Satt i blockad

Saknar. Er, att prata med, ni som läser, kommenterar. Mig, som inte skriver. Inte ens tänker i skrivform längre. Förut kunde jag producera redan i hjärnan och slänga mig iväg efter närmsta dator/bit papper. Saknar stimulansen i samtal och träffar, saknar det intellektuella utbytet av skola och arbete.

Detta gör att jag inte mår så bra. Blockerar mig. Vänder min blick åt annat, dock kortvariga företeelser. Får små impulser ibland, idéer, formuleringar, och skickar iväg mail. Där jag försöker sälja mig.

Jag visste nog att det skulle bli så här, men att förstå vidden av behovet att vara nyttig gör man inte förrän man enbart sitter still till ingen nytta.

Försöker vara min egen lyckas piga, men är rätt dålig på att tacksamt stå och niga. Ni får ursäkta rimmet, det var inte avsiktligt, men när det dök upp kunde jag inte låta bli.

Fortsätter. Till nästa dag. Igenom boken. Fler mail. Har sysselsättning under tiden, men recensioner för lokaltidningar betalar knappt maten för en dag. Jag vill vara oumbärlig. Ja, det vill jag fan.

Så smått

Träffade svärmor igår. Fick god mat (hon hade noggrant förhört sig om mina allergier) och umgicks. Det var trevligt. Hon heter också Karin. Fast i förnamn.

Trodde att jag skulle bli krasslig, men en stillsam måndag stävjade det värsta. Snart ska vi till IKEA. Det ska nästan bli mysigt. Eller, det ska bli mysigt. Allt är mysigt med honom.

Från badrummet vrålar sötnosen ut sin träningsvärk. Han har duschat. Nu sitter vi i varsin soffa och säger "Hej stumpan" till varandra. När han ser grannkatten genom fönstret flyger han dit, samtidigt som han säger "kisskisskiss". Han brukar sitta ute på bänken bredvid vårt fönster och prata med katten efter att han varit ute och rumlat.

Vårt fönster. Det är så nu. Vårt. Så smått.

Lördagsnotering

Samtalet kom aldrig. Hade en chans, men utan körkort och TV-erfarenhet blir det det svårt att vara konkurrenskraftig.

Huvudet gör ont. Två öl och en GT blev det igår, jag och Anders grekade för kanske sista gången, och de satte sig mitt i pannan. Dagens andra drycker var kaffe, enbart. Måste vätska upp mig lite.

Solen lyser. Snart åker vi djupare in i Dalarna. Upp på en höjd där en loge och några härbren står. Samt en sommarstuga ombyggd till åretruntbostad. Det är otroligt vackert. Det faluröda kontrasterar det frodiga gröna perfekt. Över jeansen ska jag ha min mörkrosa klänning med vita blommor. Ett tunt snöre under brösten. Vita hängande pärlor i öronen. Det är därför jag har åkt hem, för festen. Blir också min och Anders sista helg tillsammans på länge. Jag kommer säkert bli sentimental.

Jobbade som engelsk- och svenskfröken igår. Dagen avslutades med hot om våld. Hur lärare orkar vet jag inte, men det var skönt att komma hem till två rektorer som kunde prata om saken. Både som föräldrar och som bärare av grymt mycket kunskap, tillsammans har de arbetat inom skolan i över 50 år.

Min bror ringde precis och undrade om han fick komma hem. Vi går lite i skytteltrafik här ibland. Han hävdar att han sliter i sitt anletes svett, att kemidoktorerandet är ett hantverk, "men med jävligt litet lim". Är jag kanske också hantverkare? Med ord. Innebörd. Känsla.

Nu skall kroppen tvagas. Snart får jag upphämtning i den flådigaste Volvo jag skådat... alltid. Bra att känna bilförsäljare. Imorgon ska mer av mitt bohag fraktas till Stockholm, vi fogar samman våra liv till något nytt. Jag saknar honom. Men leendet finns alltid nära, man kan nästan ta på lugnet som sprider sig i mig när jag känner efter. Känner de små små ilande bubblorna inuti bröstet, magen, ryggen. Han är en sådan jag inte trodde fanns.

Att komma hem ska vara en visa av Dan Andersson

Åker förbi vattendränkta åkrar. Höga sjöar. Resans vackraste platser blir hotfulla i sitt glittrande överflöd. Solen strålar ned från halva himlen, bredvid vita Simpsontussar. På andra halvan är ett tjockt, grått lager utsmetat.

Det suger i mig när det öppna vattnet passeras. Vill slå sönder rutan och hoppa ut. Dyka i. Bli en del av det blå och svarta. Låta endast ögon och näsa sticka upp ovanför ytan.

