Sagoland

En existens som inte känns på riktigt. Som ett sagoland. Här.

Jag blev inte tyst igår; bestämmandet av "paus" gjorde att jag kunde reda i tankarna, som sedan ledde till kommunikation, diskussion och försök, även om det försvårades av ett missförstånd. Pusselbitar saknades. Det tycks vara så. När något är fel så ligger det ett missförstånd någonstans och lurar, illvilligt fnittrande till dess att det utreds.

Jag är täckt av smulor från glassen jag åt nyss. Strutsmulor. Struts-mulor. Suck.

Ikväll ska jag på nostalgi. DLK spelar på Debaser Medis, spontant återförenade efter elva års tystnad. Skulle gärna länkat till videon för Sagoland, men den tar helt otroligt lång tid på sig, som för att markera att den faktiskt spelades in på 90-talet och minsann inte tänker anpassa sig till rådande höghastighetsklimat.

Kontemplerandet över mitt reportage har gett resultat, och idag har många darlingar dödats. Det är svårt att lära sig att man faktiskt inte behöver trycka in precis allt i alla texter, men insikten är alltid förlösande.

Imorgon får prenumranterna ännu ett nummer med Mårdalster, högst Mårdfaktor hittills. Torde finnas i någon form av butik på måndag. Likaså delar av det på internet.

Den fragmentariska framställningen är symptomatisk med tillståndet. Jag tar mig framåt, pausen igår gjorde att jag kunde fundera lite över den närmaste framtiden och slängde ut flyktiga förfrågningar om juniplaner, men jag tar allt stegvis. Jag vet inte om pressen är någon annans fel, jag har nog lagt den på mig själv.