Vart ska vi då?

Jag drömde om en man inatt som inte har svenska som modersmål. Jag vet inte om vi pratade med varandra i drömmen: jag minns inget språk, men är medveten om att hans språk är ett av de jag kan drömma på. Vi satt i en bil på en landsväg som böljande gick in bland träd, han körde, och jag minns att jag tog hans hand på växelspaken, vi genomförde rörelsen tillsammans och tog oss framåt. Jag minns ännu värmen i hjärtat när han inte flyttade på sin hand då jag närmade mig. Många delar är konstiga här: att det är just han, att jag har kvar känslan i kroppen fortfarande, och att vi så överdrivet symboliskt var på väg någonstans. Sen behöver ingen vara Freud och prata om växelspaken, jag har 4 poäng Sigmund och psykoanalys, thank you very much, och rodnar lite i min ensamhet. Vi glömmer det här, okej? Okej?! Fan. Det sitter kvar i magen. Lite mat motar kanske bort tankarna som intagit min kropp.

Matematik B

Om 92 miljarder= 3% av BNP, vad är då 100%? Jag vet inte vad som stoppar mig i att minnas hur man räknar, om det är en helt ofattbara summan, eller det faktum att jag mycket sällan använder just denna typ av kunskap.

I gymnasiet behövde jag bara läsa matte B, skulle jag läst C hade jag fått lov att be om utökat program, vi stackars humanister skulle klara oss med två kurser tyckte man. Det hade de mycket rätt i, och mitt ihopslitna G hade nog inte överlevt en C-kurs. Min bror å andra sidan läste matte F och nån typ av fördjupning för att förbereda sig för universitetsstudierna. Matten finns i hans skolvardag eftersom det är ett verktyg för honom. Han behöver den. Är det kanske läge att ringa sin bror?

Men hur ska jag göra sen för att verkligen greppa den siffra jag får fram? Jag vet inte vad en miljard är. 1000 kronor kan jag förstå, kanske 100'000 (folk köper ju bilar och hus), en miljon börjar bli lite svårbegriplig och summorna är ibland geografiskt relativa; den bostad som är värd en miljon i Säter (om de ens finns) får man ge det femdubbla för i Uppsala. Det är ett långt steg till en miljard. Så långt att jag aldrig kommer förstå vad en miljard är och vad den gör för mitt lands ekonomi. Hur ska jag då kunna förstå vad 100 procent är om 92 miljarder är 3 procent av vår BNP?

Andas in

Jag vill sprida klyschor i kring mig. Lugnet före stormen, osv. De här dagarna är ett hål, vi andas in i väntan på början. Hösten. Skolan. Återkomsten av de vi inte för ett år sedan kunde ana att vi skulle sakna. Början på fortsättningen av ett liv som tog sina första babysteps på Umeås gator förra gången det blev höst. Jag lever här. Här finns ett liv där jag proppar in mig själv i små luckor, små hål. De fylls av mig. Helgens planer kom snabbt, naturligt, som en del av vardagslunken, det är så vi lever här. Dagen spenderades på ett kontor med människor vars bild av mig jag inte kan föreställa mig. Men redan innan lunch hade jag genomfört vissa förändringar, lagt strategier, planerat en organisations kommande arbete. Formulerat en typ av vision. Hård? Kanske. Hårdare än andras? Definitivt. I alla fall full av mål, och också mening. Vi kan inte bara sitta av tiden.

Jag trivs med mina 20,9 kvadrat; jag förstår dem. Behöver inte mer. De komprimerar mig och gör mig stringent.

Jag väntar nog på mig själv också. Att jag ska börja. Att jag ska genomföra vissa förändringar, lägga strategier, planera den organisation som är jag's kommande arbete. Formulera en typ av vision. Hårt? Kanske. Hårdare än vad jag tidigare gjort? Definitivt. Jag har börjat se målen, och också meningen. Jag kan inte bara sitta av tiden.

‘Man dansar där uppe fast klockan är tolv, då slår det mig plötsligt att taket - mitt tak - är någon annans golv.’

"Munkar, munkar, munkar med hål i...". De låter som en huligankör borttappad från en fotbollsmatch, men de sjunger att de vill ha stora feta munkar med hål i. Utanför mitt fönster. Hösten har kommit till Umeå, så även nya studenter till det dito område jag bor i, och någon sorts nollning pågår vid, på och omkring ett bord. Utanför mitt fönster. Jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig av korridorsboende, och av att bo på bottenvåningen, men jag hoppas att nästa person som skriker utanför mitt fönster är någon jag väntat på, och inte lika hormonstinn.

