Flying without wings

Jag fick just en låt dedikerad till mig på Facebook. Karin firar sin sista dag på jobbet med ett Boybandrace och tyckte att jag och Westlife var en given match. Det är välkommet att sitta och skratta lite för sig själv. Jag brukade tidigare prata med mig själv också, och med sakerna i kring mig. Det kan kanske vara så att bloggandet är utvägen för oss som inte vill ses som idioter som umgås för mycket med oss själva? Att blogga är ju som att prata med sig själv, inför andra. Saker pratar jag fortfarande med, men kanske inte lika mycket med mig själv.

Nu har jag skickat 9 to 5 till henne, för att hon varit så duktig och jobbat, samt gratulerat henne på namnsdagen i efterskott. Även jag hade namnsdag igår. Och mormor. Jag brukar ringa mormor på vår namnsdag. Vi gratulerar varandra och pratar lite allmänt om livet. Igår fanns det ingen mormor att ringa. Plötsligt kändes det mycket viktigare än tidigare att dela namn med henne, men också lite ensamt. Min K. dotter, när jag får någon ska också få heta Karin i andranamn. Då kan hon sen ringa till min mamma på vår namnsdag, så kan de prata lite om livet.