Work in progress

Det är något som sitter fast i hjärnan. Som gör att jag inte rör mig framåt. Det är något som väntar på att realiseras, förlösas, sätta ned foten och sedan arbeta utifrån den nya punkten. Jag upplever ett paradigmskifte in the making. Det går inte att fortsätta så här. Det är dags nu.

Jag har väntat länge på detta. Att bli redo. Hitta ut och fram och till något.

Stegvis med babysteps, om än så väl avvägda och medvetna. Ett nytt steg på vägen. Jag vet vart jag vill. Och framför allt vad jag inte vill.

Mobilisering inledd. Jag ringer mamma.