Ur annans mun

Även om jag skulle ha varje människas uppmärksamhet, omtanke, kärlek; sorgen är inte sådan att den låter sig tröstas bort.

Hela inlägget kan vara det bästa han skrivit. Läs gärna.

"Got an itch in my cosmic pocket"

Sweden rock, baby! Fick mail om att jag beviljats ackreditering idag. Jag ska banga till Satyricon, vicka lite på rumpan till Mustasch, sjunga till Blue Öyster Cult, undvika Sabaton, stampa tvåtakt till Testament, gråta till At the gates och få överdos på läder och nitar till Judas Priest. Bo i tält, bli svettig och lerig, dricka öl ur plastflaskor och smyga runt backstage i jakt på Satyr.

Är ni på?

Piece of me

Jag berättar fortfarande inte. Jag redogör.

Jag har lite att redogöra för nu:
Blåmärken på händer och armar, på knän, på smalbenet, ett mycket stort på vänstra skinkan. Ett långt märke som ser ut som ett skärsår på höger överarm. Bula i bakhuvudet. Ont i ryggen. En tå som är förlamad på något mystiskt sätt. Ont i nacken.

Jag lägger mig i. Står inte och tittar på. Och de största skadorna åsamkade jag mig själv när jag istället för att hjälpa någon upp från golvet halkade lika illa själv.

Fräknarna smyger sig fram. Blommar ut. Håret är mjukt efter Göteborgs vatten. De höga varma svarta stövlarna har bytts mot bruna spetsiga lågskor. Den långa gröna rocken mot kort svart skinnjacka. Varm halsduk mot luftigare.

Hämtade min nylagade mobil idag, men den fungerar fortfarande inte helt bra. Det är inte lika roligt med samtal och sms utan den, efter nästa lagning ska jag få en ny.

Kyssar där en fingerar överbett och den andra underbett kan rekommenderas. Det är mycket roligt. Men det har varit lite mycket nu. Av det roliga.

Jag sjunger högt. För mig själv. För Lidingö. Det är ett hälsotecken ifrån min sida. "...men jag har börjat fundera. Det här känns nästan alldeles för bra. Det kommer aldrig att fungera. Det är så det brukar va'."

Idag mailades 13000 tecken in till ett magasin som tänker trycka dem. Med Mo's bilder till. Det största jag gjort och det sista jag lämnar ifrån mig gratis. Min förra praktikplats har även beställt en recension av mig, och en artikel som ska skrivas i sommar. Det innebär pengar.

Små bitar av en Mård. Ett Mårdliv. "Har man förstått mig?" frågar sig Nietzsche i Ecce homo. Kan man göra det på enbart bitar?

"Winter, spring, summer or fall...

...all you got to do is call, and I'll be there, yes I'll be there; you got a friend."

Visst finns det nästan bara töntiga låtar om vänskap? Vänskap är svårt, men ändå så lätt. Man vet att man har sina vänner, men att beskriva varför man har dem, varför de är viktiga och varför man inte vill släppa dem... Det gör jag själv för sällan. Och ändå finns det de jag skulle dö för utan att blinka. Som det mest självklara i världen.

Vänner behöver inte alltid förstå alla vänner som finns i en krets; mina har haft en tendens att ibland inte förstå varandra alls, men jag tycks nu ha haft tur till slut att ha pusslat ihop en grupp människor som är... beständiga. Egna. Men som ändå går ihop med de andra. Ingen är den andra lik och ändå så finns det något som binder dem samman.

En vän som jag dock har haft enbart för mig själv ska flytta nu. En speciell vän som det är lite svårt att konkret förklara varför han är så speciell. Men han är det. Vi är nog lika på ett nyttigt sätt. Även om vi träffas sällan sitter jag här och blir lite ledsen, men inget kommer nog att förändras. Han finns där, och jag finns här, om det skulle behövas. Göteborg är inte så långt bort och jag klarade ju bevisligen av att vara där en hel helg och ta mig hem, mer eller mindre, hel. Och ren. Vattnet var rätt bra där... Något att fundera på.

Och ja, jag kommer ha låten på hjärnan hela natten nu.

Edit 00.23: Jag är en dålig vän som nu ser att jag har missade samtal på min tysta telefon. Ringer dig imorn min vän!

Lefnadslust

Natt till 10/4, Åbo:
- Jag är ganska ovan med att få tillbaka det jag ger. Du hjälper mig förstå att jag är värd det.

Natt till 11/4, Åbo:
- Det kommer gå bra, jag vet det. Även om jag gråter så ler jag inuti. Jag kommer le. Men hur ska jag kunna lämna dig? Hur släpper man handen? Hur ger man den sista kyssen? Jag vet inte det, jag vet inte hur man gör.

Kväll 11/4, just hemkommen till Lidingö. Ett nytt mail. Mail med tack. "Du är på samma gång den starka energin i mig, och det lugnet som sveper igenom mig."

Vi är överens. Och vilar i det naturliga.

Dagens låt - My girlfriend's girlfriend av Type 0 Negative

I Finland

På övertydlig svenska:
- Jag tänkte ta bussen 20 över, ska du med?
På finlandssvenska:
- Nej, jag måste plugga... Och att jag tittar på tv nu visar
bara hur dum i huvudet jag är.
- Okej, kommer du sen?
- Jag vet inte, det beror på.
- Okej, vi har Salmiakki, om det hjälper?
- Nej, det hjälper inte. Det blir bara värre.
- Ja men det är väl bra?
- Ja men jag måste plugga, det är ännu en anledning att strunta i det.
- Vi har en låda vin också...
- Nej, ni har ingenting, ni har ett korsord och inget mer!
- Du skulle bara veta vad jag kan göra med ett korsord...
- Nej jag vill inte veta vad du kan göra med ett korsord!

Jag skrattar och går tillbaka till mitt rum, dricker ur den till mig givna lapin kulta som jag öppnade i duschen (passade utmärkt i tvålkoppen och var på behörigt avstånd från vattnet). Jag luktar gott. Jag är rätt snygg. Skippade dock klänningen, inget overkill.

Jag har pusslat reportage under dagen, har en fjärdedel kvar av recensionsboken. Ser ljuset i tunneln. Regnet öser ned i Åbo. Öser. Snett. Metallica är mitt soundtrack på eftermiddagen, antagligen inspirerat av min bror. "...and justice for all" är en bra och underskattad skiva. Vi ska fira min pojkes födelsedag ikväll, en dag för tidigt. Innan jag går till bussen ska jag locka rumsgrannen med tjejerna på festen också. Samt kaka. Vem kan tacka nej?