De gröna murarna av grenar på tågets sidor är bekanta. Stigar som leder in i skogen. Marker jag bara har sett genom fönster. Den blå kanten runt iris blir mörkare i spegelbilden med träden vi passerar bakom. Ansiktet blekare. Fräknarna mer framträdande.

Mannen i sätet bredvid mig läser böcker på engelska och laddar sin Pradamobil i eluttaget vid mitt armstöd. Inga problem för mig. Jag identifierar honom snabbt som ryss, men det beror enbart på min okunskap. Och det faktum att han noggrant läser vad DN skrivit om Georgien i tidningen jag lånar honom.

Första gången tåget stannar i Dalarna märker jag att ansiktet gör ont. Har bitit ihop käkarna, och det smärtar till och med i munnen. I pannan, i tinningarna. Ilsknar till i takt med musiken, frågar vad det är jag väntar på och kommer fram till ingenting. Jag måste skapa något eget.

"RE" har släckts i den ljusröda neonskylten, men om man vill kan man gå och äta på "STURANGEN". När vi väl lämnar stationen har himlen fått en mörkare nyans och solen syns inte längre. Regndropparna blir streckade linjer på det framrusandet tågets fönster.

Skickar en kaskad med sms ut i omvärlden, får svar på några. Egentligen väntar jag på samtal. Samtal om framtiden. Men det kommer aldrig. Hoppas på väckning imorgon istället.

En mycket smal man med mörkt tjockt hår och dito ansiktsbehåring står och stampar vid nästa stopp. Cigaretten och tändaren har han redan redo. Han får snabbt återvända, orökt. Vi ligger efter tabellen och måste ta igen tid. Några män knäcker högt stora Mariestadsburkar i vagnen.

Jag kavlar ned byxbenen på mina slitna, numer lätt överdimensionerade, ljusa jeans. Letar fram trenchcoaten. Snart är jag framme. Jag har åkt baklänges. I ögonvrån ser jag att vi åker mot solen.

Mangamård

Inte nog med att jag har en bild på mig uppe vid infon om mig, här kan ni också få se mig som Mangamård. En lätt förskönad version, men vad gör man inte när man får chansen? Gör en egen här.

Snart ska jag, än en gång, bestiga ett tåg och låta det (skulle vilja skriva tuffa, men tågen gör ju inte det längre...) ta mig hem till Dalarna. I helgen ska det balunsas å det grövsta då Anders syster fyller 40. Idag ska jag och moderskapet gå och se "Mamma mia!". I övrigt ska jag ta mig samman och umgås med mig själv. Samt kanske dyka upp här.
Har beskrivit min vän som en Jan Stenmark, fast med polaroidbilder.

Jag drömde om henne i natt

Jag tror att jag gömmer mig. Sitter lite fast. Tycker inte om verkligheten, så jag förnekar den. Förnekar den att innehålla mig. Ställer mig vid sidan av. Det tror jag.

Men så kommer något och rycker mig tillbaka. Ett samtal från Mo som handlar om jobb. Plötsligt finns världen där utanför igen, och jag inser att jag vill vara i den. Har saknat den. Har en plats där ute.

Det är svårt, mycket svårt, när man vill men inte får. Men det handlar inte om "få", det handlar om att ta. Chansen, när den dyker upp, och skapa tillfällena som ger chanserna. Jag hoppas att Mo har en chans att ge mig. Jag tror det. Jag drömde om henne i natt.

Göteborg

Min bästaste Anders ska flytta till Göteborg. Från den åttonde september ska "Sveriges största fiskeläger" föräras en Dalkarl av rang. Nu till mitt ärende, att tycka synd om mig själv för att han försvinner så långt bort får jag göra sedan; han behöver någonstans att bo. Frivilliga kan maila till lillalur [at] gmail.com eller skriva en käck kommentar här. Han är snäll och ordningsam och kan en massa saker!

När han vänder på sig

Natt till måndag, runt klockan två.
H ska lägga sig på sidan i sängen:
-Plask plask

Natt till tisdag, runt klockan tre.
H ska lägga sig på sidan i sängen:
-Mummel mummel dubbelnelson
Jag frågar va?
-Mummel mummel dubbelnelson
Jag frågar om jag ska göra en dubbelnelson och får svaret...
-Nej, det är förbjudet

Sen några timmar senare är det dags igen, mumlet är ogenomträngbart men orden "torpedost" slinker ut.

