En månad

"Han" är hemma igen. Vi pratade snabbt på msn alldeles nyss. Jag vet inte om det berodde på att han var trött efter att ha rest i 30 timmar, men allt kändes väldigt avmätt. Jag hade väl inte direkt förväntat mig att han skulle ta mig med storm (vet inte om jag hade uppskattat det heller) men jag hade velat kunna slappna av lite nu. Det känns ändå bra att han är tillbaka, hur det än blir. En månad har gått snabbt, och det har hänt en massa. Jag vet inte alls vad han har varit med om, och hur han känner nu, men jag hoppas att få veta tids nog. Just nu är jag nöjd med att veta att han är hemma och mår bra.

Spontanitet

Jag är inte känd för att vara den spontanaste av människor. Ibland när jag är full kan jag komma loss, och några få gånger sker det när jag är nykter. Alldeles nyss var jag spontan så det räckte för ett helt år. Flygresorna på Sterling är helt hemult billiga just nu, och det är de som ska ta mig och Erika till Bologna. Efter att ha sett datumen bli uppbokade så blev jag wild and crazy och bokade biljetter till oss båda. En vecka senare än vad vi tänkt, och utan att ha pratat med Erika som är på jobbet. Jag tror att det blir bra. Det måste bli bra. Framförallt blev det billigt.

Efteråt

Min mamma åkte tidigt i morse. Vi har haft bra dagar tillsammans, sett delar av Västerbottens inland, och kusten. Mamma jobbade här i början av sin karriär, och vi har återvänt till platser hon plöjde sig fram till genom snö med mig i magen. Vi har passerat många roliga namn på platser, i en klass för sig var helt klart "Västbanken" på en gul och röd skylt på vägen till Bygdsiljum. Hur fan gick det till? Igår åkte vi över till öarna Norrbyskär med färjan, havet gjorde mig gott, och jag somnade nästan i bilen hem. De senaste dagarna har jag haft mycket svårt att somna. Mamma har berättat om släkten, och vi har pratat lite om framtiden. Det är spännande att se var delar av mitt beteende kommer ifrån, och att man ändå lyckats skapa något eget av de gener man fått.

Nu känns det nästan lite tomt. Att göra allt en gång till låter ogörligt, men ändå måste vi. Jag trodde inte att det skulle ske så snart bara.

.....................................................................

Det villkorslösa verkar vara svårt att hitta, det finns inte där man kanske trodde att man skulle finna det. Begär jag för mycket? Är jag själv för villkorslös? Man ska inte be om ursäkt för sina känslor, det är viktigt att komma ihåg, men de resulterar inte alltid i det önskade.

Allt är ett jävla helvete

När mamma steg av flygbussen grät hon redan. Hon hade ringt min moster under resan från flygplatsen. Mamma och jag har pratat mycket idag. Om mycket. Framförallt om vilka vi är och vad vi gör. Vi är mycket lika. Vi skildes åt runt nio på kvällen, hon lånar en väns rum att sova i. Just nu är vi på varsitt håll och är ledsna.

I reklamen till en film som har premiär nästa vecka spelas Lonely day med System of a Down. Den låten spelades på en begravning jag var på i december. Jag har hållit ihop under dagen, men att höra bitar av den gjorde att allt motstånd försvann. Hela jag löstes upp. På mormors begravning spelades Härlig är jorden sjungen av Jan Malmsjö. På morfars begravning blir det dragspel.

Att ha sex missade samtal från sin moster på en måndagmorgon bådar inte gott. Hon har talat in på mobilsvar och ville prata med mamma som är på väg hit. Jag försökte hitta på ursäkter för henne att ringa, och hoppades in i det sista. Nu har hon ringt ännu en gång och jag var vaken och svarade. Min morfar gick bort i morse. Jag måste berätta det för mamma som landade hos mig precis. Jag vet faktiskt inte hur jag ska orka detta.

