Ord virvlar runt. Ord som varken är mina, eller som jag ens förstår; de är på ett annat språk. Ett språk jag bara har haft tillgång till genom andra. Vilja till genom andra. Det är konstigt att sjunga på sånger vars betydelse jag inte vet.
Lidandet resulterade idag i att jag släppte ifrån mig texten för första gången. Den har nagelfarits. De bitar jag var orolig för, de då jag berättar, var de som fungerade bäst, som fick "bra!" i marginalen. Texten blir publicerbar när jag knutit ihop den och vågat ta plats i den. Jag har funderat på det där ett tag. Redan första terminen, hösten 2006, fick jag "ordern" att börja berätta.
De senaste dagarna har jag i blogghoppandet funnit länkar till mig hos människor jag inte känner, människor jag inte visste läste, människor som inte kommenterar. Ni läser, länkar men kommenterar inte. Jag undrar om det är för att jag inte inbjuder till det. Nå, ska kanske inte koppla ihop detta in absurdum, men det slog mig lite nu.
Jag är glad, och nästan lite tagen, över länkarna. Och jag ska öva på mitt berättande. Inte bara "jag" här, och inte bara allt det där som inte är jag när jag arbetar.
Kroppen lyfter lite ibland, jag tappar andan när jag blundar. Om sju timmar ska jag gå upp. Om 20 timmar är hans hand i min. Hans ögon speglar sig då i mina. Hans leende är då smittsamt nära.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Hoho. Jag har dig länkad och jag vet i ärlighetens namn inte varför jag inte kommenterar här. Det har nog bara inte blivit så att jag har börjat...men nån gång ska ju vara den första:)
Jag vet med mig själv att en del bara är sådana som man läser, och inget annat. Intressant det där. Din första kommentar välkomnas, ser fram emot fler=)
Skicka en kommentar