Total uppslukelse. Inte en tanke på något annat, inte en känsla av något annat, bara tv-bilden framför ögonen. Det gröna gräset. Satsningen under 90 (plus 5) minuter som om inget annat hade betydelse. Överenskommelsen om att det är just det som gäller, i hela världen finns det inget viktigare. I den stunden.
Men det var då. Matchen hinner knappt blåsas av innan jag är tillbaka igen. En annan nervositet som följer mig. Att varken veta ut eller in från ett myller av perspektiv. Att inte kunna påbörja en analys, fånga strimman av det som finns inuti.
Målet är uppsatt, men det kan lika gärna bli antiklimax. Ett enda stort ingenting.
Jag vet inte vad som är vad. Men jag längtar tillbaka. Till nuet. Som fanns.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Vet inte om du såg att det var ytterligare en artikel i helgens Svenskan om att bara män kan förstå fotboll och om fler kvinnor börjar intressera sig kommer de att hitta nya bastioner snararare än att släppa in kvinnorna. Suck.
Nej, läser inte Svenskan, men det var ju precis vad som behövdes... Sverige har dock en särställning vad gäller damfotboll, i övriga världen ser det fortfarande illa ut. Så vi är väl bara ett reellt "hot" här. Och därav en sådan artikel.
Skicka en kommentar