Sekunder

Jag höll på att bli påkörd igår. Klarade mig med en halv meter till godo. Kan berätta att livet inte passerade i revy, det kändes snarare som att det stannade upp. Sekunderna när jag hann tänka "Men herregud han kommer köra på mig" kändes som en transcendens.

(läs Panso idag)

Under tiden II

Att man inte kan resa bort och fly ifrån sig själv har jag konstaterat tidigare, men jag har ju också haft det väldigt bra i helgen. Så bra att jag trodde att jag skulle åka därifrån med ny energi och nån typ av framtidshopp, och istället blir det tvärtom. Är man högre upp blir fallet alltid hårdare. Det känns som att jag tappade bort min själ på resan, jag känner inte igen mig själv just nu.

Jag kan inte ens kvalificera det jag gjort som ett misstag, eftersom det skulle innebära att jag medvetet valt en sak och att utgången inte blev som jag önskade. Jag var inte medveten, jag valde inte. Det jag valde var att dricka precis allt jag kom åt. Därför känner jag inte igen mig själv, en Mård som kunde välja hade inte valt detta. Men ändå var jag kapabel till det. Frågan är varför jag vill förstöra för mig själv. Så till den milda grad att jag också förstör för andra.

Jag har alltså förlorat en vän. Det har aldrig varit ”normalt” mellan oss, och vi borde kanske ha gett upp tidigare. Men hur gör man det med en människa man vill ha i sitt liv för alltid? Det är ju ytterst sällan man träffar sådana människor. Sådana man älskar utan att det spelar någon roll vad de gör.

Under tiden

Halv tre i natt ringde telefonen. Jag svarade inte. Tjugo i tre ringde den igen, då svarade jag och möttes av ett klick. Gick upp för att kolla på Eniro vem det var som ringt och förbryllas över vad Kent Lidström kan vilja mig. Vem är det? Stängde av ljudet, somnade, och möttes av ett missat samtal på displayen när jag vaknade. 03.04 hade han ringt igen, och den här gången fanns det några sekunders brus på mobilsvaret också. Mycket mystiskt.

Vidare hittade jag ett öppnat brev i korridoren adresserat till mig, ett sånt där posten lagt några olika saker som skulle vidarebefodras till min nya adress. Nån har också rivit upp plasten till min Buffé som man får från Ica, med den får man sitt saldobesked och en rabattkupong. Saknas nåt därifrån? Har någon tagit något från själva kuvertet? Jag har ingen aning och det känns lite olustigt.

Annars regnar det, och jag försöker ta mig samman. Hittills har det bara blivit sämre.

Intervention med mig själv

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. "Paus" duger inte riktigt, och att fortsätta fly fungerar inte heller. Man kan inte börja om från början, men något måste jag komma fram till. Komma in till. Att bara leva vidare och låtsas går inte. Längre. Så det blir en intervention. Jag ska prata med mig själv i andra person singular. Jag ska arbeta, det har jag hört ska vara nyttigt. Så kan jag kanske hitta min själ igen.

Så jag får be att återkomma, ännu kan jag inte skriva. Man måste kunna andas för att få ut några ord.

100

Jag hade nog tänkt att skriva något om min resa. Att jag inte ens vet var på kartan jag ska när jag tittar på vädret på SVT och undrar om det kommer bli sol i helgen. Eller kanske något om den paus jag har från det andra könet. I alla fall försöker. Ha paus. Träffar ingen speciell, jag vilar i ett ointresse, och de som försöker vill jag nästan bara gömma mig ifrån. Jag och E hörs via sms mycket sällan, och jag vet inte riktigt varför vi ens gör det. Han är nog på behörigt avstånd. Och "Honom" kan jag inte höra av mig till, så därför funderar jag inte på hurvida jag vill eller inte.

