Det går fortfarande inte att prata om det. Med någon. Med honom. Ens tänka på det. Rationellt så visste jag vad som måste göras, jag förstod det och förstår det. Men... Hur lämna det stora? Hur ens förstå det stora? Jag gråter när jag läser hans mail. Delar hans oförmåga att uttrycka något i ord och delar smärtan. Man behöver inte leta efter den mellan raderna; den finns på dem.
Utan honom; ingenting. Det blir något av ett moment 22, fast omvänt.
Nec tecum, nec sine te.
Tack, Henrik. Tack för att du hjälpte mig till ett nytt liv. Tack för att du hjälpte mig till en ny kärlek. Så som den ska vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
7 kommentarer:
usch vad sorgligt.
stackare.
kram fina.
Ibland, då ingendera finner ord, kan de få ord som sägs och skrivs betyda så mycket. Vetskapen om att man gjort något, att man kunnat hjälpa den man bryr sig om, den är ovärdelig, och den hjälper nog emot sorgen.
Jag tror nog bestämt också att du gjort något, att du hjälpt en vilsen själ - och att du för alltid kommer att betyda mycket, så mycket, för någon.
ja sorgligt, ibland är tiden fel. Men det ni hade har ni kvar. kram.
nu har jag tänkt på det här hur mycket som helst.
så ledsamt, men insikten det gett är säkert övärderlig.
men varför lämna?
om det är kärleken, varför?
kan man verkligen lämna kärleken?
åh, suck.
ovärderlig.
Fasen. Att lamna och ga vidare ar nog det svarare.
Kram pa dig!
Anne och Laanna: tack, och kram
Knivis: Om det är en kärlek möjlig i ett konkret kontext så kan i alla fall inte jag lämna. Inte utan strid. Men en kärlek som inte går att strida för... Eller går och går, jag ville inte. Efter de premisser som var satta så kom jag fram till beslutet att inte fortsätta. Jag kan inte gå och vänta på att någon ska ändra sig, och den nya kärlek som drabbat mig är av ett annat slag.
Lid inte med mig, var glad istället. Jag är glad. Kram.
Skicka en kommentar