Att komma hem ska vara en visa av Dan Andersson

Åker förbi vattendränkta åkrar. Höga sjöar. Resans vackraste platser blir hotfulla i sitt glittrande överflöd. Solen strålar ned från halva himlen, bredvid vita Simpsontussar. På andra halvan är ett tjockt, grått lager utsmetat.

Det suger i mig när det öppna vattnet passeras. Vill slå sönder rutan och hoppa ut. Dyka i. Bli en del av det blå och svarta. Låta endast ögon och näsa sticka upp ovanför ytan.

De gröna murarna av grenar på tågets sidor är bekanta. Stigar som leder in i skogen. Marker jag bara har sett genom fönster. Den blå kanten runt iris blir mörkare i spegelbilden med träden vi passerar bakom. Ansiktet blekare. Fräknarna mer framträdande.

Mannen i sätet bredvid mig läser böcker på engelska och laddar sin Pradamobil i eluttaget vid mitt armstöd. Inga problem för mig. Jag identifierar honom snabbt som ryss, men det beror enbart på min okunskap. Och det faktum att han noggrant läser vad DN skrivit om Georgien i tidningen jag lånar honom.

Första gången tåget stannar i Dalarna märker jag att ansiktet gör ont. Har bitit ihop käkarna, och det smärtar till och med i munnen. I pannan, i tinningarna. Ilsknar till i takt med musiken, frågar vad det är jag väntar på och kommer fram till ingenting. Jag måste skapa något eget.

"RE" har släckts i den ljusröda neonskylten, men om man vill kan man gå och äta på "STURANGEN". När vi väl lämnar stationen har himlen fått en mörkare nyans och solen syns inte längre. Regndropparna blir streckade linjer på det framrusandet tågets fönster.

Skickar en kaskad med sms ut i omvärlden, får svar på några. Egentligen väntar jag på samtal. Samtal om framtiden. Men det kommer aldrig. Hoppas på väckning imorgon istället.

En mycket smal man med mörkt tjockt hår och dito ansiktsbehåring står och stampar vid nästa stopp. Cigaretten och tändaren har han redan redo. Han får snabbt återvända, orökt. Vi ligger efter tabellen och måste ta igen tid. Några män knäcker högt stora Mariestadsburkar i vagnen.

Jag kavlar ned byxbenen på mina slitna, numer lätt överdimensionerade, ljusa jeans. Letar fram trenchcoaten. Snart är jag framme. Jag har åkt baklänges. I ögonvrån ser jag att vi åker mot solen.