Historia

Idag i programmet Tolvåtie som fiffigt nog börjar sändas 12.10 begår undertecknade Mård sin ordentliga radiodebut. En kortare variant av mitt inslag har varit med i morgonens nyhetssändningar, men den längre innehåller fler frågor från min sida och hela TVÅ prator, ergo: mer medverkan från min sida och därför högre Mårdfaktor och genom det högre intressefaktor för mina läsare (Lokalnyheterna i dalarna består ju inte direkt av något av värde för utomsocknes, knappt för inomsocknes). Det är gissningsvis inte radiohistoria, och inte heller journalistikhistoria, som skrivs, men väl Mårdhistoria. Man kan lyssna live på nedanstående adress om man har möjlighet, annars går det lätt att snoka upp mig i 30-dagarsarkivet på samma sida. Hoppas jag. Jag lovar er fantastisk lyssning, dock med disclaimern att på P4 "ska'nt hä va så speciellt", så vid närmare eftertanke är det nog en radioparentes jag skapat. Men den är min!

Dagens länk är alltså:
http://www.sr.se/dalarna/

kl. 10.50
...och nu när jag går in på den för att kolla om länken funkar ser jag mitt nyhetsinslag ligga högst upp till höger, publicerat 09.09. Vad tycker dalfolket om EU? <------- den är min! Den som först ser mitt namn i skrift blir dagens medarbetare i team Hunting Marden! (jag har ännu inte sett det...)... Men märk väl att detta är korta varianten för nyheterna. Den långa dyker upp efter 13 skulle jag gissa.

Ja, det är mycket skriv för lite inslag just nu. Men, det är ju Mårdhistoria som sagt.

Säter

Snön ligger kvar här på en del ställen. Mer än i övriga dalarna, Säter ligger kanske lite mysko till, det har varit kallt på nätterna också. Solen är framme och lyser vackert. Mamma och pappa renoverar huset, det är kallt på nerevåningen; vardagsrummet är urplockat, nedkylt, utrivet och målas just nu av Hans som luktar cigaretter. På gården står en nysnickrad och gigantisk carport, den är större än min lägenhet. Båda bilarna får plats där, på sommaren kan man ha fest i den tydligen. Mamma städar ur växthuset, pappa har tittat på Skidspelen från Falun på TV. Vi kunde åkt dit, men ingen av dem orkade. Jag vill inte åka ensam, så skoj är det inte med skidor. Utanför den lilla skrubben jag bor i, i brist på annat då mitt rum är fullt av alla möbler som ska stå i vardagsrummet, har mamma placerat alla skott som ska till växthuset sen. Jag har börjat läsa en svensk deckare från mammas bokhylla, vi har handlat på Konsum och jag kokar perkolatorn full med kaffe. Tolv koppar. Mitt hår känns fantastiskt efter duschen här, vattnet i Säter är bättre än Uppsalas, Umeås och även Faluns. Jag sover ensam, pratar i telefon med vänner långt bort, läser tidningen och rör mig långsamt. Dricker kaffe. Tänker på korsordet jag kommer att få lösa nästa gång jag kommer hit.

Mitt känsloliv beter sig inte som jag vill. Det är jag ledsen för. Jag är ledsen för att jag vill vara ensam, jag är ledsen för det som kunde ha varit. Men jag klarar inget nu. Inte sen heller. Jag vill inte tänka på sen, jag vill bara vara nu. Så jag kommer att vara ensam. Hur länge vet jag inte. Jag vet heller inte hur jag ska uttrycka detta bättre, så förlåt. Vänta inte på mig. Låt mig bara ha mitt nu.

Omstart

Försöker landa i Dalarna. Festandet i fredags var bland det roligaste i år, i dalarna vet man hur man gör, eller snarare är det så att jag lever efter principen "jag bor inte här och behöver inte tänka på hur jag beter mig". Vi besökte nya kårhuset på kvällen och det var sjukt snyggt, vi alla var sjukt snygga. Fullast var jag, tydligen. Jag är beredd att skriva under på det, vaknade i fel säng i lördags, min första tanke var: "Herregud. Det här är fel.". Lördagen blev annars mycket lugn och skön, mycket hud, *pip*, *pip* och *pip-pip*. Sällan har ett umgänge varit så o-PK. Söndagen har också gått i vilandets tecken. Besök hos farmor på kvällen och middag hemma hos mor och far före det. Har fraktat mammas cykel till Falun, så imorn kommer undertecknad att susa ned för backen till Radiohuset.