Sjömanssjuka

Jag är hemma. Jag lever. Jag har rest sedan första transportmedlet (tåg) lämnade stationen 05.22 i morse och är nu i mitt rum i Umeå. Världen gungar, jag håller på att kräkas. Jag ska lägga mig i sängen med de tre tidningar som fanns i mitt brevinkast för att sedan vakna med trycksvärta över hela mig förhoppningsvis mycket sent imorgon. Förhoppningsvis har sjömanssjukan gått över då också, och världen stannat upp.

Som vanligt funderar jag över begreppet "hemma" efter ett dylikt resande; helst hade jag stannat på Arlandas O'learys, eller i luften ovan molnen, med havet skymtandes ibland och jordens rundning synlig. Jag vet inte om jag är redo för det liv som väntar mig här med det kaos jag kastas in i, men som jag likväl har skapat åt mig själv. Någonstans bör det finnas fast mark under fötterna, både bildligt och bokstavligt.

På väg

Mitt tåg till Uppsala går om ungefär tjugo minuter. Jag har hela dagen gått runt med en olustkänsla; jag vill inte riktigt dit. Det finns inget ställe jag vill till nu. En förflyttning innebär ett steg närmare verkligheten; jag är inte redo för den. Men heller vet jag inte hur länge jag skulle orka vara kvar i Säter; göra ingenting, träffa få, inte ha egen dator/egen TV/egen yta. Inte göra något vettigt, inte producera och inte röra mig bland folk jag är van vid.

Jag tror att jag har dämt upp igen, jag har inte orkat vara ledsen. När ska det komma? Jag vill kunna känna att det jag ska göra är roligt, egentligen är det ju det roligaste som finns! Åka till Uppsala, träffa precis alla (utom vissa som flytt till Holland...), vara i miljöer som är bekanta och som jag kan, bara ligga på Anders soffa hela söndagen och bo som en pizza. Det kan vara så att jag gör saker större än vad de är nu, men just det stundande styrelsearbetet ligger över mig som en... vägg. Det ligger som en stor jävla tegelvägg på mig, och jag kommer ingen vart. Bara jag får reda lite i det så ska det nog gå bra. Att resa till Italien ska bli roligt, jag vet att jag kommer trivas när jag väl är på gång, men är det för mycket begärt att jag ska kunna se fram emot nåt nu?

Suck. Jag har nog grävt för djupt in i min hjärna, dags att se ljuset i tunneln, dags att leta sig ut genom hörselgången.

Till den det berör: Kan inte nås via internet före söndag (tror jag) så var vänlig använd telefon.

Innan elvakaffet

Min bror åkte i morse. Jag lovade glatt igår att säga hejdå till honom på morgonen, men efter bara några få timmars sömn var det inte någon glad stämning som mötte honom när han knackade på min dörr och sa att han skulle åka. Han har nu påbörjat en resa som ska ta honom till Lofoten i Norge, eller nåt åt det hållet. Jag hjälpte honom att planera resan till Narvik (den är i tre delar) men efter det är jag lost. Norge ska han till, likväl. Jag vet inte när jag kommer träffa min bror igen. Kanske blir det inte förrän vid jul.

Jag bestämde mig för att äta frukost med mamma eftersom jag ändå var vaken. Kokade kaffe och läste tre tidningar (japp, vi har tre tidningar just nu) och fick sen uppdraget att ringa farmor för att höra om eftermiddagens planer. Släkt från Amerikat (farfars syster, pappas kusin, min tremänning) är på besök och under helgens stora träff/uppvisning låg jag sjuk. Farmor bakade bullar, skulle vila sen men på eftermiddagen passade det med kaffe. Min farmor fyller 89 år i september. Hon var uppe innan jag, och har alltså hunnit baka bullar innan jag ens fått i linserna.

Nu ska jag försöka mig på lite sömn. Försökte i tre timmar i natt innan jag lyckades, hoppas att det inte är ett mönster.

9 dagar

Det är nio dagar sen den senaste kaffekoppen. Nu har jag och mamma druckit tre stycken på två timmar. Mamma är luttrad, hon dricker utan att blinka, men jag har blivit ett under av energi och överskottstankar. Jag frittar runt som ett jehu! Vi har suttit på verandatrappen och tittat ut över den minst sagt prunkande trädgården. Den är faktiskt mycket fin, den finaste jag har sett, och det känns lite bortskämt att ha en sån prakt praktiskt taget på sin egen bakgård. Bilder utlovas. Appropå kaffe sa modern under samtalets gång att "Ja man vet knappt om man är sjuk eller har kaffeabstinens.".

