Förskjutning

Plötsligt blev jag lite ledsen. Verkligheten bankade till i hjärnan, och jag ser nu klarare än tidigare. Det smyger sig inte på längre, det är fakta. En förskjutning har skett och det finns varken möjlighet eller vilja att skjuta något tillbaka. Det har varit oundvikligt.

Jag är inte önskad. Inte ens påtänkt. Var det hit jag ville? Kanske. Men att det skulle smärta så trodde jag inte, eller låtsades kanske inte om.

Nu är jag i det och det finns bara en väg. Framåt, uppåt. Jag vet att jag inte blir ensam på vägen, men det nya är så nytt och svårgripbart att det är svårt att ens veta hur vägen ser ut.

Vi tar på elefantbyxorna

Hur fort blir lönnarna gula
Som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

Hur smal blir den gyllene strimman
som bådar att dagen skall randas.
Det klämtar en spårvagn i dimman,
och luften blir tung att andas.

Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten.
Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten

Hur snart står poplarna höga
och nakna med svärta i strecken.
Att dö är helt enkelt att snöga
Som löv i den muntra bäcken.

Höst, Stig Dagerman.

Visst är det höst? Inne, och ute. Vi fryser. Näsan droppar. Halsdukar och skor som tål regn letas fram. Vi kokar te och drömmer om midsommaren som kom och gick så fort så fort. Om allt vi skulle göra, allt som skulle upplevas och uppnås denna av Guds nåde oss skänkta sommaren. För visst levde vi upp? Ut? Sprittandet i kroppen och längtan till havet, hur mycket av det är kvar nu?

I min ungdom och barndom tyckte jag mycket om Jonas Gardell. Såg på TV, sedan på scenen flera gånger, och läste i bok. En gång när jag såg honom hade han på sig ljusblå byxor med vita elefanter på. Han brukar inte syssla så mycket med "gadgets", och byxorna fick sin förklaring efter ett tag. När livet känns som allra värst, när man sjunkit och faktiskt hittat botten, när det inte finns något mer att göra, då tar man på elefantbyxorna. Det blir plötsligt lite roligare då, och man orkar än en gång kravla sig upp. Elefantbyxorna ger distans, som jag förstod honom, så det gör vi nu. Det är höst, det kommer bli vinter, så varför inte göra det bästa av situationen? Låt oss ta på elefantbyxorna.

Jag rör på mig

Har skjutit upp resan hela dagen. Sista tåget går 19.44 så det fick det bli. Förnekar fortfarande att jag ska vara ifrån det jag kallar för "hem" så länge som tio dagar, och likaså ifrån honom. Honom som jag kallar min kärlek, mitt solsken, mitt liv. Jag vet att jag kommer sitta där och titta ut genom fönstret under det att Sverige blir mörkt, skogen läskig och djuren trötta. Men, hur tar man steget ut genom dörren, och stänger den, lämnandes kärleken ensam? Det är ett val som river ända in i själen.

Så jag skjuter upp det. Packar inte, duschar inte. Dricker kaffe och låtsas att allt är som vanligt. Men i tanken är jag redan borta. Jag rör på mig.

Det rör på sig

-Vill du tänka på saken och återkomma?
-Nej, det är inga problem, det passar mig utmärkt.

Ser jag ut som någon som tackar nej till jobb?

Blev plötsligt tokhungrig efter att ha matvägrat hela dagen. Längtade mest efter sängen tidigare. Har försökt få bli lärarvikarie i språk, men utan sammanlagt ett års erfarenhet (!) behövde jag inte anstränga mig. Tack, men nejtack.

Och då, när man inte ens duger som halvdan spanskfröken, ringer telefonen. Efter trassel med handsfree får jag slutligen nöjesredaktören på en lokaltidning i örat. Det är vikariat på tre dagar nästa vecka, men att de ringer mig och inte tvärtom (jag bönandes och bedjandes om billigtbilligt frilansknäck tex) gör mig överlycklig. Hon tyckte att det vore bra om jag fick se redaktionen och så. Eh? Jag anar att det ligger något i framtiden på lut, jag hoppas det i alla fall, och det var bra att jag kunde redigera också. Jag kan låta mycket övertygande i telefon, men det var kanske två år sedan jag petade på Quark. Har sparat en "for dummies"-manual (typ) i en låda någonstans, så den ska jag plöja nu.

Det bär alltså av hem till byn imorgon. Farmor fyller 90, jag och far ska övningsköra, och så ska jag visst arbeta på Nöjet. Jag dansade inte, jag hoppade, runt runt och kunde inte sluta le. För tre dagar. Det rör på sig.