Det är skönt att vara här. Jag behövde verkligen en paus. Får se när verkligheten kommer ifatt mig.

Utmaningen antages, tillslut...

Jag försökte smita undan, men efter att nu ha blivit utmanad av inte en utan hela två personer viker jag mig.

Regler:
Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa utmanarens blogg för mer information. (Måste påpeka att jag kunde gjort typ tre listor, man hittar många skumma saker om man tänker efter…)

1. Jag kan bara knäppa med vänsterhandens fingrar, likaså snyter jag mig medelst vänsterhanden (och papper). Det funkar inte alls med höger. Varför?
2. Jag pratar med saker, jag kommenterar och svarar. Jag pratar med TV’n, med de som är på TV’n (allt mellan väderpresentatörer, fotbollsspelare, kommentatorer, skådespelare och reklamer), jag svarar radion på retoriska frågor, jag kommenterar texter i tidningar, jag pratar med diskborsten om jag tappar den på golvet, svär åt tvättmaskinsluckor som inte vill öppnas, frågar högt var mitt lypsyl kan ha gömt sig, kommenterar högt om jag får sms med ett ”jahapp” till mobilen, osv. Jag helt enkelt pratar med saker. Jag är som min far.
3. Efter ett förhållande jag hade mellan jag var 18 och 20 år kan jag inte sova om någon rör vid mig. Då kunde jag det, nu kan jag inte. Jag blir knäpp och måste ha min egen yta, det skär i själen och jag känner mig instängd.
4. Jag byter otroligt snabbt till uppsala-akademiskt uttal när det är dags att prata om intellektuella saker, det uttalet blir inte värre än vid de tillfällena jag ska briljera. Försök gärna få mig att göra det på dalmål, det är stört omöjligt.
5. Jag är fobiskt rädd för hår. Hår som inte sitter fast. Det är sjukt äckligt! Medan jag gillar hår som sitter fast jättemycket; långt hår, skägg, pollisar, vore jag kille skulle jag vara det hårigaste världen skådat.
6. Jag blir glad, lugn och harmonisk av sextakt, d-takt och dubbla baskaggar i största allmänhet. Det är skönt i kroppen. Baktakt å andra sidan får mig faktiskt att må fysiskt illa.
   Jag utmanar: Moa, Oli, Annika, Johan, Maria och Maria
   

Trafikstockning

För mycket som vill ut, kontentan blir att allt sitter fast inuti mig istället. Trafikstockning, som en klok vän kallade det för. Jag är så trött och så stressad att jag vill gråta nu. Det är nog bara ikväll, imorgon kommer jag ha mer koll på hur veckan kommer att se ut, och då kan jag strukturera upp mina tankar bättre. Men just nu bygger ångesten bo i min bröstkorg. Det hjälper att skriva ned det här, då tvingas jag att tänka igenom det ostrukturerade, vilket genast renderar i en viss struktur och gör det lättare att andas. Jag måste bara äta och sova, funkar det så funkar det mesta. Vill bara inte att det plötsligt ska vara fredag, att jag plötsligt ska befinna mig på ett flyg härifrån, att jag plötsligt ska ha gjort en massa utan att ha märkt det. Igen.

Högt och lågt ifrån dagens DN

• Baudrillard är död. Jag skulle ha velat skriva något djuplodande om honom, men det enda jag kommer tillbaks till är att jag inte förstod honom när jag läste honom för ungefär fyra år sedan. Jag tror nästan att det var en liten hidden agenda hos honom; skapa förvirring. Känslan som infinner sig är inte densamma som när exempelvis Derrida dog, men Baudrillard är ännu en i raden av stora postmodernister som går ur tiden. Det, om något, måste påverka det postmoderna tillståndet. Är vi på väg ut ur det? Är det post-postmodernitet som är nästa steg? Vi är kanske mitt uppe i det nya utan att märka av det? Jag anar att nästa tillstånd inte låter fånga sig med ord, det blir utan epitet, som ”[ingenting]”.

