Piece of me

Jag berättar fortfarande inte. Jag redogör.

Jag har lite att redogöra för nu:
Blåmärken på händer och armar, på knän, på smalbenet, ett mycket stort på vänstra skinkan. Ett långt märke som ser ut som ett skärsår på höger överarm. Bula i bakhuvudet. Ont i ryggen. En tå som är förlamad på något mystiskt sätt. Ont i nacken.

Jag lägger mig i. Står inte och tittar på. Och de största skadorna åsamkade jag mig själv när jag istället för att hjälpa någon upp från golvet halkade lika illa själv.

Fräknarna smyger sig fram. Blommar ut. Håret är mjukt efter Göteborgs vatten. De höga varma svarta stövlarna har bytts mot bruna spetsiga lågskor. Den långa gröna rocken mot kort svart skinnjacka. Varm halsduk mot luftigare.

Hämtade min nylagade mobil idag, men den fungerar fortfarande inte helt bra. Det är inte lika roligt med samtal och sms utan den, efter nästa lagning ska jag få en ny.

Kyssar där en fingerar överbett och den andra underbett kan rekommenderas. Det är mycket roligt. Men det har varit lite mycket nu. Av det roliga.

Jag sjunger högt. För mig själv. För Lidingö. Det är ett hälsotecken ifrån min sida. "...men jag har börjat fundera. Det här känns nästan alldeles för bra. Det kommer aldrig att fungera. Det är så det brukar va'."

Idag mailades 13000 tecken in till ett magasin som tänker trycka dem. Med Mo's bilder till. Det största jag gjort och det sista jag lämnar ifrån mig gratis. Min förra praktikplats har även beställt en recension av mig, och en artikel som ska skrivas i sommar. Det innebär pengar.

Små bitar av en Mård. Ett Mårdliv. "Har man förstått mig?" frågar sig Nietzsche i Ecce homo. Kan man göra det på enbart bitar?