Söndagsrad

En rad om dagen my ass. Men jag har fina ursäkter, i fredags var jag festfixare i Uppsala. Det blev mycket lyckat. Det klassiska Vännercitatet, Chandler som efter en fylla förklarar hur full han var med orden "My apartment isn't there anymore, because I drank it" beskriver festen. Eller snarare att vi drack lägenheten torr på all sprit. Den julinspirerade shot som jag och det rödhåriga yrvädret Magnus trugade på folk, bestående av hembränt, lingon samt mortlad kardemumma och kanel, visar nivån.

Den sista måltiden med Anders blev italiensk pizzabuffé, innan jag och sötnosen återvände till det som i folkmun kallas för "stan", alltså Stockholm. Märk väl att jag inte är "folk" i detta avseende. Att Anders nu lämnar östern för västern känns konstigt. Mycket. Orolig är jag inte, han kommer ha det bra, vi kommer åka till Gbg oftare och han kommer hit (årskort på SJ). Men jag trodde alltid att han också skulle hamna i Stockholm. Det gör han kanske också, till slut. Jag kommer sakna dig, min vän, men det är nära till mina öron. Just a phonecall away.

Och igår såg vi At the gates. Det var så bra att det nästan är ledsamt. Ledsamt att det inte går att beskriva hur bra det var, och ledsamt att jag aldrig kommer få se dem igen. Men, om det inte varit deras nästnästnäst sista spelning någonsin, återförenade och allt, så hade kanske inte allt funnits där. Låtarna, energin, den slutsålda lyckliga lokalen, svetten, intensiteten i den musikaliska uppvisningen och vansinnet som sångaren sjöng med. Jag också. Trodde inte att jag skulle kunna prata efteråt, men det kan jag. Har kanske en framtid som metalskrikare? Det var en total urladdning, kunde knappt stå upp efteråt, och det tänkta efterfestandet all night long blev till en stillsam pale ale i en pub modell flådigare utan musik i ett vitt valvrum.

Fortfarande när det blir tyst för en sekund kommer sista låten smygande. "Kingdom gone". Tack At the gates, detta kommer jag njuta av länge.

Torsdagsrad

Parallelldricker övervarmt kaffe och kylkall mjölk. Något sticker i näsan men jag låtsas som att det bara är damm. Det är soligt ute, men hösten har kommit och starka vindar blåser. Som en liten egen Gustav över Stockholm. Väntar på förlösande mail och får inte till recensionen ordentligt. Pressade fram en deadline imorgon förmiddag att arbeta emot; det funkar bäst för mig. Krönikan på 3000 tecken över Sweden rock festival avlades och föddes fram under outsägliga plågor och baksmälla på knappt 30 minuter i ett kokhett presstält. Minns knappt vad jag skrivit efteråt, men bra blev det.

Borde inte skriva här egentligen, har bråttom till tåget. Men tidsoptimismen går aldrig ur Mården. "Separationsångest" är det visst.

Luktar vitlök om fingertopparna. Leker Bindefelt kring hejdå-festen för Anders imorgon och ska till "lokalen" (a.k.a hans lägenhet) och sondera. Imorgon ska jag gå loss med kortet (ICA-kortet...) och köpa förnödenheter samt blanda bål och hitta någon att bossa runt lite.

Nu måste jag springa. Nyss.

En rad om dagen

Ska försöka, så det inte blir tyst.

Har ätit tortillas med falafel och gul zucchini. Fick grönsaker från mammas trädgård när hon och pappa var här i helgen. De kom med saker åt mig och min bror, till våra nya hem. Mitt hem ligger i en grön och mysig förort dit ingen tunnelbana går. Vi bor i ett hyreshus i en lätt standardiserad lägenhet med ganska lågt i tak. Min bror och hans flickvän bor i en bostadsrätt byggd kring förra sekelskiftet med tre meter i takhöjd och färgade glasrutor i det halvcirkelformade vardagsrummet. Granne med Mosebacke. Vilka våra grannar är har jag ingen aning om, men två söta katter tussar runt här i grannskapet.

Har läst ut boken och söker efter inspiration. Ska försöka få recensionen såld till åtminstone en tidning till, då känns det värt det. Pratade tidigare med chefen på restaurangen om hur jag skulle få min lön. Han hävdade att han tänkt ringa mig om just den saken. Artigheterna avslutades med att han skulle höra av sig när jag behövdes. Har en känsla av att det kommer dröja länge innan det händer.

Slits mellan hopp och förtvivlan varenda gång jag öppnar mailkorgen. Finns några ljusglimtar där, men mest är det nattsvart.

Dock några rader här. Det piggar upp. Det går, om jag bara försöker. Men då jag ägnar resten av arbetsdagen åt att just försöka så tar det lite emot.