2007/07/13

100

Jag hade nog tänkt att skriva något om min resa. Att jag inte ens vet var på kartan jag ska när jag tittar på vädret på SVT och undrar om det kommer bli sol i helgen. Eller kanske något om den paus jag har från det andra könet. I alla fall försöker. Ha paus. Träffar ingen speciell, jag vilar i ett ointresse, och de som försöker vill jag nästan bara gömma mig ifrån. Jag och E hörs via sms mycket sällan, och jag vet inte riktigt varför vi ens gör det. Han är nog på behörigt avstånd. Och "Honom" kan jag inte höra av mig till, så därför funderar jag inte på hurvida jag vill eller inte.

Jag skulle kunna skriva om hur svårt jag har att sova, hur jag vrider och vänder mig, och hur att vakna till en ny dag inte känns annorlunda alls mot dagen innan. Kanske hade jag kunnat beskriva hur mitt rum fortfarande inte fått den form och det innehåll som jag velat, hur två lådor fortfarande är ouppackade och hur jag inte alls kan hitta motivation till att göra klart det en gång för alla.

Vidare tänkte jag på mitt hår som inte är klippt på flera månader, och det faktum att mamma kommer hit och hälsar på. Jag har tänkt på den stora rädsla som griper tag i mig när mamma eller pappa ringer; "Morfar!" är min första tanke och hela kroppen snörs ihop, men de vill bara höra hur det är med mig. De har semester, och kan ringa på konstiga tider. Morfar mår inte bra, och jag vet inte om han någonsin kommer göra det igen.

Jag kunde skriva att jag känner mig ensam ibland. Att jag vill härifrån men inte vet till vad. Att resan kom vid rätt tillfälle, och att jag ser fram emot timmarna på tåget som vore de erfarenheter som skulle få mig att växa.

Men när jag väl började tänka, och verkligen ville välja det allra bästa att skriva om, så det blev om allt, och ingenting. Kanske värdigt som det hundrade inlägget? Jag vet inte, men herregud, hundra är mycket. Tänk så mycket ord man kan ha.

5 kommentarer:

Anonym sa...

100 är mer än mig, och på kortare tid. Grattis!

O.J.S sa...

Det var väldigt fint skrivit tycker jag i alla fall.

Jo sa...

Det där med telefonsamtal som får hela kroppen att rycka till av oro var jag med om senast för några år sedan när halva släkten satt samlad för att äta nattmacka i sommarvillans stora rum. Klockan var strax före elva. En av mina gammelfarbröder mådde väldigt dåligt och låg på sjukhus, ingen visste hur det skulle gå och därför hoppade alla till när telefonen plötsligt ringer. Ingen ville svara för alla anade var som väntade. Till slut steg någon fram och lyfte luren.
- "Men Lasse!, du skrämde ju livet ur oss!".
Det var pappa som stod nere vid havet och tyckte att någon av oss kunde gå de kanske 100 meterna mellan vedun och bastun, och ta med en öl på vägen. Den bra varianten av snopenhet!

Anne sa...

Det är svårt när gamla blir äldre och jag hoppas det går bra trots att det inte är bra.

Mård sa...

Petter: tack!

Òli: tack!

Johan: fin historia:) och känslan är densamma. Jag undrar när den kommer upphöra.

Anne: tack, på nåt sätt så kanske. Att det blir bra den sista tiden som finns, men jag vet inte.