"Plask plask" kommer ifrån att vi tittat på mycket OS-simning, och jag högt funderat om de som simmar hela tiden tänker, "sim sim, plask plask". "Dubbelnelson" kommer ifrån att H undersökt vad som var skillnaden i regler mellan dam- och herrbrottning, och kommit fram till att dubbelnelson är förbjudet på damsidan. Men vad "torpedost" är vet ingen av oss.

Den gråtande tandläkaren

Vinnare i en fin avslutande hoppning i fälttävlan blev Romeike från Tyskland. Den enda i startfältet som är helamatör, han arbetar som tandläkare vanligtvis. Tårarna var fina. Och den tyska dominansen inleddes med dubbelguld, både i lag och individuellt. Vad som ska stoppa Ludger och gänget sen vet ingen.

Killing me not so softly

Det tycks mig som om något är fel. Det känns inte rätt. Även om öppenheten för det mesta är total och utelämnande är det något som saknas. Rädslan kommer fort då. Inte igen, någon jag inte kan lita på. Någon som systematiskt ljuger. Någon som är otrogen. Någon som undanhåller, putsar, delar upp vilken bit av verkligheten jag ska matas med.

Jag vill fly, men är i en sådan situation att jag inte har någonstans att ta vägen. Jag bor ingenstans. Längre. Har inget hem. Och även om jag kan fly till Dalarna så har jag en lätt släng av nackspärr och kan inte bära min egen väska. Just nu. Inte jobba heller. Så sparken får jag väl nästa vecka istället.

Försöker hitta något att hålla fast vid men faller. Pendlar mellan ansökning till näringslivstidning och tankar på kurs i sportjournalistik. Inget passar. Och ont gör det.

Han ska försöka besegra en osynlig fiende, som inte heller jag vet hur den kommer attackera förrän det är försent. Ett gift utan botemedel. Jag har inte fått den hjälp jag behöver, uppmaningen om att jag måste lita på honom har inte helt och fullt efterföljts av något som gör det möjligt. Istället tvärtom, och hjärnan och själen slår bakut. De gamla mönstren är för tillgängliga, hamnar mitt uppe i dem innan jag ens märkt att jag var på väg åt det hållet.

Min önskan, vilja och tro är att det här kan bli bra. Men ovissheten dödar mig just nu.

Till en vän som behöver det

OS-vansinne

Tårar. Koncentration. Korta frisyrer och total kontroll. Små leenden och artiga gester mot domarna. Män och pojkar som väger lika mycket som jag lyfter 132 kilo från marken upp ovanför huvudet. Låren ser ut som på Belgian Blue. Hoppas att vi slipper dopningsavstängningar efter tävlingen. Tyngdlyftningsfinal, herrar 62 kilo. Rumänen är 18 år. Tydligen ska en kines vinna. Jag ser fram emot världsrekord.

Även om det regnar

Regnet ger sig inte. Det kommer vinna. Till slut.

Till slut dränks vi alla. Men fram till dess så har jag en hand att hålla i, en glädje att vakna till.

Förut tyckte jag inte om att gå och lägga mig. För jag ville inte vakna. Jag är vän med en människa som förstår det, som känner likadant, som obstinat försöker att inte sova. Vi förlorade alltid mot sömnen, till slut. Men vi höll varandra sällskap ofta i natten. Nu när jag vaknar är jag glad. Jag blir lycklig varenda morgon när jag inser att det inte var en dröm, att kärleken faktiskt är verkligheten. Att vakna och vara lycklig är ingen självklarhet för mig. Men numer vill jag sova, för jag vill ha ännu en ny dag. Med honom. Och hans hand. Händer. Leende. Även om det regnar.

Publicerat 17/4 i en lokaltidning

SÄLLAN HAR EN BOK kommit så lägligt. Även om Tibet bara berörs på någon enstaka rad av Sverker Lindström skänker boken ett välbehövligt perspektiv på, och ger också ny information till, frågan om Kina idag och hur man kan förhålla sig till OS i Peking som invigs i augusti. Bojkott eller inte? Med boken färdigläst så framstår Kinas behandling av utbrytarprovinsen som ett av landets mindre problem. Protesterna borde handla om något annat, om något större. Om systematiken i diktaturens förtryck av sina invånare. Om bojkott av alla produkter tillverkade i Kina. Om mänskliga rättigheter. Om att Internationella Olympiska Kommittén, IOK, inte tagit sitt ansvar som är dem ålagt enligt stadgarna.

