Läggdags

Jag luktar lite konstigt. Provade en hudcreme med brun utan sol i sig, och det luktar faktiskt mysko. Får använda den sparsamt, och kanske unna mig en lätt parfympuff innan jag går ut imorn.

Kommer att ha besök hela helgen; från fredagens eftermiddag fram till måndagens kväll. Det är lång tid, och jag har redan planerat en paus på söndagkväll; "Sagan om de två tornen" ska ses på annan ort tror jag. Jag vet att min vän inte behöver konstant underhållning, och jag vet att vi kommer kunna roa oss när vi vill, men jag känner mig lite spänd inför det hela. Har ofta svårt att slappna av med andra människor, men hoppas att vi snabbt ska hitta en ambitionsnivå för helgen. Hon vill nog mest chilla vilket jag helhjärtat ställer upp på. Chillandet ska blandas med aktiviteter, såklart, men det finns inga måsten och det är skönt.

Jag har städat och tvättat, disken fick vänta som vanligt, men jag måste ju ha nåt att se fram emot imorgon också? Mitt hem ser nog så fint ut som det kan, men om man jämför med hennes stora, luftiga och centrala två och en halva står den sig slätt. Vi lever i skilda världar, men ändå är vi så lika på fundamentala sätt. Det är kanske så för alla människor?

Nu blev det vitt och brett, dags att sova. Imorgon väntar möte, en lärares disputation, utvärdering av kursen och därefter Umeå-klassikern Epp, Efter Plugget Pub. Sen blir det pizza och punk. Med en Mård som luktar lite sådär.

SM i obegåvad

Dra er igenom hela; det blir inte bättre. Det är inte stor journalistik, men jag misstänker att det mesta är ordagrant återgivet och just nu sitter jag och undrar vilka som skulle vilja att den här människan hade politisk makt, och i förlängningen kunde bestämma över ditt liv.

Jag ger upp

Försov mig, och så nackspärren tillbaka på det. Jag ger upp. Wake me up when november ends.

Edit 16.04: Tv'n är död, kroppen hämmad, aptiten borta; man ska inte fråga om det kan bli värre...

Edit 16.30: Man skulle kunna gissa att jag aldrig blir hel därför att jag aldrig kan slappna av och bara tänka att jag ska läka. Det skulle kunna vara så. Eller så är det för att jag bär satan inom mig. Jag kommer bli vansinnig om jag inte får göra något vettigt imorgon.

Edit 17.05: Jag är nog redan vansinnig. Lider inte av hjärnbrist (veckans MR-skämt på röntgen för någon vecka sedan enligt Erika), men nåt är det. Jag hade ju en vilja; försvinner den med förlusten av aktivitet? KAN DET INTE BARA SLUTA GÖRA ONT SÅ ATT JAG KAN GÖRA DET JAG VILL FÖR JAG VET ATT JAG VILL NÅGOT! Jag brukar göra det. Borde. Måste. Annars ger man upp på riktigt.

Nescio

Vilken version vill ni ha? Den yttre eller den inre? Den påtagliga, synbara. Den som vi kan se och uppleva, den som är lättare att klä i ord. Den organiserade, kronologiska. Eller den opolerade? Den som ställer lika många frågor som den själv försöker besvara. Den som inte riktigt vill infinna sig i fingrarna, den som man nästan måste lida fram. Den osäkra, den oavslutade.

Fredagen var någon typ av gränsland, och jag vet inte om jag någon gång kommer återvända. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra faktiskt, men försöker att vara saktmodig. På kvällen blev jag bjuden på middag, denna gång av Vera, och jag mumsade potatis som om jag aldrig tidigare ätit mat som lagats i ugn. Hennes danshumör var på topp, så jag vallade henne fram och tillbaka till NH; det var trevligt, en stunds lugn och ro på en stol bland folk som hade roligt, ett leende, några skratt och en vän som blev glad. Vägen hem var kall, jag frös en bra stund innan jag äntligen somnade.

Lördagen ägnades åt en Mård makeover. Shoppade på den shoppingfria dagen (fick jag reda på i efterhand) och lyckades riktigt bra. Två basplagg, och så ett plagg där de lärde fortfarande tvistar huruvida det är en kjol eller klänning. Den har i alla fall hängslen, och det tog mig tre försök i provhytten innan jag förstod hur den skulle sitta. Innan kommersen tog fart klippte jag håret och blev mycket snygg, det gäller bara att orka styla sig själv nu också. Några spontana beslut senare hamnade jag (iklädd kjol-klänningen) och Vera på Nydala, bra förfest med bra människor. Oväntat inbokades eventuellt ett framtida möte ordförande till ordförande, detta på bussen ned till stan.

Jag hade fått till en "Mård + 3" på en lista, tack!, och vi (Vera, min giiirl och hennes karl) blev än mer tacksamma då vi såg att kön utanför Plaza liknade ett skämt. 20 meter lång, och människor stod ungefär fem på rad och tryckte sig framåt i blötsnön. Vi trippade in, förbi två utposteringar, och njöt sedan av en helkväll på mycket olika vis. Jag blev last person standing i sällskapet, och hamnade med en whiskeyflaska i ett rum med ett nytt sällskap. Natten avslutades nästgårds, där jag kokade min speciella glöggblandning (starkvinsglögg med konjak, och hjortronglögg köpt på ICA).