Jag skulle kunna skriva om hur svårt jag har att sova, hur jag vrider och vänder mig, och hur att vakna till en ny dag inte känns annorlunda alls mot dagen innan. Kanske hade jag kunnat beskriva hur mitt rum fortfarande inte fått den form och det innehåll som jag velat, hur två lådor fortfarande är ouppackade och hur jag inte alls kan hitta motivation till att göra klart det en gång för alla.

Vidare tänkte jag på mitt hår som inte är klippt på flera månader, och det faktum att mamma kommer hit och hälsar på. Jag har tänkt på den stora rädsla som griper tag i mig när mamma eller pappa ringer; "Morfar!" är min första tanke och hela kroppen snörs ihop, men de vill bara höra hur det är med mig. De har semester, och kan ringa på konstiga tider. Morfar mår inte bra, och jag vet inte om han någonsin kommer göra det igen.

Jag kunde skriva att jag känner mig ensam ibland. Att jag vill härifrån men inte vet till vad. Att resan kom vid rätt tillfälle, och att jag ser fram emot timmarna på tåget som vore de erfarenheter som skulle få mig att växa.

Men när jag väl började tänka, och verkligen ville välja det allra bästa att skriva om, så det blev om allt, och ingenting. Kanske värdigt som det hundrade inlägget? Jag vet inte, men herregud, hundra är mycket. Tänk så mycket ord man kan ha.

Mörkrets hjärta - midnattsolens hjärta

I morgon ska jag resa till ett ställe jag tidigare aldrig besökt. Jag har sett det många gånger på kartor, och några få gånger har delar av det varit med på TV, men i övrigt finns det inga bilder av stället i mitt huvud. Vet att solen inte går ned där just nu, men inget i övrigt. Hur ser det ut när solen inte går ned? Resan jag ska göra med tåg sker genom ett landskap jag inte riktigt kan föreställa mig. Jag har aldrig varit så långt norrut förut, och jag är mäkta fascinerad över att jag kan åka i sex timmar utan att hamna i ett hav. Sverige tar aldrig slut. Min egen okunskap om Norrland; orter, natur, dialekter och allt i kring, gör sig ofta påmind. Det ska bli spännande att resa. Det ska bli spännande med något nytt.

Vaken!

Vaknade redan klockan sju i ren panik och trodde att jag sovit bort ännu en dag, trots att jag ställt väckarklockan. Det hade jag alltså inte, och efter att ha blivit störd i mitt försök till ny insomning av ett sms från Gällivare har jag nu gett upp och gått upp. Jag är alltså vaken, har ätit frukost, och ska nu läsa tidningen, allt detta innan lunch istället för efter, som tidigare var mitt M.O. Jag är nöjd och hoppas att detta är en trend inför framtiden.

Facio, ergo sum?

Det händer inte mycket. Det kan vara för att jag inte vill att det ska hända något, jag trivs nog i mitt vacuum. Ett tag. Eller intalar jag mig bara det för att stå ut?

Hur ska man veta om man lever som man vill? Jag vet ju att detta kommer att ta slut, folk kommer att återvända hit, skolan kommer börja igen, jag kommer att hålla i möten och planera och prata om viktiga saker, jag kommer orka söka ett vettigt jobb och kanske våga närma mig drömmen, eller en av drömmarna, jag kommer ta mig i kragen och gå till körskolan, jag kommer slita fler kvällar på jobbet jag har nu, jag kommer dricka fler öl, dansa tills ställen stänger och hamna på obskyra efterfester. Det kommer regna mer, solen kommer att dyka upp. Jag kommer bada. Jag kommer att få sms som jag längtar efter, och även såna jag inte visste att man kunde få. Men, duger detta? Är det okej att bara sitta och vänta, för att jag just nu inte kan göra något av det ovanstående? Jag har inte ens orkat duscha idag, ännu mindre läst nåt i min vettiga bok. Tvättat har jag. Handlat. Diskat lite. Men om jag inte producerat något, om jag inte kan visa upp att "titta, det här har jag gjort idag!" har jag verkligen levt?

