Rytmen är för hög. Kroppen hinner inte med. Det stressar upp i huvudet, ögonen vill knipas åt så att det försvinner. Hjärtat. Som slår så fort. Det slutar inte. I ett halv dygn har det hållit på.
Gårdagens tre öl dövade inte, som de brukar. Jag brydde mig fortfarande, alldeles för mycket, och värre blev det. Jag går och väntar på att få gråta. Släppa det. Skaka på huvudet och le lite snett åt mig själv. "Det går över, även denna gång så går det över." Men logik hjälper inte nu. Inget hjälper.
Fotboll. För stunden. Arbete. Men att lyckas tvinga hjärnan att bearbeta orden på det sätt jag vill tycks omöjligt i stunder längre än en kvart.
Jag vill inte ha det kalla. Inte igen. Jag vill inte vara den kalla. Jag vill inte bita ihop. Gå vidare. Men snart kommer jag skaka på huvudet åt mig själv igen. Undra över graden av självbedrägeri den här gången. Släppa ut den gamla luften och leta efter ny. Drömma. Hitta en ny dröm.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Ledsen att höra att det inte blev som du ville. Men det blir, bara en annan dröm. Upp med hakan sötis.
Det är jag som tar ut saker i förskott. Så chansen finns fortfarande. Pessimist eller realist? Jag vet inte. Men det är kanske något som jag själv borde öva på. Som är viktigt. Att hoppas och drömma. Jag gör ju det. Men vågar nog inte göra det fullt ut.
Och inte för att jag vet exakt vad du pratar om men du beskriver exakt hur jag också känner det just nu. Så vad göra? Hur går man vidare?
Skicka en kommentar