Moraliskt stöd?

Hos Vera idag passade jag på att låna Love actually och När lammen tystnar. Den förstnämnda ska tydligen vara bra, blev påmind om den när den gick på TV i helgen, och som den stora cineast Vera är hade hon den hemma. Den klarar jag nog att se själv, värre är det med den andra. Jag har aldrig sett När lammen tystnar eftersom jag är en liten fegis, men bevisligen var det dags nu. Man ska tydligen inte se den ensam, så på inrådan söker jag nu moraliskt stöd/sällskap till filmen. Mycket dålig tajming eftersom så många åkt härifrån, men nån borde det väl finnas som har två timmar över den här veckan? Jag är snäll och kan bjuda på chips om man är lagd åt det hållet.

18.48
Baksidestexten till Love actually avslutas med "Om du vågar se dig omkring, kommer du att upptäcka att kärleken finns överallt...". Nu är jag rädd för den filmen också.

By request

För att påpeka det självklara: tiden går för snabbt. Det har plötsligt blivit onsdag utan att jag har märkt något alls. Att jag inte har skrivit något sedan i lördags beror på lite olika saker. Att tiden går utan att jag förstår det är en anledning. Jag har heller inte alltid ork, och är ibland för splittrad för att kunna få ned några ord här. I söndags fanns ingen ork, jag hade varit uppe till tidigt på söndagmorgon och var som en zombie. Sov mest, började komma igång efter nio på kvällen. I måndags var jag stressad och trött efter skolan, och i tisdags väntade jag på att min ilska skulle vändas till något konstruktivt. Den gjorde aldrig det. Det tar liksom stopp i min hjärna när jag inte förstår, när jag vänder och vrider på saker, byter perspektiv och vinkel utan något resultat. Att inte komma någonvart efter att ha nagelfarit något skapar ett hinder i mitt tänkande. Jag har fått så pass stor distans till det nu att jag vet hur jag ska hantera situationen tills jag träffar människan (som orsakade min ilska) igen, men det känns som att ett utbrott är att vänta. Jag gillar inte det, jag vill vara lugn och logisk.

Jag har vinkat av Vera med wienerbröd idag, hon åker till Göteborg för att göra sitt fotoreportage as we speak (write). Det är många som åker härifrån i helgen. Jag önskar ibland att jag också hade någonstans att åka, nån som väntade på mig. Men det går snabbt över, jag har fullt upp med mig själv och behöver varje sekund jag kan få nu.

Det är helt otroligt roligt att göra tidning, men känslan av att dansa på lina utan skyddsnät, eller bära kejsarens nya kläder, släpper aldrig sitt grepp. Vet jag verkligen vad jag sysslar med? Har nog aldrig sagt att jag gör det, jag går på känsla, jag får bara hoppas att det håller hela vägen.

ingen är långt bort

Fick precis en fin hälsning från Italien. Några få rader som gjorde mig riktigt glad. Det verkar inte spela någon roll hur långt bort man är, vi har varandra ändå.

Tack alla!

Passa på att skriva ett ord eller tre när ni ändå är här idag, det skulle jag uppskatta.

Nu ska jag köpa tårta!

Igen

Jag måste sörja, igen. Någon. Det som varit, alla känslor jag lyckats känna mot alla odds, det vi gjorde, mina tankar. Den här gången måste jag ännu mer sörja det som inte blev. Framtiden som inte kom. Det är redan jobbigt, insikten om att jag faktiskt måste göra detta. Men jag tycker ändå att det är bra att jag gör det. Att jag kan göra det. Att jag har gått igenom det här.

Vad kommer sen? Jag börjar bli medveten om att allt är delar i en större process, men... Vad kommer sen? Jag vet inte det alls. Det har aldrig varit så här tidigare. Det är nog meningen att det ska vara så, något nytt. Något som jag inte alls vet vad det är.

Aptitretare

-Grattis i förskottkram i skolan av Jessica
-Från mig till mig själv: Fint och billigt diadem, klänning (nedsatt från 500 till 150) som jag fick för 100 för den var yttepytte trasig vid en bälteshälla (nej, jag lagade inte den själv, Vera ställde upp, tack! Vi kompletterar varandra fint=))
-Present från Vera hon av mycket förklarliga skäl inte tyckte att jag skulle få på festen och sen bära runt i handväskan imorgon (nu får jag titulera mig ”äkta” singel tydligen)
-Kort från Erika (med en liten dalkulla och en liten dalmas i folkdräkter på)
-Kort från Mia (låg dolt i ett kuvert från tandvården i Uppsala, hon lurade mig nästan!)
-Kort från mamma och pappa, löfte om shoppingtur med mor när jag kommer hem samt pengar på kontot

Jag har varit lite tveksamt inställd till det hela för att ingen av mina sydligare vänner kunnat ta sig hit, för att jag måste vara nykter då jag knaprar penicillin och för att jag inte kommer få någon frukost på sängen i år. Men, det känns faktiskt bra trots allt! Mina vänner finns med mig ändå, även fast de inte är fysiskt här, jag får väl ta ett liiitet glas vin och glädjas åt en söndag utan baksmälla och jag skulle faktiskt inte vilja ha frukost av K1. Han är inte min pojkvän längre, jag kan laga min egen gröt.

...

...av någon outgrundlig anledning så kan man inte kommentera de tre inläggen nedan. Jag måste ha lyckats med nåt mycket mystiskt, men den som vill får göra det via detta inlägg istället.

I'm all over the place!

Om summan alltid är konstant så undrar jag nu i mitt stilla sinne vilken konstant som ska infinna sig, eller höja sig över medel, nu när jag vänligt men burdust bestämt mig för att släppa sargen. Det kan tilläggas att mitt sinne inte är så stillsamt, det känns som att jag just vaknat upp ifrån en koma och återupptäcker livet. Jag vill göra allt och det omedelbart. Den som faktiskt lyckas förstå vad jag skriver om här ska jag gladeligen bjuda på valfri dryck i glada mårdars lag.