BOKENS UPPLÄGG kan tyckas konstigt vid en första anblick. Den börjar med att två bröder kommer hem från första världskriget, och startar varsin karriär som skotillverkare. Det är den kända historien om två av världens största producenter av sportskor och sportkläder, en bitter släktfejd vars konkurrensförhållande är starten till det vi idag känner som sponsring. Bröderna och deras imperium följer som en röd tråd genom boken, och visar inte bara sponsringens historia, utan också den globala marknadens historia: den största delen av världens sportskor tillverkas idag i Kina, under minst sagt förfärliga förhållanden.
Sverker Lindström jämför de Olympiska spelen i Hitlers Berlin 1936 med de som ska hållas i Peking i år: båda är tänkta att främja en absolut regim i omvärldens ögon – Lindström pratar om ”glamouren” som man hoppas att OS ska skänka. Han visar i den historiska redogörelsen att frågan som debatteras idag, ”Hör idrott och politik ihop?”, kan besvaras med ett starkt ”ja”, världsidrott och världspolitik har hållit varandra i handen under historien.
Här finns också de svenska inslagen, en rad svenskar har varit drivande under IOK:s början och mitt, i begynnelsen med nazistiska inslag. Undrar du varför SM-pokalen i fotboll inte längre heter ”von Rosens pokal”? Läs boken!

DET ÄR INTE LÄTT att hitta vad som menas med ”det stora sveket”. Från IOK:s sida? Omvärlden som låter allt i Kina ha sin gilla gång? De styrande i Kina som istället för att värna om sina medborgare gör skillnad mellan dem i ett apartheidliknande system?
Sverker Lindström upprepar sig ibland, och levererar någon moralkaka i förbifarten, likaså hade boken tjänat på ännu en korrekturläsning, men det behöver man inte fästa sig vid. På ett genomlysande sätt får vi läsa om komplexiteten i världens största sportarrangemang, om pengarna som är inblandade, om vilket resultat det får att man kan pressa produktionspriserna i Asien och framförallt om hur en diktatur faktiskt fungerar i praktiken. Det är mycket ny information. Historisk om både OS och IOK, men mest om Kina idag; ett land där 900 miljoner är andra klassens medborgare. Ett land där vår sportutrustning tillverkas för tre kronor i timmen under 15 timmar per dag, där arbetarna saknar rättigheter, där det bestäms i efterhand vad som varit olagligt och misshagat staten. Där du, likt som på Guantanamo, kan hållas i förvar i flera år utan anklagelse. Ett land där de Olympiska spelen ska hållas i år.

FUNDERSAM ÖVER hur du ska förhålla dig till OS i Peking? Läs Sverker Lindströms bok och fatta sedan beslut.
Du kan också fundera en extra vända på om du kan fortsätta att handla varor ifrån Kina.

Rött och rätt

Det får inte bli ett krav. Ett krav att skriva. Att älska. Förr kunde jag känna ett krav att ha roligt. Det gick aldrig.

Kravet skapar jag själv. Tror jag. Genom att inte kunna hantera andras förväntningar, andras verklighet. Eller clashen mellan dem och mina dito. Och mina tankar om förväntningarna och verkligheten.

Nu har jag haft ont i bröstet i snart tjugofyra timmar. Det smärtar. Spänner. På sidan. Där hjärtat sitter. Det sitter där, jag vet det, jag lovar, för ibland rusar det till. Springer ifrån mig och får mig att dra efter andan. Sätta mig ned. Lägga ned kroppen. Tänka enbart på att överleva till dess att det lugnar ned sig igen. Men smärtan har inte gått över än, och det börjar bli läskigt. Det strålar bakåt genom kroppen ut i ryggen också.

Hjärtat är det inget fel på. Det kan det inte vara. Det har ju aldrig tidigare varit så rätt, men skulle det inte kunna få vara lite trivsamt i kroppen då? Inte isande och svårgripbart.

Jag väljer kärleken varenda dag. Och den tycks välja mig om och om igen tillbaka. Lyckan finns både inuti kroppen och utanför. Ibland flyger jag ovan mig och ser hur jag har det. Rött och rätt. Utan krav.

...skuren af

Lefnadslusten är ganska intakt, men lusten till mycket annat har sipprat ut i takt med att pengarna sinat, jag fått ta ett skitjobb och behövt ställa in roligheter. Kärestan går upp kvart i fem på morgonen för att kroppsarbeta. Jag kommer hem runt halv två på natten de vardagar jag jobbar. Om jag nu får ha jobbet kvar. Mina små händer och klena handleder måste lära sig att bära fyra tallrikar samtidigt till nästa vecka, annars är jag rökt.

Och det på ett jobb jag egentligen inte vill ha.

Ska ägna ett dygn till åt att leka hemmafru, sen är det helg. På riktigt. Det finns bara en sak att göra då. Party hard. Andrew WK-style. Hittade inte videon men dra igång låten och kör hårt. Först med näsblod vinner!