Milkshake?

Live, direct from Stockholm, I give you quite a conundrum: ska vi åka till Göteborg eller inte? Det kommer kosta oss alla pengar vi äger och har, men vi vill vill vill. Beslut kommer att fattas inom kort. Risken är tyvärr stor att den enda milkshake jag ens få nosa på är den jag kan laga själv.

"I hate you so much right now!"

Och "Milkshake", baby. Kelis kommer till Way out west och jag tänker skaka till dess att det skummar om mig. Vågar man hoppas på fortsatt fint väder? Även om det inte vankas åker ser jag inte fram emot lera och hutter. Kärlek, glädje, sol, dans och öl ser jag fram emot. Skymning och gryning. Musik som jag aldrig har hört förut och artister jag aldrig trott att jag skulle få se. Och så Håkan. Igen. Att hålla sötnosen i handen, och prata med människor jag inte träffat förut. Se Göteborg. Det ser jag fram emot.

Jag har mellanlandat i Dalarna, och ska än en gång försöka packa ihop mitt liv i en resväska för att åka till Stockholm. Imorgon får jag kanske en livlina. Den ska jag hålla fast i.

Herrbesök före nio på morgonen

Han hade skorna på sig hela tiden. Jesper. Som besiktigade min lägenhet. Den gick igenom! Joy joy. De kommer inte och kontrollerar sen att man städat ordentligt. Det är upp till kommande hyresgäst att klaga om det inte duger. Ska se om personen ifråga vill ha min säng också. Tänk så bra det vore.

Internet fungerar väldans bra just nu, och jag hetsar mig runt bland sidorna. Tar upp hela pdf-tidningen från DN, byter bild på Fejan (efter klagomål) och tittar på Blocket efter biljett och säng. Mer finns inte att göra så här en torsdagmorgon i juli, när det bara är åtta timmar sedan jag gick och la mig. Somnade? Ingen aning. Men några timmar har jag i alla fall fått, för jag har drömt vansinnesdrömmar igen. Helt fruktansvärda. Värmen gör sitt, men något ligger nog och trycker. Och vill ut. Men jag hittar det inte riktigt.

Tvingar mig själv att vara vaken genom aktivitet. Äter frukost. Försöker tänka men det vill sig inte. Ska inleda den stora jakten på Ipren snart, och kommer antagligen att gå och lägga mig igen innan lunch. Herrbesöket kom mycket tidigt. Och fåordig var han också. Det är skönt med Norrland.

Umeå

Ensam i mycket varm och mycket liten lägenhet. Den (förhållandevis) stora och alltid kalla i Stockholm lämnades i tisdags. Mitt bredband är uppsagt, jag stjäl någon ovetande själs obevakade trådlösa då och då. När det vill.

Jag har ont. I ryggen och magen. Det botar Ipren. Det gör ont i hjärtat också. Det botar inget. Men han kommer hit på fredag. Han som botar allt.

Umeå lämnas nästa vecka. Det ska bli skönt. Jag ska centreras.

Kan inte sova, inte somna ensam, sitter därför med ett dokumentfönster och knappar in några ord i ett anfall av megalomani. Det är roligt att skriva. Och det är ju kul med kul, eller hur?

Äntligen

Han är trött men vill inte gå och lägga sig utan mig. Sveper in sig i ett påslakan och placerar huvudet på högen med rena kläder som ligger i soffan medan jag gör mig i ordning för natten.

- Mård?
- Ja...? (Går från badrummet)
- Om vi köper en större säng, ska den kanske stå här ute istället?
- Ja... Kanske.

Vi diskuterar sängplacering och dess för- och nackdelar. Jag går återigen till badrummet för att försöka bli färdig.

-Mård?
- Ja? (Suckar lite och kommer tillbaka till soffan)
- Jag är så lycklig nu.

Allt stannar upp och jag står bara och stirrar på honom till dess att jag lyckas ta mig samman. Sätter mig på soffkanten och ser honom i ögonen. Jag är också lycklig. Herregud. Jag visste inte att man kunde ha det så här. Men det kan man tydligen. Jag börjar förstå det. Äntligen.

Fikapaus

Det enda vi gör här är att äta. Fika. Mumsa. Likaså när jag jobbade i skolan. Vilken lyx att få lagad mat! Jag tycks ha gått upp två kilo. Hävdar att jag äter upp mig för vintern 2008, beach 2008 är redan förlorad. På fredag börjar konditionsträningen.

I torsdags bjöd jag Jo på fika. Det var trevligt.

Avsaknad

Nu i efterhand är jag inte helt nöjd med det förra inlägget. Det kan bli så. När idén inte är färdig, inte tänkts klart. Inte är redo att formuleras i ord. Jag vet ju hur det känns inuti, men jag får inte riktigt ut det. Något som står klart är att jag under den här tiden, som kan liknas vid skärselden, limbon och kön till paradiset, har kommit många steg. Framåt och också in i mig. Jag har förstått saknaden. Att den är en avsaknad. Och vad den gör med mig. Jag har också förstått vad jag känner. Vad jag är rädd för. Och vad jag måste arbeta med.

Jag har förstått vad kärlek betyder för mig. Och vad jag är bra på. Vad jag vill.

Försöka. Dela. Lita.

Det har varit viktigt att göra det här. Stå ut och komma fram på andra sidan. Om några dagar får jag se kärleken igen. Jag vill kunna njuta av det. Hejdlöst. Med en förankring i verkligheten. Att nå fram till verkligheten är det viktigaste. Men jag behöver hjälp med att förstå. Det vet jag nu.