Sed fugit interea, fugit irreparabile tempus

Plötsligt landar jag. Det är mitten av mars och jag inser att det har gått tid. Ett slut börjar skönjas, och jag förbereder mig för mitt... eldprov? Något sådant. Stressen låg igår som en giftig dimma i kring oss, det kommande numret ska till tryckeriet och stämningen var lite kantig. Men produktiv. "Puffar", alltså några få ord som ska generera intresse hos läsaren, skrevs under vinjetten "i nästa nummer" och jag tvangs formulera i text vad mitt reportage ska handla om. Mitt namn kommer att stå där och läsaren kommer kunna tänka "jaha, men vad intressant, det ska jag läsa i nummer sex". De har gett mig fyra sidor, betalar min resa till Umeå och puffar för mig. Min text och mitt namn. Jag lyckades å Moas vägnar förhandla mig till en saftig ersättning för hennes fotojobb. Min parhäst. Men det är jag som ska skriva. Det är jag som ska tänka och fundera och göra. Intervjua.

Det är oersättlig tid som har flytt, men ändock nödvändig. Jag letar mig uppåt och försöker. Jag är mitt i det, och gör faktiskt något. Tiden jag spenderade i Finland går inte att jämföra med det stora som börjat blomma. Något jag aldrig varit med om tidigare. Ett hopp, utan ände. Krävdes det bara tid? Fanns det redan där innan och väntade på något utlösande? En faktor X som saknades? Jag vet att jag varit luddig angående ämnet, och är det fortfarande, men det är något alldeles nytt som händer, och jag har inte ord för det ännu.

Tiden kommer leda mig fram till det också, jag har inte bråttom. Det oersättliga har inte flytt mig; jag har fångat det.