Det får inte bli ett krav. Ett krav att skriva. Att älska. Förr kunde jag känna ett krav att ha roligt. Det gick aldrig.
Kravet skapar jag själv. Tror jag. Genom att inte kunna hantera andras förväntningar, andras verklighet. Eller clashen mellan dem och mina dito. Och mina tankar om förväntningarna och verkligheten.
Nu har jag haft ont i bröstet i snart tjugofyra timmar. Det smärtar. Spänner. På sidan. Där hjärtat sitter. Det sitter där, jag vet det, jag lovar, för ibland rusar det till. Springer ifrån mig och får mig att dra efter andan. Sätta mig ned. Lägga ned kroppen. Tänka enbart på att överleva till dess att det lugnar ned sig igen. Men smärtan har inte gått över än, och det börjar bli läskigt. Det strålar bakåt genom kroppen ut i ryggen också.
Hjärtat är det inget fel på. Det kan det inte vara. Det har ju aldrig tidigare varit så rätt, men skulle det inte kunna få vara lite trivsamt i kroppen då? Inte isande och svårgripbart.
Jag väljer kärleken varenda dag. Och den tycks välja mig om och om igen tillbaka. Lyckan finns både inuti kroppen och utanför. Ibland flyger jag ovan mig och ser hur jag har det. Rött och rätt. Utan krav.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
hjärtat ditt låter lyckligt men lite stressat.
finns det någon nikotin, koffein eller alkohol med i bilden föreslår jag total vila från dessa tre eminenta substanser i 24 timmar och du ska se att hjärtat lugnar ner sig betydligt.
Rött och lugnt är också skönt.
Jag är så glad för din skull.
Kärlek är fint.
Det är så lätt att bygga krav, på krav på krav. Går det minska stressen med tallrikarna till att ta undervisningstimmar? De borde ta emot dig med öppna händer.
Knivis: Ja, det är nog så. Ingen nikotin, men kaffet bör kanske vila lite till vardags.
Anonym: Tack, vad snällt. Även om du är anonym=)
Anne: Ja, det är förhoppningen. Biter ihop i augusti har jag tänkt.
Skicka en kommentar