• I en artikel om ”hardcorepunk” finner jag en förklaring av D-takt i en faktaruta. D-takt är min favorittakt, bredvid sextakt. Det är helt underbart. Om jag bara kunde förstå vad förklaringen innebar rent praktiskt…

• Lars Linder tipsar om boken Bibelberättelserna du inte fick höra i söndagsskolan, från det lilla förlaget Syrak. Den ska innehålla Bibelns alla ruskigheter; incest, våldtäkt, etniska rensningar och massmord bland annat. (Notera att Linder använder ”etniska rensningar” och inte ”folkmord” som Sven Lindqvist.) Boken verkar onekligen intressant.

• TV4-programmet ”Drevet” frias inte av granskningsnämnden. Ur artikeln: TV4 har lanserat "Drevet" som ett program där reportrarna tydligt ska uttrycka sina egna åsikter och anser att kravet på opartiskhet är "otidsenligt". Jag lämnar det öppet åt var och en att tycka vad de vill om det, men själv blir jag ganska agiterad. Hela artikeln kan läsas här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=625760
  

• Framsidan av ekonomidelen upptas av rubriken ”Norrmännen visar att kvotering lönar sig”. Förutom den olyckliga formuleringen ”norrMÄNNEN” blir jag imponerad. Det handlar om det övre skiktet i näringslivets näringskedja; styrelseledamöter, och får hela fyra sidor inne i tidningen. Jag skulle vilja se SVD göra samma sak…

• Provade att läsa DN På stan idag igen, eftersom den innehöll en så otroligt rolig sak för två veckor sen. Det enda jag fick någon behållning av var att de hade sett Kronprinsessans pojkvän (Daniel nånting) stå i biokö för att köpa biljett till ”The Queen”.

• 31% av de svenska männen läser aldrig böcker enligt SCB. Är det inte så man vill börja gråta?

• Tvingade mig igenom DN Jobb, eftersom ”man kan ju aldrig veta”, tänkte jag, men det kunde man.

• Dagens Carl Bildt, i form av en serieruta:

-Nå Carl, ska du ha kakan eller äta den?
-Oh lilla mor, jag tror nog jag kan göra både och.

Tyska, detta sublima tillstånd

Ett av mitt livs största tillkortakommanden, näst efter att jag ännu inte tagit körkort, är att jag inte kan tyska. Min grundskoletid har jag mest ägnat åt att lära mig olika språk, men aldrig någonsin föll det mig in att jag skulle läsa tyska. Franska, spanska och latin har jag läst istället, bredvid de två självklara. Nu vid den mogna åldern av 24 år kan jag summera att det land jag varit i flest gånger är Tyskland, och att de filosofer som sätter sig i själen på mig är tyska. Jag må vara en anglofil när det gäller det kulturella utbudet, men jag återvänder alltid till tyskarna. Att vara utan sex års franska känns otänkbart, jag har utvecklat en nära relation till språket och jag trivs med det i min mun, men tanken svindlar när jag föreställer mig hur det skulle ha varit om jag valt tyska i sjunde klass.

De två lärarna som fanns att tillgå hade ganska olika pedagogik. Hos den franska, som jag då hade, var avsaknaden på pedagogik ett kännetecken. Jag är ganska förvånad att jag lyckades lära mig så mycket ändå, det gick nog enbart på vilja och intresse, eftersom lektionerna oftast ägnades åt att vår lärare berättade historier från sitt liv. På svenska. Tyskläraren hade höga krav, disciplin och också en förmåga att se elevernas potential och försöka krama det mesta ur dem. Jag hade henne i engelska, och lärde mig otroligt mycket även om det var smärtsamt. Tänk om jag hade haft henne i tyska också? Tänk om jag hade valt det istället?! Jag skulle ha kunnat så mycket mer tyska än franska, och jag skulle ha haft så otroligt mycket mer användning för det. Nu sitter jag här och suktar efter Nietzsche, Kant och Husserl. Jag hävdar inte att jag skulle ha kunnat läsa dem på tyska, men jag hade kunnat närma mig dem på ett annat vis. Förstått några meningar här och där och kunnat citera dem på tyska. Sådant kan jag nu bara drömma om. Visst förstår jag några ord, man är ju inte helt obegåvad när det kommer till språk, men känslan för språket och en djupare förståelse saknas.

Jag har ett stort behov av att höra tyska nu känner jag, har blivit toksugen på att se en tysk film, finns en massa bra att välja på. Undrar om det kompenserar tillräckligt för att jag under min resa söderut ska kunna läsa Nietzsche på svenska utan att känna mig ovärdig…