Förskjutning

Plötsligt blev jag lite ledsen. Verkligheten bankade till i hjärnan, och jag ser nu klarare än tidigare. Det smyger sig inte på längre, det är fakta. En förskjutning har skett och det finns varken möjlighet eller vilja att skjuta något tillbaka. Det har varit oundvikligt.

Jag är inte önskad. Inte ens påtänkt. Var det hit jag ville? Kanske. Men att det skulle smärta så trodde jag inte, eller låtsades kanske inte om.

Nu är jag i det och det finns bara en väg. Framåt, uppåt. Jag vet att jag inte blir ensam på vägen, men det nya är så nytt och svårgripbart att det är svårt att ens veta hur vägen ser ut.