Killing me not so softly

Det tycks mig som om något är fel. Det känns inte rätt. Även om öppenheten för det mesta är total och utelämnande är det något som saknas. Rädslan kommer fort då. Inte igen, någon jag inte kan lita på. Någon som systematiskt ljuger. Någon som är otrogen. Någon som undanhåller, putsar, delar upp vilken bit av verkligheten jag ska matas med.

Jag vill fly, men är i en sådan situation att jag inte har någonstans att ta vägen. Jag bor ingenstans. Längre. Har inget hem. Och även om jag kan fly till Dalarna så har jag en lätt släng av nackspärr och kan inte bära min egen väska. Just nu. Inte jobba heller. Så sparken får jag väl nästa vecka istället.

Försöker hitta något att hålla fast vid men faller. Pendlar mellan ansökning till näringslivstidning och tankar på kurs i sportjournalistik. Inget passar. Och ont gör det.

Han ska försöka besegra en osynlig fiende, som inte heller jag vet hur den kommer attackera förrän det är försent. Ett gift utan botemedel. Jag har inte fått den hjälp jag behöver, uppmaningen om att jag måste lita på honom har inte helt och fullt efterföljts av något som gör det möjligt. Istället tvärtom, och hjärnan och själen slår bakut. De gamla mönstren är för tillgängliga, hamnar mitt uppe i dem innan jag ens märkt att jag var på väg åt det hållet.

Min önskan, vilja och tro är att det här kan bli bra. Men ovissheten dödar mig just nu.