Igen

Jag måste sörja, igen. Någon. Det som varit, alla känslor jag lyckats känna mot alla odds, det vi gjorde, mina tankar. Den här gången måste jag ännu mer sörja det som inte blev. Framtiden som inte kom. Det är redan jobbigt, insikten om att jag faktiskt måste göra detta. Men jag tycker ändå att det är bra att jag gör det. Att jag kan göra det. Att jag har gått igenom det här.

Vad kommer sen? Jag börjar bli medveten om att allt är delar i en större process, men... Vad kommer sen? Jag vet inte det alls. Det har aldrig varit så här tidigare. Det är nog meningen att det ska vara så, något nytt. Något som jag inte alls vet vad det är.