Att bo i korridor skänker en närhet till andra människor, men avståndet blir genom det desto tydligare. Killen i huset mittemot är också vaken, men jag vet inte vem han är och kommer antagligen aldrig göra det heller. Ändå kan jag titta rätt in i hans liv. Vi är vakna, vi har det tänt och persiennerna uppvinklade. Det vore nog trevligt att vara i någon annans liv ett tag, jag är inte nöjd med att stå still.

Två killar går förbi, en med vit keps och såndär hund som häftiga gangsta's har i kedjekoppel, den andra med en brandsläckare. Snabbt klipp ur deras liv, och sen är de borta. Vem ska ha brandsläckaren? Nu?

Nej, jag mår nog inte bra av att vara sysslolös, eller snarare mål-lös. Imorgon ska jag ha möte, lägga upp strategier, få lära mig både det ena och det andra och utbyta idéer. Jag ser fram emot det, men det känns lite läskigt också. I framtiden kommer ni kanske att få kalla mig Ordförande Mård.

En lördag som aldrig tog slut

Kom hem från jobbet vid fyra natten till lördag, somnade runt sex och släpade mig upp igen vid elva. Jobbade mellan 12 och 18, vilket var alldeles lagom, jag hade inte orkat med nattskiftet. Fick lära mig kassan och hälla upp öl. Det var skoj att få ha lite mer kundkontakt, men ändå skönt att kunna fly ut till köket ibland och vara lite hjärndöd. Det är ganska ironiskt att den syssla jag hatar mest i hela världen är min huvudsakliga syssla på jobbet... Vi hade ganska lite att göra, så stämningen i köket blev ganska rå efter ett tag. Det råa fortsatte efter att jag slutat när några av oss började dricka öl. Jag och engelsmannen jag jobbat med under dagen utvecklade en hård men hjärtlig stämning, orsakad av en viss Lost in translation-problematik, vilket snabbt resulterade i rykten om oss som ett framtida kärlekspar. Sådant sprider sig snabbt, på fem minuter hade det nått köket.

Det var Mo's sista kväll i Umeå, nu är hon ännu mer norrut i tre veckor och gör TV, och även om vi hade den bästa av kvällar kändes det kluvet. Jag ville verkligen inte att det skulle ta slut, utan henne vet jag nu inte vad jag ska göra här. Jag har ingen riktig energi fortfarande till "nya" saker, försöker nog fortfarande återhämta mig från en tung juni, och avböjde idag ordentligt Holländarens sista försök att få komma hit. Jag orkar faktiskt inte.

Som var det ödesbestämt så gick onsdagens efterfest förbi oss när vi ramlade ut vid stängning, och med dem spenderade jag nattens sista timmar som övergick i morgon. Efter att några av dem mycket fruktlöst och tafatt försökt att ragga på några lesbiska tjejer hamnade vi hos en av killarna på efterfest. Det var någon typ av husfest, skön stämning och jag satt mest och hade det bra.

Efter någon timme där kom ultimatumet. Jag blev mycket ställd, men en av killarna tyckte att det var dags för mig att välja. Jag vet ärligt talat inte riktigt varför, det var redan i onsdags rätt tydligt att jag redan "valt", och jag trodde att han uppfattat det eftersom det blev ännu tydligare under lördagskvällen. Den obekväma situationen gjorde dock att jag valde det fjärde alternativet, gå hem själv, efter att jag och den utvalda utbytt några kyssar i regnet. Han har hört av sig idag, men också där känner jag inte att jag orkar något nu. Och antagligen inte sen heller, men tiden får utvisa. Jag gick den ganska långa biten hem i småregnet, och hamnade i säng runt halv sju.

Nu är jag ledig i några dagar och hoppas på att hitta lite energi och lust. Och en vettig dygnsrytm.