Vi har pratat om allt, igen. Mormor och morfar; hur de har haft det och hur mamma känner nu, min framtid, mina tankar och kunskaper, jag berättade om mina planer för framtiden och eventuella projekt som jag hade på lur, resa till USA nästa sommar (14 år sen sist), min brors akademiska karriär och flytt till ett utomrikiskt universitet, resväskor, skolväsendet och att släppa taget och se vad som är andras problem och gränsen för vad man själv kan göra. Det är bra att min mor pratar, att hon släpper fram det som måste ut, att hon känner att hon kan prata med mig. Vi gör det varje dag.

Kaffet och den annalkande friskheten gör mig lätt galen, ännu orkar jag inte allt, men viljan i kroppen har hittat tillbaka.

Bara i Dalarna#1:
Jag och min bror diskuterar artisterna på Peace and Love-festivalen där min bror arbetade, han stod i backstagebaren och fick träffa i princip alla. Han kommer fram till att Tingsek nog var den trevligaste, och jag funderar för mig själv vem det är. Har läst nån intervju med honom och säger att han verkar modest.
Bror: Modest?
Jag: Ja, eller anspråkslös.
Bror: Ja, trevlig alltså.

Bara i Dalarna people, bara i Dalarna.

Uppvaknanden

Första riktiga dagen med vad som kan kallas för "friskhet". Hur jag klarade av resan i fredags är ett mysterium, men man klarar mycket på vilja; jag skulle bara hem. Kände mig mycket inkognito i trenchcoat och solglasögon som aldrig togs av, och använde min sista livskraft att ta mig ut från flygplatsen. Mamma hämtade, sen sov jag i ett dygn. Kunde knappt sitta upprätt i går, så jag gick inte på begravningen. Det känns inte bra, jag hade behövt det. Mamma och moster#1 ska åka upp till deras hus på torsdag, tänker följa med då, säga hejdå till gården och gå till kyrkogården. Även om de inte kommit dit än så gör jag det jag kan. Vet inte när nästa chans att åka dit blir.

Hörde av mig till engelsmannen i morse, på ett mycket fördelaktigt sätt tyckte jag själv. Han var föga imponerad och lät mig veta att han inte var intresserad av en relation. Qué!? Som om det var en relation jag var ute efter? Svarade något avmätt och subtilt, men nu är det tyst igen. Kanske lika bra. Jag är nog inte ens på humör för något lättsamt den närmsta framtiden, även om det tar emot att inse det.

Hösten lurar i nattkylan, det planeras för skolstart och återvändning, vårens praktikplats ska lockas fram, sista chansen för bad närmar sig, verkligheten vill tillbaka in i livet.

Osannolikt

"Han" hörde av sig idag. Med ånger och "förlåt". Har gått så pass lång tid att det känns lite överspelat, men det var bra att han gjorde det. Känns okej, nu går vi vidare.

Mina pojkar (de svenska) ska möta Valencia. Alltså, Valencia. På Ryavallen.

Apoteket i hooden har sommarstängt till nästa vecka. No more Ipren för mig, mitt i den blomstrande förkylningen. Hjälp?

Giantess ska spela utanför Skellefteå i helgen. Och jag åker till Säter dagen innan. Why, God, why!?

Och inget ljud från England. Kanske inte så osannolikt, men jag ligger lågt. Det är osannolikt.

...så han skriver...

"Det finns människor vilka jag kan använda som medel för att nå mina mål. Men du är för mig ett mål i sig. Och det enda medel som här kan ta mig framåt är det som utgår ifrån vår gemensamma vilja - utan en sådan är målet själv en illusion."

Hela inlägget läses här.

Bitar av en dag

Jag både skriver och tänker som en kratta just nu. Os från grillar letar sig in i mitt rum. Jag nyser och drömmer om bilder från Peter Beste.

Jazz på svenska snurrar runt. Runt runt. Jag har köpt te och en glass på Ica. Glassen uppäten, teet drucket. Halsen gör ont, öronen gör ont. I had it coming. Hälften av alla på jobbet har varit sjuka, och det är ganska typiskt att det är min tur nu när jag är ledig. Men jag förtjänar det, jag har inte direkt levt hälsosamt. Det blåser skönt från lilla fönstret. Skivan raspar lite. Jag längtar hem.

Idag har jag roat mig med saker man kan göra inomhus. Det var lite svårt med enbart Msn och bloggar (tydligen är folk utomhus när det är fint väder) men efter ett tag fick jag anledning att titta i min atlas. Sen var det kört. Jag bläddrar knappt, jag bara tittar på en sida och kan inte få nog. Jag förstår inte hur det kan finnas i verkligheten, bilden fastnar i huvudet och jag tror att jag vet nåt eftersom jag vet hur kartbilden ser ut, men egentligen har jag ingen aning.

