In my arms

Kylies verser är mediokra, men så kommer refrängen och leendet lyser i mitt ansikte samtidigt som jag sjunger med. Jag ser en mörk lokal, blinkande lampor och störande stroboskop, brett sidesteppande med yvigt handklappande, vita linnen och guldsmycken, glaset där bara isen är kvar som kyler ned de greppande svettiga fingrarna. Lyckan som en popdänga kan skänka en under några få minuter, det flyktiga som lyfter en över det profana.

På min födelsedag fick jag dansa till favoritlåten på utestället vi besökte. Äntligen. Jag tror att jag rör mig i fel miljöer för house- och discostänkarna, men de senaste dagarnas punkorgie har bara gjort mig sugen på dubbla baskaggar. Jag förstår punken till en viss gräns, men genom kontakten med den och det som i folkmun kallas "indiepop" har jag förstått att musik kommer före text för mig. Det ska inte ses som form före innehåll; musiken är innehållet. Jag vill inte dissekera detta mer, ett analytiskt styckande av musik känns både omotiverat och ogörbart, men jag kan konstatera att tre timmars punk är ungefär vad min kropp klarar.

Jag och Chicago diskade igår, och idag renskriver vi intervju. Världen är vit och blir vitare för varje sekund, under morgonens promenad blev jag snöblind. Gång- och cykelvägarna har frysta fåror av is, som om någon försökt plöja där för att så. Jag har håret uppsatt folkskolelärarinne-style. Har ätit minigrissini, vitlök och persilja, och behöver mer kaffe.

How does it feel in my arms sjunger Kylie, och jag undrar samma sak. Mycket kan man få kunskap om under en livstid, men där förblir vi ovetande.