trodde att jag skulle kunna skapa. Det blev inget alls av det. Bara en smärta som växte sig större i nacken, i käkarna, i huvudet och i bröstet. I ryggen till slut. En boll i taget, men om den här bollen är för stor? Om jag inte kan hantera den? Om jag har kastat upp den och nu när den är på väg tillbaka börjar jag inse hur gigantisk den är och att den kommer krossa mig om jag tar emot den? Känlsobollarna blev för många också. Men lugnet och tryggheten fann jag i tanken på, synen av, och rösten hos, honom som jag ska resa till på torsdag.

Även detta kommer jag klara. Sedan ska jag sitta på en båt i elva timmar och längta. Likt när favoritlåtar spelas på konsert ska jag skutta upp och ner, leendes och klappa i händerna när hamnen börjar skönjas. Åbo. Mon coeur.