Uppslaget på favoritsidan i DN Kultur ägnas idag åt boken Swedish death metal. Jag gjorde stora ögon, och blinkade sedan några gånger innan jag läste.

Har börjat planera packning till resan. Nästan allt ska med. I tre veckor ska jag vara borta, och jag behöver släpa med mig all packning till alla ställen; jag reser till Italien via Uppsala, och sen direkt hem till Umeå från Italien. Hur packa?

......................................................

Fick precis en inbjudan till en fest i Uppsala helgen innan vi åker till Italien. Det är perfekt. Alla bästisar på samma ställe, och även jag kommer lyckas vara med den här gången.

Jag rycker till för varje sms jag får. Vet inte vad jag förväntar mig, men om man väntar tillräckligt länge borde väl det man längtar efter komma? Eller så går man vidare. Till dess man inte längtar. Till dess att man inte hoppas. Längre. Eller så gör man nåt åt det själv. Jag vet att jag till slut kommer göra det, jag vill inte sluta längta, sluta hoppas, i onödan.

First day of my life

Just nu sitter min vän och spelar in sig själv sjungandes och plinkandes ”First day of my life”. Han lärde sig den tidigare när han skulle säga till sin flickvän att han älskade henne. Han visste att hon tyckte mycket om den låten, så först spelade han den för henne, sen sa han ”det”. De har varit ifrån varandra länge nu, så därför ska han lägga upp den på youtube för att påminna henne. Ja, det finns sådana killar.

Själv fick jag ett livstecken i söndags efter att jag hotat med att bli orolig på riktigt, men sedan inget. Så nu lägger jag ned. Det finns gränser för hur mycket jag kan bry mig om någon som inte bryr sig tillbaks, är detta hans sätt att sköta saker vill inte jag vara någon del av det. Hans problem, inte mitt.

Istället var jag på någon typ av date i söndags. Hans vänner satt på Olles, dit gick vi, och jag minns inte när jag senast hade det så trevligt! Alla var bara så genomschysta och lätta att umgås med. Engelska var umgängesspråket, då svenskarna var i minoritet (två av fem), och det gick riktigt bra. Även om det är svårt att ställa om efteråt, fortfarande idag tänker jag ibland på engelska.

När vi satt där så trodde jag inte att det var en date, jag menar, vem har med sig tre vänner? Efter stängning gick han och jag vidare till ett annat ställe som varje söndag har Restaurangfest; alltså för de som jobbar i branschen och inte kan festa på vanliga dagar. Några från jobbet var där, och det var trevligt också. Efter ett tag tyckte jag att det var dags att reda ut huruvida det var en date eller inte. Eller snarare, få det bekräftat för mig att det inte var det och kunna sura lite. Vi kom fram till att det var en date, att hans vänner varit med som ”skydd” eftersom han själv kände sig lite rostig och att han var rostig överlag. Nåt sånt. Det hela är lite dimmigt. Vi kysstes inför våra arbetskamrater, och jag är själv nöjd med att jag inte ska jobba där de kommande fyra veckorna. Jag har inte hört av mig, inte han heller, och jag vet inte om jag kommer göra det innan jag åker. Men finns det nåt där kan det vara värt att ta reda på det. Jag måste bara hinna ifatt mig själv först. Och komma vidare från mycket gammalt. Släppa det som släppas bör. Och orka med mig själv. Det ska gå.

Hung up/Fed up

”Alla män är svin.

Många kvinnor är svin.” - Min vän Anders

Jag börjar tro att det stämmer. Träffade ”Honom” i måndags, och allt var bara så bra som man kunde önska sig. Han var så söt och mysig att jag kände mig lite bortskämd. Sen tog det roliga slut. Vi har inte hörts sen i onsdags, eller snarare har inte han hörts sen i onsdags. Jag har försökt, men utan resultat. Tycker han verkligen att det är en bra lösning att helt enkelt inte svara när jag ringer? Gör människor så? Har aldrig varit med om den taktiken tidigare, och trodde inte att jag skulle behöva det i ”vuxen” ålder. Det är ganska fascinerande som företeelse, men jag har inte tid med detta. Varken själsligt eller fysiskt. Att vänta, och inte få saker utredda, skaver i själen. Och jag åker ifrån Umeå till helgen. Jag visste redan i måndags att det inte skulle bli mer än så här, och jag har också under tiden han har varit borta kommit fram till att det är lika gott så. Men ska det vara så jävla svårt att få konstatera det tillsammans? Ja, tydligen. Nu börjar jag närma mig gränsen där jag istället är orolig att nåt har hänt honom. Vilken tjej jag är.