Partej

Det är inte bra för mig att börja sent, då tar festandet aldrig slut. Efter punk på det lokala haket (med spontanframträdande från delar av Lost Patrol) blev det öl tills de stängde mycket tidigt, vidare för öl på jobbet tills de stängde i normal tid, och sen över gatan till Olles för delaktighet i köttmarknad, styrdans på ett discodansgolv och försök till undvikande av pinsam ”nejtack men jag försöker sluta” -situation med det manliga sällskapet. Han återfann mig efter att jag flytt dansgolvet men fastnade med någon kille som var mäkta imponerad av hela hans existens. Jag gjorde en stillsam sorti och trodde att jag skulle cykla hem. Det skulle jag inte.

Mötte två killar utanför Max som tyckte att jag skulle med på efterfest, efter en mjölk på insidan av Max bar det av. Om mitt hem ligger åt ett håll, låg detta ställe åt det andra. Vi var fem stycken, ett par, de två killarna och så jag. Jag kände inte för att ”välja” mellan någon av killarna, även om de verkade förvänta sig det, och jag försökte sköta det snyggt. Det ryktas om ny efterfest i helgen och vi får se hur det slutar. Men i valet mellan två väljer jag hellre det tredje: ingen av dem eller någon helt annan. Vid fyra tog jag sällskap med en av killarna en bit på vägen, och cyklade sedan hem. Jag tror att jag lyckades bete mig vettigt hela kvällen, även om det är knivigt att träffa kolleger på fyllan, både de som jobbar och de som är ute och festar.

Snart är det dags att åka till jobbet, och jag är lagom sugen. ”Dagen efter”-känslan går inte över. Helst skulle jag ligga i sängen hela kvällen, läsa Frege, dricka te och prata i telefon. Vore det för mycket begärt att folk skulle stanna inne idag? Inte vara ölsugna? Inte vara hungriga? Nån gång borde väl behovet ta slut!?

Glass, plötsligt

Jag har spenderat mycket tid ute idag. Har gått nästan som i skift, en timme ute, en timme inne. Man blir vansinnig av värmen, och jag bränner mig alldeles för lätt. Senaste vändan ute kom en tjej fram till mig. "Du bor i min korridor, va?" sa hon efter att ha tittat på mig lite. Jag tänkte efter och kom fram till att det var hon som dykt upp de senaste dagarna, tidigare har jag aldrig sett henne. Så jag svarade "Hej! Ja det gör jag nog." Då sa hon "Ja jag tyckte jag kände igen dig." och räckte fram en glasspinne. Sen gick hon. Den sjukt deffade killen i laxrosa badbyxor med gula revärer som brukar ligga några meter bort fick också en glass. Hon bar på en tygpåse, och jag gissar att i den låg ett paket med pinnglass från GB, för snart såg jag fler människor gå runt med glassar, eller skräp i form av pinne och papper. Jag tuggade mig igenom min Piggelin och bestämde mig för att bjuda henne på kaffe när mitt hem ser nog representabelt ut.

Det mest mystiska är nog avsaknaden av ord, ingen förklaring till glassen, citaten ovan var de enda ord som byttes. Intressant.

...så, hur gick det då?

Det gick inte. Vaknade så sent att jag inte vågar skriva tiden här. Ingen tvätt tvättad, och absolut inget vettigt gjort än. Hur i hela helvetet ska jag komma upp imorn? Hjälp?

Regression

Om kvällarna (nätterna) vill jag inte gå och lägga mig, och på morgonen (runt lunch) vill jag inte gå upp. Jag är som en jävla åtta-åring. Jag behöver hyfs, pli och struktur. Imorgon ska jag försöka hitta nåt av det genom att tvätta jättetidigt (klockan 10), men jag kommer säkert inte gå upp förrän 11 ändå. (Förlåt alla som jobbar och tar detta som ett personligt hån, jag menar inget illa. Jag är en dålig dålig människa.)

