Regnet ger sig inte. Det kommer vinna. Till slut.
Till slut dränks vi alla. Men fram till dess så har jag en hand att hålla i, en glädje att vakna till.
Förut tyckte jag inte om att gå och lägga mig. För jag ville inte vakna. Jag är vän med en människa som förstår det, som känner likadant, som obstinat försöker att inte sova. Vi förlorade alltid mot sömnen, till slut. Men vi höll varandra sällskap ofta i natten. Nu när jag vaknar är jag glad. Jag blir lycklig varenda morgon när jag inser att det inte var en dröm, att kärleken faktiskt är verkligheten. Att vakna och vara lycklig är ingen självklarhet för mig. Men numer vill jag sova, för jag vill ha ännu en ny dag. Med honom. Och hans hand. Händer. Leende. Även om det regnar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar