Ora et labora

Utan tro, bara arbete? Just nu är det nog så. Bara arbete. Och sömn. Somnar i soffan och dreglar på kudden.

Jag försöker tro. Men det försvinner så snabbt. För snabbt. Det är inte hållbart. Men motsatsen? Att falla utan skyddsnät och ta med i beräkningen att jag kanske inte blir uppfångad? Inte än. Dock borde de fakta jag har vara mer än tillräckligt för att kasta mig bakåt över ett stup och veta att det går bra. Att jag landar mjukt. För det gör jag. Mjukare och mjukare hela tiden.

Men först arbete, ett tag till. Ingen tro, inte bedja. Bara vänta. Längta. Minnas.

Kyssarna. Tårarna. Orden. Där har vi tron. I mellanrummen.