Idag har jag varit stillsam. Ätit pizza. Tänkt. Tittat på Sagan om ringen som skrämmer livet ur mig fortfarande. Imorgon är det måndag. Är vi redo? Nescio.

Tillförsikt

Efter min tappra tur till ICA idag blev jag alldeles slut och förstörd igen, jag har inget tålamod och bör ta det lugnare än vad jag gör. Fick oväntat besök på kvällen av Mo och Vera som bjöd på macka med brie, pepparkakor och hjortronglögg. Mycket gott och uppiggande alltihop. Vi tittade på fotbollen, och jag kunde inte hålla mig stilla i min exaltation.

Jag insåg tidigare idag, att även om jag är rädd för framtiden, så ser jag fram emot nyårsafton. Förberedelser, matlagning och bakning, sammanförandet av vänner, köpandet av snygg klänning (jo det är nog dags för en sån...), champagnen och festandet all night long. Jag ser fram emot middagen på fredag, att klippa håret, fika och strosa på stan på lördag, och att anordna middag hos Mo nästa lördag. Babysteps, babysteps. Jag ser även fram emot starten av På Spåret. På ett sätt som inte är av denna värld. Likaså gör min bror samt mina föräldrar, och vi har redan börjat planera hur vi ska kunna se det när de kommer och hälsar på om mer än två veckor. Det kan vara världens bästa program.

Follow the yellow brick road

Det kändes lite bättre igår kväll, men idag är det status quo igen. Måste ha sovit på ett ymnigt sätt inatt, för när jag vaknade var framstegen borta och nacken som betong. Jag ser lite ut som roboten i Trollkarlen från Oz när jag rör mig. Duschade precis, för första gången på... nej, jag tänker inte berätta, och det tog nästan tio minuter mer än vanligt, men jag gjorde det! Väntar på ICA-leverans från min barmhärtiga samarit, och lever på en cocktail av Ipren och Alvedon, man ska tydligen ta dem tillsammans.

Jag har ingen riktig ork över till att tänka, men fick in en recension igår, och har all tid i världen åt att läsa tidningen, så alltid nåt. Nu ska jag blåsa håret, och nacken också, det kanske hjälper. Drömde riktigt konstiga drömmar i morse, bland annat att jag var på två festivaler på samma kväll vilket hade kostat mig multum men jag mindes inget av det för jag var så full, och letade desperat efter min kamera för att se om det där fanns några bevis på att det verkligen hade hänt (allt detta i drömmen). Reste på många vägar, som inte bar någonstans, men jag gissar att hjärnan kompenserar för det faktum att det längsta jag tagit mig sen i lördags är till postlådan och dörren. Har man ingen yellow brick road, eller en road överhuvudtaget, får man nöja sig med de imaginära.

Collateral damage

"Är din kropp ute efter dig tro?"

Frågan kom från en kursare, efter att jag än en gång fått förklara att jag inte kommer dyka upp i skolan den följande dagen. Denna gång på grund av ett akut nackspärr. Nackskott. Jag vet att jag förut brukade säga "Jag har nackspärr" om minsta lilla spänning, men det ska jag sluta med. Det här är nackspärr på riktigt, the real stuff, och det gör så satans ont. Domningar ut i armarna, kroppen stel och trött av smärtan, huvudet trött av att hela tiden ha ont och spänna sig. Jag skulle skriva klart min artikel i förmiddags, hade kommit halvvägs en halvtimme innan deadline, drog upp axlarna och lutade huvudet bakåt för att sträcka på mig, så lät det som om jag brutit nacken av mig själv. Jag bara fastnade. Skrev klart artikeln på någon sorts extratank, la mig sedan i sängen och kom inte ur den på fyra timmar. Blev för en stund rädd att jag vid vuxen ålder skulle kissa på mig för att jag inte skulle komma upp ur sängen.

Prisade sedan mig själv för att jag i fredags lagat mycket spagetti och köttfärssås som var redo att micras, och ringde sjukvårdsrådgivningen. Den akuta smärtan kan sitta i ända till på onsdag. Smärtlindring och balans mellan vila och lite rörelse för att blodet ska åka runt i kroppen var medicinen. Jag är nära att ge upp nu. Strunta i allt. Bara sitta i min fåtölj - har hittat en ställning som fungerar, ibland får man sova sittande enligt sjuksköterskan jag pratade med - och låta världen springa runt där ute. Jag har egentligen inget annat val just nu, planeringsdagar med fakulteten och två arbetsutskott får jag helt enkelt missa, likaså ännu fler dagar av webbtidningsskapande. Min kreativitet började pyra igår igen, men nu är lusten än en gång skuren av. Jag är lite yr nu av trötthet och smärta. Och imorn ska en artikel av mig publiceras som inte blev det redaktören efterfrågade.

Den här helgen blev inte som jag hade hoppats. Får tänka tillbaka på fredagen som levererade mer än väl, och se de övriga dagarna som collateral damage.