Ännu en arbetsdag

Många ville äta. Många ville dricka öl. Jag förstår dem. Själv har jag mycket ont i fötterna och tårna. Är sned i ryggen och har små brännmärken på händerna. Nästan alla var sura eller irriterade på jobbet idag. Jag blev det efter den mest oprofessionella "tillrättavisningen" någonsin. Manegement by fear är inget som funkar om man ska driva en vettig rörelse. Det funkar inte om man vill att nåt ska utvecklas och inte dö inifrån.

Det bästa med att jobba är dricksen. Det må inte vara några gigantiska summor, men att få några sedlar i handen efter ett avslutat pass skänker stor glädje till min monetära kortsiktighet. Man hanterar ju också så sällan kontanter nu, och plötsligt finns det hemma. Det är som en nyfunnen rikedom varje gång jag kommer på det.

På vägen hem cyklar jag uppför en mycket lång gång- och cykelbro som går över några bilfiler och en tågräls. Nedför susar jag lätt till jobbet, och har fullt sjå med att väja för mötande, men uppför blir man mycket medveten om den där jäkla asfalten under fötterna, som aldrig verkar ta slut. Mitt på denna bro har någon skrivit "KÄRLEKEN VÄNTAR" med stora röda bokstäver . Jag blir faktiskt glad varenda gång jag ser det. Jag kan inte låta bli att le. Man orkar plötsligt den sista biten upp för backen, och varenda gång tänker jag att det kanske är så att kärleken väntar. För, om jag inte har hittat den än, så måste den väl vänta på mig någonstans?

Morgon

Jag försöker varva ned efter jobbet, någon dygnsrytm är inte att tala om längre, och jag förstår inte hur de som har detta som heltidsjobb gör. Jag borde vara mitt uppe i djupsömnen, istället sitter jag här, vaken i pulsen men trött i kroppen och hjärnan, och funderar på vad jag ska göra för att kunna somna.

Jag saknar honom lite, som vanligt korsade jag hans väg till och från jobbet, och det är konstigt att han är så långt borta nu. En hög med tidszoner, oceaner, mil, känslor och funderingar skiljer oss åt.

Någon typ av undantagstillstånd rådde i torsdags. Efter några utbytta sms åkte jag till honom och kom fram precis innan det blivit fredag. Inget kändes komplicerat eller svårt, vi hade det bara bra tillsammans, och inga tårar spilldes på morgonen när vi skildes åt. En känsla av ”okej” har infunnit sig. Inte mer, inte mindre, och det kan jag stå ut med. Det ligger inte något och lurar i saknaden, ingen ångest, desperation eller ens några "större" kärlekskänslor, bara ren och skär saknad.

En generell saknad sätter också in när man druckit några väl valda glas. De drack jag igår, och saknaden resulterade i ett sms till honom, ett telefonsamtal till E (första gången vi pratade på fyra veckor) och ett msn-meddelande till en lång historia. Den långa historien är holländsk, men kom till Sverige idag, och han skickade ett sms när jag jobbade. Han var "bara" 900 kilometer bort nu. Jag vill nog inte riktigt reflektera över vad det fyller för funktion att höra av sig till en rad olika förmågor, men det är tydligt att jag inte vill tygla mig. Och tydligt att jag inte är redo att hålla mig fast vid enbart en. Det känns också okej, för jag har ändå en vilja framåt i allt. En strävan. Vilja, våga, orka, kunna.

MTV var mitt sällskap den korta stund jag var vaken hemma natten till lördagen och drack mjölk innan sömnen slog ned. Sista låten jag hörde var Chasing cars och den var som ett uppvaknande för mitt öl- och vinstumma medvetande.

If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me
and just forget the world?

Det är vad jag letar efter. Personen som vill ligga bredvid. Men jag kan inte svära på att jag skulle kunna ta till vara på det, om jag hittade den personen nu. Jag har nog med att kunna somna ensam.