Ikväll har jag någon typ av date med engelsmannen. Jag vet inte alls vad det är, om det ens är nåt, vi ska mest ses på jobbet. Jag ska dricka några goda öl och sen gå hem. Men det vore väl själva fan om arbetskamraterna skulle få rätt… Igår drack jag tre öl på sex timmar, vilket resulterade i en avslappnad kväll och ett dito uppvaknande idag. Tiden då lördagen blev söndag spenderades på det lokala haket, tittandes på ett hiphopband. Och de var bra! Jag har nog aldrig blivit så positivt överraskad. Rockigt, tungt och svängigt. Svettigt och härligt. Glad blev man. Jag gungade lite.

Gamla synder var där, vilket alltid är intressant. Umeå är absolut för litet, man råkar alltid stöta på nån. Undrar vad ”hans” plan är nu. Akta sig för att gå på alla ställen jag kan tänkas dyka upp?

Flying without wings

Jag fick just en låt dedikerad till mig på Facebook. Karin firar sin sista dag på jobbet med ett Boybandrace och tyckte att jag och Westlife var en given match. Det är välkommet att sitta och skratta lite för sig själv. Jag brukade tidigare prata med mig själv också, och med sakerna i kring mig. Det kan kanske vara så att bloggandet är utvägen för oss som inte vill ses som idioter som umgås för mycket med oss själva? Att blogga är ju som att prata med sig själv, inför andra. Saker pratar jag fortfarande med, men kanske inte lika mycket med mig själv.

Nu har jag skickat 9 to 5 till henne, för att hon varit så duktig och jobbat, samt gratulerat henne på namnsdagen i efterskott. Även jag hade namnsdag igår. Och mormor. Jag brukar ringa mormor på vår namnsdag. Vi gratulerar varandra och pratar lite allmänt om livet. Igår fanns det ingen mormor att ringa. Plötsligt kändes det mycket viktigare än tidigare att dela namn med henne, men också lite ensamt. Min K. dotter, när jag får någon ska också få heta Karin i andranamn. Då kan hon sen ringa till min mamma på vår namnsdag, så kan de prata lite om livet.

Samtidigt som en bro rasar

Perspektivlösheten är förbluffande. Det här känns som en större nyhet än fuskbygget i Minneapolis.

Samtidigt i Japan

Saxat från smhi : "Tyfonen Usagi når västra Japan under kvällen den 2 augusti lokal tid. Usagi beräknas ha drygt 50 m/s i medelvind och uppemot 65 m/s i byvindarna. Jämfört med stormen Gudrun i januari 2005 där den högsta uppmätta medelvinden var 33 m/s och 42 m/s i byvind på Hanö." Läskigt va? Jag önskar Japan lycka till. Så här ser det lilla spektaklet ut just nu: Usagi

Gudrun och Usagi. Quél kulturkrock bara i namnen. Japan har samurajer, kamikaze, harakiri och manga. Bland annat. Vad har vi? Hemvärn. Ett försvar som ska nedrustas. Vi tar livet av andra för hedern, istället för oss själva. Allsång på Skansen och våldsamt fin finkultur ibland när andan faller på.

Nu ska jag dricka te.

Till mina k. ord, om jag hade några

Tidigare har jag inte riktigt brytt mig om vilka som läst mig. Sett mig. Här. Men nu känner jag mig hämmad av kunskapen om vilka som dagligen besöker sidan, eller av okunskapen om vilka som gör det eller inte. Jag kan inte trassla mig ur mig själv och bara vara just nu. Allt är dömt att misslyckas på förhand. Jag tycks ha tappat bort mig själv. Det klassiska för mig att göra när det känns så är att bege mig söderut; Dalarna, Uppsala och sen Italien blir det denna gång. Delar av det hade jag kunnat vara utan.

Ännu en begravning skär i själen, men vi måste igenom detta en gång till. Denna gång ska huset säljas. Saker ska delas upp. Vi ska säga farväl till en plats vi inte längre har någon anknytning till, förutom de gravstenar som ligger på kyrkogården.

Kära ord. Tankarna är många. Alla åker runt i mig och några vill ut. Jag skulle sakna er om ni försvann, men just nu kan jag inte reda i er. Det kommer inga ord. Några få kanske, men jag kan inte börja nysta i mig själv. Jag vet inte var jag ska börja. Jag ger det tid. Det har vi. Ni och jag, tankarna. Ni och jag, orden.